Källa: Svensk rättshistoria av Göran Inger, Lund 1986
Medeltiden
Häradshövdingen skulle leda förhandlingen och döma i förekommande rättstvister. Döma innebar att uttala lagen i vart mål. Domaren befattade sig inte med sakfrågan utan tillämpade endast lagen på ett givet faktum.
Sanningen utröntes genom olika procedurer och kan delas in i följande kategorier;
- Vittnesmål, sakfrågan avgjordes genom vittnen,
- Dulsmålen, sakfrågan avgjordes genom ed med eller utan edgärdsmän,
- Nämndsmål, en särskilt tillsatt nämnd (vanligen 12 personer) avgjorde sakfrågan.
Tre processformer utvecklades;
- Edgärdsmannaprocessen
- Nämndsprocessen
- Summarisk process kunde användas när brottet ansågs obestridligt (brott på tinget inför domstolens ögon, brott som ägde rum inför en stor folkhop, där svaranden blivit tagen på bar gärning eller brott som erkänts inför rätten). Svaranden fick inte rätt att försvara sig.
Under landslagens tid blev nämnden permanent del av domstolen och uttalade sig om sakfrågan. Det var vanligt att en eller flera ståndspersoner samt kungens fogde var närvarande vid tingsförhandlingarna. Fogden skulle bevaka kronans intresse. Ståndspersonerna var rådgivare.
Magnus Erikssons landslag föreskrev att det fordrades minst 24 personers närvaro för att ting skulle få hållas.
1527-1734
Under 1600-talet blev det allt vanligare att häradshövdingarnas vikarier fungerade som domare. Vikarierna kallades underhäradshövdingar, lagförare eller lagläsare. De var inte alltid juridiskt bildade. Därför hade de svårt att hävda sig gentemot nämnden.
Nämndens uppgift var att avgöra sakfrågan och fria eller fälla. När nämndens inflytande ökade på lagläsarens bekostnad hände det att nämnden även avgjorde rättsfrågan. Häradsdomaren var ordförande i nämnden.
I brottmål var processförfarandet starkt inkvisitorisk (såvida det inte var en edgärdsmannaprocess).
Under påverkan av tysk-romersk rätt framhöll Olaus Petri att bevisskyldigheten borde åligga käranden.
Under 1600-talet utvecklades åklagarväsendet. Länsmannen fick befogenhet att väcka åtal i svårare brottmål när målsäganden underlåtit det eller inte fanns. (Landsfiskalen var åklagare i finansrättsliga mål. I städerna fungerade stadsfiskaler allmän åklagare.)
1682 beskrivs generalinkvisation i ett kungligt brev
Vid allmänt rykte om grova brott skulle domaren ex officio (å ämbetets vägnar) anställa undersökning på urtima ting, trots att ingen blivit åtalad för brottet. Skrevs in i 1734 års lag.