Enligt den legala bevisteorin kunde full bevisning endast åstadkommas genom vittnen eller bekännelse.
För full bevisning krävdes två (eller tre) samstämmiga och habila vittnen.
Samstämmighet innebar att samma faktum skulle bevittnas av båda. Vittnena skulle vara contestes och inte singuli.
Indonei et omni exceptione majores – kraven på vittnet för att det skulle anses habilt. (Ankarloo sid 247 med källhänvisningar uppger att det var en lång rad – ofta negativa – relger av både allmän och speciell räckvidd. Hur stor kännedom hade landsortsdomarna om dessa regler?)
Eftersom barnen inte var oantastliga vittne gjorde man sitt yttersta för att åtminstone frambringa samstämmiga vittnesmål (contestes). Mycket tid och energi lades på att kontrollera contestes. (Se häradsskrivaren.)
I rättspraxis sattes kravet på samstämmiga vittnen (contestes) ur spel. ”Man medgav till exempel på varandra följande enstaka (singuli) vittnesmål om olika stadier i ett brott och betraktade dem som samstämmiga. (Anklarloo sid 233)
Ledande frågor var i princip förbjudna med i praktiken användes de. Det bidrar till en konformitet i bekännelserna. Metoden var föreskriven i de inkvisitoriska processreglerna.