Den legala bevisteorin medförde ökad benägenhet att pressa fram erkännande med tortyr. Olaus Petri uttalade sig mot tortyr men accepterade tortyr vid högmålsbrott.

Medeltiden

Tortyr förekom allmänt och godtyckligt i oreglerade former. Lagstiftningen i Carolina sökte begränsa användandet av tortyr genom indicia ad torturam. På kontinenten blev tortyr vanlig, men i Sverige användes huvudsakligen lägre straffsatser och utförande till avrättningsplatsen som säkerhetsventil när beviskraven uppfattades som alltför stränga.

1527-1734

Svensk lag saknade stadganden om tortyr. Domarreglerna förbjöd uttryckligen tortyr. Underrätterna saknade befogenhet att tillgripa tortyr (även om det förekom på initiativ av KM och hovrätt). I protokollet från Älvdalen finns ändringar som innebär en mildring av beskrivningen samt ett övervältrande av ansvaret på andra än rätten. I Gästrikland har protokollen ändrats så att de två sista orden i  ”efter hon ej ville bekänna, befallde rätten henne handklovarna på” överstrukits och ändrats till ”i fängelse”. Ankarloos tolkning är att tortyr bedrivits konsekvent och systematiskt (Ankarloo sid 259).

Tortyrredskap

1. Handbojor – av trä eller järn – lades över den anklagades fingrar och spändes med kilar eller skruvar (jmf tumskruvar). Benämns ”jungfrur” i protokollen. Genom att hissa upp den torterade i bojorna mot väggen eller i taket skärptes tortyren. På kontinenten kedjades händerna bakom ryggen och tyngder fästes vid de fritt svävande benen. Axellederna förstördes. Det framgår inte någonstans att denna tortyrform praktiserades i Sverige.
2. Block och ”klumpar” användes för att pressa och klämma på armar och ben (utan att handbojor användes).
3. Psykisk nedbrytning av offret. Den anklagade hindrades under längre eller kortare tid från att sova, vanligen genom att de tvingades att stå upp. (Tormentum insomniae). Motivet var att en sovande själv var mer lättåtkomlig för den onde. Man trodde att vaka under bön och psalmsång förhindrade blåkullafärder och barnaförande. Samma syfte låg bakom vaktstugor.

Konsekvenser av att lagstiftning saknades (se Ankarloo sid 261)
Under trolldomsprocesserna uppstod ett omfattande godtycke eftersom formella rättsregler om tortyr saknades. Motiveringarna för tortyr är summariska och intetsägande, vanligen ”nekade stadigt. Ty sattes handklovarna på henne när de något hårt blevo tillskruvade jämrade hon sig mycket och låddes gråta, men fällde dock icke en tår utan tjöt mycket”.

Länsman vittnade ”gossen (13 år) bekänt på modern sedan han varit i handklovarna (i tre dagar), men inte förr”.

Inte ens Stiernhöök eller Lundius uttrycker kritik över den tortyr de bevittnade (även om de ifrågasätter värdet av en genom tortyr framtvingad bekännelse).

1675

Kungen ger lov till tortyr av redan dömda för att de ska få en möjlighet att slippa helvetet. (Se citat fogden.) Metoden får inte användas för att komplettera bevisningen.

1757

Sommaren 1757 torterades trolldomsanklagade kvinnor i Åhls socken. Charlotte Taube stöttade dessa kvinnor och såg till att de fick upprättelse. Så här har tortyren beskrivits.

”Länsman nöp mig i armen, skakade mig”. Domaren ”slog i bordet och förbannade mig med mera”. Kvinnorna hotades med hängning och spöstraff. Änkan Ersson berättar hur hon hängdes upp i handlederna på en vägg utan att nå golvet med fötterna. När händerna vid denna behandling blödde, förklarade länsman Tillberg att handfängslen varit för löst tillskruvade, och att den anklagade hade ”av ilska sökt händerna utdraga”. Tre nätter låg änkan Ersson naken på bara marken i ett skjul”