Teorin innebar en gradering och aritmetisk beräkning av bevisvärdet av skilda bevismedel. Av Almqusit beskrivit som ”Domaren gjordes medvetet till en teknisk maskin … hans personliga övertygelse spelade i princip ingen roll.”
Ursprungligen kom den legala bevisteorin från romersk-kanonisk rätt och utvecklades samtidigt som den inkvisitoriska processen infördes.
Domaren skulle döma enligt framlagda bevis och inte utifrån sin personliga övertygelse.
Probatio plena
Full bevisning kunde åstadkommas på tre sätt:
- Vittnesmål – Två (eller tre) samstämmiga (contestes och inte singuli) och habila vittnen var tillräckligt för dödsdom. Kravet på samstämmighet innebar att samma faktum skulle bevittnas av båda.
- Bekännelse
- Officiella urkunder– T ex utdrag ur protokollsböcker.
Utan fullt bevis kunde den anklagade inte dömas.
Probatio semiplena
Ett vittne utgjorde endast halvt bevis.
Om mer än halvt bevis förelåg kunde målet ställas på framtiden. Det innebar att man inte slutligt avgjorde målet utan uppsköt avgörandet på framtiden för att se om nya bevis skulle framkomma.
I rättspraxis kunde även olika indicier räknas som halv bevisning.
I doktrinen var halv bevisning otillräckligt för fällande dom. Vissa betraktade ett vittne som obefintligt – ”ens röst är ingens röst”. Vid halv bevisning ställdes istället krav på värjomålsed.
Eftersom värjomålsed inte var tillåten i grova brottmål var man i praxis obenägen att helt fria vid halv bevisning. Istället överlämnades målet till hovrätten, som i allmänhet utdömde lägre straff än vad brottet skulle medfört vid full bevisning.
Således sattes kravet på samstämmiga vittnen ur spel.
Indicier
Indicier kunde aldrig utgöra fullt bevis enligt den legala bevisteorin.
Värjemålsed
Vid enklare brott kunde den anklagade föreläggas att gå ed på sin oskyldighet. Han blev då frikänd.
Plenissima, indubitata, luce meridiana clarior
Fullständigt, otvivelaktigt, klarare än middagsljus – det krävdes av bevisen i svårare brottmål. Därför försökte rätten få fram erkännande om det förelåg mer än halvt bevis och domaren själv trodde att den anklagade var skyldig. (1252 tillät påven Innocentius IV tortyr vid inkvisationsdomstolarna.)
Metoder för att kringgå legala bevisteorins högt ställda beviskrav
- Den dömda fördes till avrättningsplatsen (verkningslöst efterhand som allmänheten fick kännedom om metoden)
- Lägre straffsatser vid lägre bevisning (otillfredsställande enligt den teokratiska straffdoktrinen).
I slutet av 1700-talet ersätts båda med ”insättning på bekännelse”. (På kontinenten ersätter ”insättning på bekännelse” tortyren.)