Nedanstående text har renskrivits av Linda Oja.
Samlingar af Andreas Laurentii Hedmoræus eller Henander 1669–1687, 8vo, signum: Vs26, KB
[s. 1] Historia de Lamiis.
Anno 1668 d[en] 14 Junii, då jag befallningsman Johan Arvidsson, med Älvdalens Socken ordinarii fjärdingsting höll, androgo för mig socknens beskedliga män förmedelst 2 brev som mig tillförende tillskrivna äro, androgo några personer, vilka för trolldom äro misstänkta. Och efter jag samt länsmannens noga rannsakning, uti Kyrkoherdens vördige och doctiss. Dni Lars närvaro havom befunnit deras bekännelse således som under förmäles.
Personers namn äro dessa:
Gertrud Svensdotter i Lillhärdal, är på sitt 12 år, vilken nu är hos sin faderfaders syster på Åsen, här i Älvdalen.
Anna Eriksdotter på Åsen, är på sitt 9 år.
Hans Hansson ibidem på sitt 10 år.
Lars Matsson ibid. på sitt 16 år.
Lars Persson på Åsen på sitt 22 år.
H[ustru] Marit Larsdotter vidua ibid.
Bälter Mats Matsson på Åsen med sin hustru och son Anders på sitt 10 år.
Knåpar Elin vidua på sitt 70 år, boend[e] på Åsen.
Ris Anna med sin dotter ibid.
Byrils Kerstin ibid.
H[ustru] Kerstin Pedersdotter med sina 3 barn, Anna, Kerstin och Mats.
Karin ibid. Bälter Mats hustru.
Mats Mickelsson ibid. Mågen med sin hustru.
Summa harum lamiarum sunt 22.
[s. 2] Först tillspordes Gertrud Svensdotter, om hon kunde minnas vad hon tillförende för Kyrkoh[erden] Dn. Lars om sig bekänt haver, där till hon svarade, ja. Sedan tillspordes hon av vem hon denna konst lärt haver, gav hon till svar av en piga uti [Lill]Härdal, vid namn Marit Jönsdotter (då Gertrud hos sina föräldrar var) då frågades huru hon skulle bära sig åt, sade hon, att hon tillika med Marit gick uti en sandgrop, och sedan i tre vägskillnad, i samma 3 vägskäl, gav hon sig fanen i våld, både till liv och själ, således att hon med höjd röst skulle säga, du fanen kom nu fram och tag mig och för mig till Blåkulla, straxt kommer den onda, uti en stor skepnad, såsom en präst utseende med en kjortel om sitt liv omgjordat, och då vid denna Gertrud således gav sig i Satans våld, var hennes lär[ar]inna därstädes n[äm]l[igen] Marit, och detta skedde när Gertrud var på sin 8 år då gav Satan denna Marit först litet deg och bröd med smör uppå, och Marit gav sedan Gertrud till att äta. Sedan de det ätit hade gingo de hem var till sitt efter de voro grannar, Sedan kom Marit om aftonen efter Gertrud, när hon hade gått och lagt sig att sova, då kläder varit uppå Gertrud, och bär henne hem i sin gård på ryggen, och satte henne nedför farstugudörren och ledde henne in i stugan, när Gertrud in i stugan kommer, smörjer [s. 3] hon henne med smörja, som hon av den onda fått haver (vilken var blodröd utseende) både under fotbladet, och fötterna och benen, sedan leder Marit in i stugan Gertruds faders ko, vilken var blackog och smörjer henne alltöver undantagandes ögonen strax får hon en sadel och betsel och lägger på kon, och Marit lyfter Gertrud bak på Satan, och Marit sätter sig framför, och Marit sade till Gertrud, håll väl uti, så att du icke faller av, och när de skulle åstad sade Marit, veni Diabole et fer nos ad Infernum, strax fore de åstad upp igenom skorstenen och under vägen skovo de klockorna i [Lill]Härdal, vilket Marit offrade den onde, då de dit kommo till infernum, syntes först Gertrud såsom ett stort berg, då kommer den onde mot dem i vädret, gåendes för dem och ledsagandes dem till härbärgs, och förr än de inkommo uti härbärge, dit de blevo ledsagade, hördes tornklockor, med grovt, dumt och styggt ljud. Enär de inkommo fingo de se en stor sal målad och väl tillpyntad med mycket folk omkring, sittandes, ätandes och drickandes, sedan de hade ätit och druckit, foro de uppå golvet att dansa, och under dansen svoro och bannades [s. 4] gruveliga sinsemellan, slogos med kokspilorna. Och berättar Gertrud (vilken åtskilliga gånger, sedan hon dit till Älvdalen kom, haver varit till infernum) att maten som de där åto syntes för dem så skön och härlig, så att, enär de den taga och äta, kunna de den väl tugga, men det är smak ingen, eller om de spilla något neder under bordet, försvinner det och är intet, sammaledes med deras dryck, de kunnat intet annat se än det är öl, men det är intet, och ingen smak giver det ifrån sig, och emedan de äro in inferno, och den onde giver dem äta, eller något annat, gav han dem bakom sin rygg med agg avig hand. Och när de hava ätit, skulle de alla stiga upp, och tacka den onde med nigande för honom och då räckte han sin hand till dem avig var emot de ock bakom hans rygg med avig hand honom tackade: Och emedan deras måltid uppå står, går deras kor och kalvar i bet uti en stor gräskitta, vilka de dit ridit hava som dem syntes och när de sig således hava förlustat, taga de sina kor och kalvar eller annat som de dit ridit hava på igen, och sätta sig därpå; då de säga: Du Diabole för oss nu hädan igen med en stor hast: [s. 5] Och denna Gertrud berättar, att medan hon var i [Lill]Härdal, kunde hon icke genom sin konst själv fara åstad, utan Marit hade henne med sig, så ofta Marit åstad reste: för 4 år sedan vid Valborgsmässotid, kom denna Gertrud hit till Åsen till sin faderfaders syster, då gjorde hon med som Marit henne i [Lill]Härdal lärt haver: gick alltså Gertrud uti en vägskäl och där manar hon den onde till sig, såsom hon är bliven undervist, straxt kommer den onde emot henne (och detta emot Pingstdagen samma år) uti en stor habiit, som han henne förr i [Lill]Härdal var synter: giver den onde Gertrud en stycke bröd, och när hon hade brödet emottagit att äta, då hade det ingen smak, sedan giver den onde henne ett smörjehorn, vilket han befallde henne gömma uti fähuset under en stockända vid kluvun in vid väggen: Samma afton då hon tillika med det andra folket haver gått i säng, och denna Gertrud bäst haver insomnat, (såsom hon berättar) kommer den onde till henne, och väcker henne upp, och befallde henne taga hornet uti fähuset, och smörja kalven, vilket hon ock gjorde och tog sin farfaders systers kalv, smorde honom alltöver, exceptis cornibus oculisque, och den onde leder kalven in åt henne i stugun, [s. 6] gav henne både sadel och betsel, då satte hon sig på kalven och sade: Du Diabole, för mig hädan, då for hon åstad upp igenom skorstenen till Blåkulla. Enär hon kommer dit bliver hon välkommen även som tillförende, då hon med sin lärarinna var trakterad. Och när hon for där ifrån, gjorde hon som hon tillförende van var. Bekänner ock Gertrud att hon i förlidna höst, anno 1667 här i socknen upp vid Åsen vid Hommansäng benämnd varutmed samma äng löper älven, där hon går vall med boskapen, bliver hon varse några getter på en holme där gåendes, som hava summit över älven, och får Gertrud se små getter där ock gåendes, då säger hon ad diabolum, Tu Diabolo adveni och för mig över, då kommer den onde fram och smörjer hennes fötter att hon kunde sedan gå på vattnet till holmen, och sedan tager hon sina getter och den onde smörjde dem åt henne, en tager hon i vardera handen i hornen, och leder dem över älven och getterna och hon komma till lands, men de andra som intet blevo smorda, följa henne efter, och simma över älven; sade hon, Tu Satana fer me ad infernum sed nunquam ad cœlum seu regnum Dei, alltså kom hon fort till lands, detta såg en liten gosse vid namn Mats Nilsson henne övergå på vattnet, [s. 7] vilket han uppenbarade för sina grannar, Bekänner ock Gertrud sig kunna mjölka; men sedan hon sin gärning haver uppenbarat kunde hon intet, vilket hon med all flit därom sökte, men den onde (sade hon) vill intet giva efter mig, att jag honom uppenbarade. Denna hennes mjölkning skedde således: att hon haver tagit en kniv eller ett halmstrå och satt det upp i väggebandet, och då begynner uppmana den onde, sägandes du fanen kom och låt strima, och då måste hon säga vars ko hon ville mjölka, och mjölken haver den onde tagit med sig ad infernum och där slår han mjölken i en ho, där hos står straxt en käring klädder som en Norges käring och tager samma mjölk utur hon, och den i en kärna ihopkärnar, och när de komma till Blåkulla, giver den onde dem en kärngås på krusat bröd, och sedan Gertrud haver sig bekänt, haver hon fått ingen makt varken rida på ko eller kalv, utan på kvastar och slipstens krikor, när hon då till sin husbonde till infernum åstad kommen är, då haver den onde för henne framkommit med en stor stör (och detta igenom sin lärarinnas Marits tillskyndan som Gertrud berättar) viljandes slå henne med samma stör, sägandes; vill du säga av, gack hem och sjung och kvad om Kristo, men hav inga tankar där med, och intet ställ ditt leverne där efter, utan bläddra med läpparna. Och sedan reser hon hem till sitt, på samma sätt, som [s. 8] hon tillförende var van. Blev ock henne tillfrågat, vad lön han lovar dem för de tjäna honom. Svarade hon att de skola lära predika, mjölka och igenom sina bärer avhända sina nästa allahanda varor. Bekände hon ock huru dessa bäror göres, den första bäran få de ab ipso Diabolo och han sedan giver dem mjölk och en slags gräs, sedan taga de ovide länkeknutar eller stenar och litet vatten, sedan röra de det omkring tillsammans, då skola de emellertid bannas och svärja, och honom åkalla då bliver där av straxt bäror, och då springa de straxt upp utur byttan och vart de vilja sända dem, dit resa de, och taga vad de bliva befallda, antingen mjölk eller annat, och när bärorna taga bröd taga de det som in uti brödet är, men skorpa[n] bliver kvar, utav de varor som bärorna till dem föra skola de giva den onde tiondelen, men det andra hava de kvar. Vilket Gertrud haver gjort, sedan detta blev uppenbarat om henne. Av Peder Matsson haver hennes bäror tagit en smörklimp, varav alla kunde äta så många hon därav ville giva, och när hon intet längre vill hava dem visar hon dem ifrån sig, sägandes, farer ad Diabolum och intet till folk mera. Enär hon i Pingsthelgen hos Länsmannen Lars Olofsson i Älvdalen satt i arrest, haver hon ock varit åstad [s. 9] som hon bekänner på en sopkvast, och skavit klockorna där sammastädes, vilket hon gav den onde, och han hov det samma straxt i sitt smörjehorn, och bekände att om Jultiden fara de åstad och gnaga de klockorna med sina tänder och när hon kom till Blåkulla, hörde hon huru där pep och gnall, i en kammare, varav de som tillstädes voro dansade och ju större gnall där var, ju mer de där dansade och sprungo, enär gnyn och gnallet något saktade sig, sade den onde att han skulle gå åstad och ställa harpen, tager med sig en stor järngaffel och stoppar neder själehuvuden, som Gertrud dem kallar, och i kammaren syntes intet annat än röda elder och lågan, och där som henne syntes en skön gräskitta; där de pläga släppa sina kor och kalvar i bet, enär de pläga vara i Blåkulla. När henne syntes en stor hop som arbetade, vältade lyfte och timrade, så att de voro så svettige att svetten han rann neder över dem såsom vatten, och såsom den byggningen de voro uti då var full (sade den onde) att han skulle göra sig flera byggningar, var uti han skulle hava dem som han nu här efter väntade till sig komma. Och denna Gertrud haver fört med sig många sine barn, näml. Olof Nilssons barn i Loka, Anna Karin och Mats, och Olof[.] Sedan [s. 10] Dns Pastor den 2 Junii näst förlidna [här saknas ngt tror jag som ej kommit med i avskriften] då haver henne förekommit (i Lokabyn) en ung vit man, förmanar henne att hon skulle allting bekänna om sig, såsom ock uppenbara sedan de andra hon där med sig fört haver. quorum nomina enumerata. Då skulle hon omsider få bliva hos honom och de små barnen, som hon med sig fört haver skola vara hennes stora vittnen när denna händelsen kommer fram och skulle de med Gertrud uttrycka sanningen över hela landet, ville de då icke bättra sig, då skulle komma stor hunger och svält i landet, de gamla sade han stå på helvetets brädd, men de unga stå ännu på vägen. Gertrud berättar att när de små barnen komma till infernum tager den onde dem så vänligen emot och, skär dem i det lilla fingret på deras vänstra hand, och tager av deres blod och skriver deras namn uti en stor bok med svarta blan uti boken. Ett förskräckligt ting förtäljer Gertrud, dum in inferno fuisset, advenit anus Norigæ more vestita, haver med sig ett litet spenbarn ibland andra barn, då frågade den onde modern om barnet var hemma kristnat och vad dess namn var, säger hon Kerstin Olofsdotter, då tog den onde barnet av henne bak om sin rygg, och döpte det med etter och vatten [s. 11] vilket han både i huvudet och i munnen på barnet lät, och i det stället barnet haver förr avsagt djävulen och hans gärning och väsend[e] och till sig tagit den H. ande i dopet, så haver fan sedan inmant den onda anden och Satan, och får modern barnet igen.
Erik Eriksson en ung pilt på sina 15 år, berättar att han för 1 år sedan, när han gick vall med sin faders boskap, skedde att han om en dag vid pass klockan 3 efter middag kommer på honom såsom en tung sömn, lika såsom han haver dånat och blev 2 gånger försökt, den 3 gången for han upp i vädret och kommer till infernum, och visste han icke huru han dit kom, där får han se Gertrud med de små barnen hon sig fört haver, de där förestå, och i en kammare, får han se Helvetet, och där neder uti vare folk, och en stor stege, på vilken folket ville uppkliva, men föllo dock strax tillbake igen där sammastädes syntes en stor och förträfflig eld brinna, i vilken folket badade pepo och gnällo gruveligen, räckandes upp sina händer, och intet visste han huru han kom därifrån, några dagar därefter var han i fäbodarna, Slängeboda benämnd, då folket sovo kommo till honom 2 karlar, den ene med vit skjorta om sitt liv med ett band ombundit mycket vacker påseende, så att det sken av honom. Den andre stygg och svart hade en lång tunga utur sin hals, och gräsligen grinade. Den dejliga karlen suckade och grät däröver, att den elaka haver så många människor förfört, han befallde gossen att han skulle kungöra vad han sett haver. Och den unga och vackra karlen sade, jag haver ett skönare [s. 12] och vackrare rike, än den onde haver, vilket du haver sett. Den onde sade Jag haver ett rike, hela världen haver jag snart under mig både små och stora: Den vackra karlen sade: Gud haver ett större och skönare rike, och kan med sitt minsta finger kullslå allt ditt rike och dig med. Och när en människa haver varit i 100 år i Guds rike, tycktes det allenast vara en dag, men i Helvetet eller i ditt rike så tyckes han vara för honom 100 år.
Och den vackra karlen befallde gossen att han skulle förmana barnens föräldrar, att de skulle hålla sina barn hårt under riset och Guds fruktan, emedan de ännu voro på vägskillna[de]n, förr än de komma till själva helvetet. Detta uppenbarar han för sin moder, att hon skulle hålla hans syster Anna den ock Gertrud bedragit haver, ty ock modern försökte på sin syster Anna så att hon haver måst bekänna att hon var av Gertrud förförd. De gamla sade han om de icke snart besinna sig, så äro de så långt framkomne, att de känna röken av halvetets loge. Nu nyligen för 14 dagar sedan haver han ock sett denna vackra karlen i förbemälda fäbodar, och sagt att Gertrud skulle föra med sig så många barn, på det hon skulle vara dess vittnes förare. De små lindebarnen skulle hon (Gertrud) taga med sig, på det att föräldrar som gudfruktige voro skulle mer fråga efter de barnen (sade han) ännu äro upptagne av [s. 13] Gudi till nåder, men om icke överheten ville hava straff över de gamla, att de kunde besinna sig själva sin galenskap, så varder Gud kommandes med hunger och svält över hela landet, och är ännu litet igen av nådens tid, och när detta vore straffat skulle Satan nederligga i 3 dygn och sedan bjuda till att uppstå igen, men äntligen bliva nederslagen med sitt anhang och aldrig mera uppkomma igen.
Anna Eriksdotter, ett litet barn fött på Åsen på sitt 9 år, bekänner sig hava lärt utav Gertrud, vilken henne åtskilliga gånger till Blåkulla fört haver och gör hon på samma sätt som hennes lär[ar]inna, allenast detta brukar Anna att då hon var i Blåkulla haver hon sett himmelriket, och där säger hon var mycket vackert, då kommer där in en vacker puer och förer henne i en kammar[e], där får hon se i en grop eld, och huru ynkligen där pipades, och den onde står med en järngaffel och stoppar neder själarna, då ville den onde taga och stoppa henne neder, då kommer den vackra gossen och hjälper Anna och tager i den ondes huvud och ville stoppa honom neder, så tager han emot sig med eldgaffeln så att han icke kom alldeles neder, Anna bekänner att när de fore åstad begynte det dundra av åskeslag, då måste de skynda sig och således rida i kapp, och när de voro på vägen föll en noriges käring neder av kalven, den hon red på, och sin väg have de hållit över Trondheims kyrkotorn. Och det visste hon så väl beskriva som den där dagligen vistas, och befallde henne läsa och bläddra med läpparna, men med ingen [s. 14] mening därhos, och henne haver han lika som de andra skurit i fingret, och i sin fula bok henne inskrivit.
Hans Hansson en liten gosse på sitt 10 år är ock av Gertrud förförd, honom haver hon tagit utur sängen utifrån sin fader där han sov på sin moders arm och fört honom till Blåkulla. Pojken bekänner att han intet fick komma längre fram än till stabben vid dörren, och han beskriver den onde med tre horn, ett hängde nederåt rumpen, och tu i skallen långa som skorstenen. Denne gossen, Gertrud, och Anna övertygade Bältar Mats på Åsen för 3 veckor sedan hava varit i Blåkulla med sin son Anders ätit och druckit och låtit som de andra, detsamma bekänner ock Erik Eriks[son] som så underligen är hitförd. Denne pojken, Hans, haver för varet Mats tillförende, men han hotade honom med hugg och sade att han skulle slå honom med törneris, så ock Mats hustru haver givit honom smörgås, att han intet skulle bekänna, hon blev också examinerad om hon ville tillstå sig så vara, men hon nekade alldeles, och det uppskjutit till tinget. Gertrud och Anna bekänna sig i sanning hava sett Mats Mick[elsson] på Åsen i Blåkulla, där till han nekade, nu i förlidna fredag, går Mats till Mats Mick[elsson] och frågar honom om han icke tillika med sig ville gå åstad och examinera denna beskyllningen, svarar han, jag är intet satt att rannsaka dock efter om lördagen därefter, går M[ats] till M[ats] Mickelssons hustru, jag haver förr i lönndom sagt dig nu skall jag säga fritt ut om detta trolldoms väsendet, ändock bekänner hon sig intet.
Hust[ru] Karin Andersdotter en änka tillspordes [s. 15] ock om hon haver varit dit, nekade hon alldeles men Gertrud och Anna stodo fast uppå och henne övertygade rida dit torsdagen 8 dag[ar] sedan på sin kalv, och där lät hon som de andra, och Gertrud haver en gång gått vall åt henne, så haver hon sett hennes bäror hava sprungit på ängen, när hon inkom, och ville icke ändå bekänna sig. Hustru Marit L[ars]D[otter] ibid. tillspordes, men hon nekade alldeles, men Hans H[ans]Son bekänner att hon haver tagit sin faders kalv och satt gossen bak på med sig, nu haver hon hotat gossen och alla de andra övertyga henne att hon har setat på bänken och druckit, och låtit rätt som de andra. Kn[åpar] Elin änka övertygade dessa små barn hava varit i Blåkulla, efter hon var gammal satt hon stilla på bänken och knopade sig. 8 dagar efter Pentecoste haver hon tagit en vit ko som kyrkoherden tillkom, och red på, och då bekänna de att efter hon var gammal orkade hon intet rida så fort, och de andra hunno henne på vägen, omsider bekänner hon detta sant vara, och att den onde haver henne befallt, att hon intet skulle tro vad präster säga, och hon haver bekänt desse med sig. Skorde Karin på Åsen, Ris Anna med sin dotter, Marit och Anna Larsdotter, Per Hanssons dotter, h[ustru] Kerstin och M[ats] Mick[elsson], Lars P[ers]S[on] en dräng på sitt 22 år, blev tillfrågad om han den konsten kunde, han stod ock en stund emot, men sedan bekände han runt ut sanningen, att när han var ett litet barn lärde honom Kn[åpar] Elin, och denne Lars bekänner sin syster vara van resa dit med sina 3 barn, Anna, Kerstin och Mats, och sin egen kalv red hon på och satte alla tre barnen efter sig, och när hon kom dit satte hon sig på [s. 16] bänken ut med dörren. Då de andra dansade satt hon stilla, efter hon var havande, såsom hennes broder bekänner, haver hon 5 bäror i ladun uti en kista, så att de icke frysa och hon är tillfrågad, och nekar alldeles där till. Lars Matsson en gosse på sitt 16 år, betygar Gertrud, haver ridit på en kalv, och han tröttnade i vägen och då måste han bättre smörja, och därföre kom han litet sent, när han kom fram. Bannades han och svor över måttan, klappar sina händer tillhopa, och säger till fanen vi skulle icke jag komma så fort som de andra. Jag skall aldrig rida ensam sade han och Satan stod och log åt honom. Detta måtte Lasse omsider bekänna att Satan haver hans namn i en stor bok uppskrivit och tagit blod av hans finger. Buller Olofs hustru, Gunnar Olofssons hustru, Marit Nilsdotter och Marit Mickelsdotter, dessa övertygades av de små barnen, men de ville intet ändock komma till sina synders känslo.
_______________________________________________________________________
O Domine Iesu Christe salvator noster, conserva nos omnes ab omnibus periculis et præsertim ab insidiis Diabolicis ut ne in iis incidamus, tunc laudabo tuum nomen in æternum. Amen!