I en inkvisitorisk process är domaren aktivt verksam för att utröna sanningen, särskilt vad avser förhör med parterna, där han utövar påtryckningar för att få fram bekännelser. Domstolen övertar åklagarens roll; leder och utformar förhör, begränsar svarandens handlingsfrihet t ex genom att hemlighålla angivelser och vittnesmål. Talan väcks inte genom stämning och käromål utan av domstolen själv (ex officio).
Exempel på domstolens agerande
- Domstolens medlemmar förhör och bearbetar regelbundet de nekande i och utanför rätten. (Look Anna)
- Vittnesförhör sker i de anklagades frånvaro (samtliga?)
- Förhören ex officio sker efter standardiserade formulär (frågelistor)
- Rätten tillgriper bedrägligt förfarande (uppger angivare som inte finns)
- Använder övertalning
- Använder tortyr
Grund för inkvisitoriskt förfarande: crimina excepta et occulta, men även ett uttryck för domarens subjektiva övertygelse om den anklagades skuld och deras vilja att till varje pris frambringa materiell bevisning för fällande dom.
Ledande frågor
Direkt ledande frågor var i princip förbjudna i Sverige. I de inkvisitoriska processreglerna var de däremot föreskrivna. I förundersökningen ålåg det domaren att upprätta skriftliga formulär som täckte det frambringade materialet. Med detta konfronterades anklagade och vittnen i specialinkvisitionen. Domaren tvingades sätta sig in i det preliminära materialet i förväg och kunde planlägga. Systematiseringen skulle även påvisa/utesluta samstämmigheten i vittnesmålen. I Sverige motsvarades detta av frågelistorna.
Vittnesmålen uttrycker ofta domarens övertygelse snarare än vittnenas. Ofta styrs förhören av präster. Förhören är ofta utomrättsliga och upprepas därefter för domstolen.
Den förfördelade uppträdde inte som actor utan som denunciant, därför kunde utsagan behandlas som vittnesmål.
Den inkvisatoriska processen användes vid förföljandet och utrotandes av allt kätteri (irrlärighet) inom kyrkan med början 1215 under påve Innocentius III.
I bl a Östgötalagen finns spår av denna prcessform när någon genom lastbart leverne brutit mot Guds och kyrkans lag.
Motsatsen till inkvisitorisk process är ackusatorisk process. Den förutsätter två parter – käranden och svaranden. Domstolen tar en neutral, närmast passiv, hållning till parterna.
Det hände att en ackusatorisk process (med en formell anklagelse från en målsägande) gradvis övergick till förhör, hotelser och andra åtgärder ex officio. Exempel på detta finns från 1588 i Strängnäs.