Nedanstående citat är hämtade ur Svensk rättshistoria av Göran Inger, Lund 1986.
Karl IX:s stadfästelse av landslagen 1608 innehåller samma religiösa övertygelse som Erik XIV:s förordning om högmålssaker.
”I lika måtto vill vi också, att man uti högmåls och andra sådana grova saker som är mened, Gudslastande (=hädelse av Gud), svärjande, dråp, hor, frändsämjosjeld (=blodskam), ocker, falskt vittne och annat sådant, rättar sig efter Guds lag, som i den heliga skrift är författad och här efter skall varda (=bli) införd.” I ett tillägg, appendix, till landslagen bifogade Karl IX utdrag ur Moseböckerna.
Det var ur straffrättslig synpunkt en utomordentligt hård linje man slog in på, då man föreskrev, att domarna skulle döma i överensstämmelse med den mosaiska lagen, som byggde på laionprincipen = lika för lika, eller som det står i tredje Mosebok (Leviticus) ’Om någon slår ihjäl någon människa, skall han straffas med döden; och den som slår ihjäl ett boskapsdjur skall ersätta det: liv för liv. Oh om någon vållar att hans nästa får ett lyte, så skall man göra mot honom såsom han själv har gjort; bruten lem för bruten lem, öga för öga och tand för tand; samma lyte han har vållat att en annan fick skall han själv få’. Avskräckning och vedergällning var de dominerande principerna i 1500- och 1600-talens straffrätt.”