”Förgörning används som beteckning på all slags skadegörelse som inte kan förknippas med yttre våld. Av förgörningen är trolldom en art, förgiftning en annan. Båda är vagt definierade yttringar av det nästan okända. Ört- och giftberedning har traditionellt förknippats med trollkvinnor. Nordisk magi, som ännu långt in på 1500-talet bara hade tillfälliga kontakter med den mera verksamma kristet-diaboliska, opererar dessutom med paraphernalia som åtminstone bör ha gjort offren illamående: död mans ben, hår eller naglar, torkade och pulveriserade paddor, ormar, katthjärnor. Dessa bär man till bonden, hänger dem insydda i klutar under takbjälken, än gräver ner dem under hans tröskel. ”Baer forgiarningaer manne”. (Ankarloo sid 35)

För lagrum se Landskapslagarna eller Kristoffers Landslag.

”Landslagen innehöll stadganden mot förgörning (maleficium), eventuellt i kombination med undsägning (hot; damnum minatum). Däremot saknades bestämmelser både mot ringare former av trolldom (vidskepelse, signeri, lövjeri) och mot de arter, som huvudsakligen hade karaktären av religiös förbrytelse (pactum). ” (Ankarloo sid 234)

Expressum och tacite

Eftersom lagstiftningen var otydlig kunde maleficium och pactum kopplas samman i rättspraxis. ”Den magiska skadegörelsen som skedde vid förgörning, ansågs efterhand ha åstadkommits genom djävulens direkta medverkan och i överensstämmelse med hans allbekanta illvilja. Förbindelsen med den onde leder till maleficium, som är trollkonans motprestation i uppgörelsen. Djävulsförbund och förgörning presumerar ömsesidigt varandra. I teologiska kretsar ville man därutöver förknippa djävulen också med de lindrigare former, som samlades under beteckningen vidskepelse. I det syftet infördes begreppen öppen och underförstådd pakt (expressum resp. tacite)” (Ankarloo sid 234)