Källa: Ankarloo sid 314 ff
Sockenprästerna skulle informera sig om brottsligheten på orten både vad gällde moral och sedlighet och för att kunna avstänga brottslingar från de kyrkliga sakramenten i väntan på världslig dom eller kyrkoplikt. För att klara detta krävdes att de samarbetade med fogdar, befallningsmän och lagläsare.
Kyrkan förde en kamp för beivrande av brott där målsäganden saknades eller inte sökte laglig rätt och mot förseelser av religiös och sedlig karaktär (gudsförsmädare, sabbatsbrytare, horkarlar och signerskor).
1665 års kungliga stadga mot eder och sabbatsbrott
På initiativ från kyrkan behandlade denna även trolldom och vidskepelse.
Det är inte anmärkningsvärt att det första förhöret i Älvdalen hölls av kyrkoherde Elfvius assisterad av länsmannen.
Kyrkan var vid sidan om tingen den viktigaste kanalen för information och kontakt mellan överhet och befolkning.
Då trolldomsbrottet var riktat direkt mot Gud var det naturligt att teologisk expertis medverkade vid rannsakningarna. Kyrkans män fick i uppdrag av myndigheterna att undersöka och upprätta listor över misstänkta. Prästerna fick därför ett betydande inflytande över vem som kom att ställas inför rätta.
Prästerna intar en dubbel roll; både som vittnen och medarbetare vid förhören. Det förekommer även kunskapsprov inför sittande rätt.
Genom sina kunskaper från tidigare förhör (utanför rätten) kan de regissera föreställningen, skicka fram barn och comlices med identiska versioner, men hålla tillbaka de som avviker eller nekar. De påverkade även vittnesmålen.
Prästerna umgicks flitigt med de anklagade i fängelset.