Källa: Svensk rättshistoria av Göran Inger och Ankarloo

Medeltiden

Kvinnor, omyndiga manspersoner, sinnesjuka och trälar fick inte föra talan vid domstol (processbehörighet). De företräddes av husbonden eller förmyndaren. Änkor hade dock en självständig ställning.

Om kvinnan var anklagad för vissa brott fick hon dock uppträda inför rätta. (Trolldom, dråp av styvbarn för arvs skull eller horsbrott).

Medeltidslagarna förbjöd kvinnor att uppträda som edgärdsmän och avlägga vittnesmål (utom i vissa undantagsfall).

Ombud tycks inte ha förekommit i brottmål. Landskapslagarna ger exempel på tvistemål där kärandeparten satt annan i sitt ställe. (Enligt Östgötalagen kunde utlänning, fjärran boende, sjuk eller sinnessvag uppträda genom ställföreträdare. Enligt svealagarna och de äldre stadslagarna kunde part använda ställföreträdare när han så önskade.)

1527-1734

Under perioden blev det allt vanligare att kvinnor uppträdde inför rätta, både som svaranden och vittnen. Först 1697 blev det officiellt tillåtet för kvinnor att vittna inför rätta.

Under 1600-talet diskuterades om man skulle tillåta rättegångsombud. Myndigheterna var kritiska till ombuden och deras verksamhet. Prokuratorer uppträdde inför rätta (om de var mindre hederliga kallades de rabulister=skrikhalsar. 1694 förbjöd man prokuratorer att uppträdda inför rätten om de inte prövats skickliga av hovrätten. Adel och bönder undantogs från förbudet. De fick använda sina tjänare och vänner som ombud.

Advokater författade partsinlagor.

Genom 1734 års lag beslutades att även icke lagfarna personer skulle få uppträda som rättegångsfullmäktige.