Först tillspordes Gertrud Svensdotter, om hon kunde minnas vad hon tillförende för Kyrkoh[erden] Dn. Lars om sig bekänt haver, där till hon svarade, ja.
Sedan tillspordes hon av vem hon denna konst lärt haver, gav hon till svar av en piga uti [Lill]Härdal, vid namn Marit Jönsdotter (då Gertrud hos sina föräldrar var) då frågades huru hon skulle bära sig åt, sade hon, att hon tillika med Marit gick uti en sandgrop, och sedan i tre vägskillnad, i samma 3 vägskäl, gav hon sig fanen i våld, både till liv och själ, således att hon med höjd röst skulle säga, du fanen kom nu fram och tag mig och för mig till Blåkulla, straxt kommer den onda, uti en stor skepnad, såsom en präst utseende med en kjortel om sitt liv omgjordat, och då vid denna Gertrud således gav sig i Satans våld, var hennes lär[ar]inna därstädes n[äm]l[igen] Marit, och detta skedde när Gertrud var på sin 8 år då gav Satan denna Marit först litet deg och bröd med smör uppå, och Marit gav sedan Gertrud till att äta. Sedan de det ätit hade gingo de hem var till sitt efter de voro grannar, Sedan kom Marit om aftonen efter Gertrud, när hon hade gått och lagt sig att sova, då kläder varit uppå Gertrud, och bär henne hem i sin gård på ryggen, och satte henne nedför farstugudörren och ledde henne in i stugan, när Gertrud in i stugan kommer, smörjer [s. 3] hon henne med smörja, som hon av den onda fått haver (vilken var blodröd utseende) både under fotbladet, och fötterna och benen, sedan leder Marit in i stugan Gertruds faders ko, vilken var blackog och smörjer henne alltöver undantagandes ögonen strax får hon en sadel och betsel och lägger på kon, och Marit lyfter Gertrud bak på Satan, och Marit sätter sig framför, och Marit sade till Gertrud, håll väl uti, så att du icke faller av, och när de skulle åstad sade Marit, veni Diabole et fer nos ad Infernum, strax fore de åstad upp igenom skorstenen och under vägen skovo de klockorna i [Lill]Härdal, vilket Marit offrade den onde, då de dit kommo till infernum, syntes först Gertrud såsom ett stort berg, då kommer den onde mot dem i vädret, gåendes för dem och ledsagandes dem till härbärgs, och förr än de inkommo uti härbärge, dit de blevo ledsagade, hördes tornklockor, med grovt, dumt och styggt ljud.
Enär de inkommo fingo de se en stor sal målad och väl tillpyntad med mycket folk omkring, sittandes, ätandes och drickandes, sedan de hade ätit och druckit, foro de uppå golvet att dansa, och under dansen svoro och bannades [s. 4] gruveliga sinsemellan, slogos med kokspilorna. Och berättar Gertrud (vilken åtskilliga gånger, sedan hon dit till Älvdalen kom, haver varit till infernum) att maten som de där åto syntes för dem så skön och härlig, så att, enär de den taga och äta, kunna de den väl tugga, men det är smak ingen, eller om de spilla något neder under bordet, försvinner det och är intet, sammaledes med deras dryck, de kunnat intet annat se än det är öl, men det är intet, och ingen smak giver det ifrån sig, och emedan de äro in inferno, och den onde giver dem äta, eller något annat, gav han dem bakom sin rygg med agg avig hand. Och när de hava ätit, skulle de alla stiga upp, och tacka den onde med nigande för honom och då räckte han sin hand till dem avig var emot de ock bakom hans rygg med avig hand honom tackade: Och emedan deras måltid uppå står, går deras kor och kalvar i bet uti en stor gräskitta, vilka de dit ridit hava som dem syntes och när de sig således hava förlustat, taga de sina kor och kalvar eller annat som de dit ridit hava på igen, och sätta sig därpå; då de säga: Du Diabole för oss nu hädan igen med en stor hast: [s. 5] Och denna Gertrud berättar, att medan hon var i [Lill]Härdal, kunde hon icke genom sin konst själv fara åstad, utan Marit hade henne med sig, så ofta Marit åstad reste: f
ör 4 år sedan vid Valborgsmässotid, kom denna Gertrud hit till Åsen till sin faderfaders syster, då gjorde hon med som Marit henne i [Lill]Härdal lärt haver: gick alltså Gertrud uti en vägskäl och där manar hon den onde till sig, såsom hon är bliven undervist, straxt kommer den onde emot henne (och detta emot Pingstdagen samma år) uti en stor habiit, som han henne förr i [Lill]Härdal var synter: giver den onde Gertrud en stycke bröd, och när hon hade brödet emottagit att äta, då hade det ingen smak, sedan giver den onde henne ett smörjehorn, vilket han befallde henne gömma uti fähuset under en stockända vid kluvun in vid väggen: Samma afton då hon tillika med det andra folket haver gått i säng, och denna Gertrud bäst haver insomnat, (såsom hon berättar) kommer den onde till henne, och väcker henne upp, och befallde henne taga hornet uti fähuset, och smörja kalven, vilket hon ock gjorde och tog sin farfaders systers kalv, smorde honom alltöver, exceptis cornibus oculisque, och den onde leder kalven in åt henne i stugun, [s. 6] gav henne både sadel och betsel, då satte hon sig på kalven och sade: Du Diabole, för mig hädan, då for hon åstad upp igenom skorstenen till Blåkulla. Enär hon kommer dit bliver hon välkommen även som tillförende, då hon med sin lärarinna var trakterad. Och när hon for där ifrån, gjorde hon som hon tillförende van var. Bekänner ock Gertrud att hon i förlidna höst, anno 1667 här i socknen upp vid Åsen vid Hommansäng benämnd varutmed samma äng löper älven, där hon går vall med boskapen, bliver hon varse några getter på en holme där gåendes, som hava summit över älven, och får Gertrud se små getter där ock gåendes, då säger hon ad diabolum, Tu Diabolo adveni och för mig över, då kommer den onde fram och smörjer hennes fötter att hon kunde sedan gå på vattnet till holmen, och sedan tager hon sina getter och den onde smörjde dem åt henne, en tager hon i vardera handen i hornen, och leder dem över älven och getterna och hon komma till lands, men de andra som intet blevo smorda, följa henne efter, och simma över älven; sade hon, Tu Satana fer me ad infernum sed nunquam ad cœlum seu regnum Dei, alltså kom hon fort till lands, detta såg en liten gosse vid namn Mats Nilsson henne övergå på vattnet, [s. 7] vilket han uppenbarade för sina grannar, (dvs Fjärdingsmannen fick kännedom om detta. Här nämns inte Marit Matsdotter och Ris-Anna) Bekänner ock Gertrud sig ; men sedan hon sin gärning haver uppenbarat kunde hon intet, vilket hon med all flit därom sökte, men den onde (sade hon) vill intet giva efter mig, att jag honom uppenbarade. Denna hennes mjölkning skedde således: att hon haver tagit en kniv eller ett halmstrå och satt det upp i väggebandet, och då begynner uppmana den onde, sägandes du fanen kom och låt strima, och då måste hon säga vars ko hon ville mjölka, och mjölken haver den onde tagit med sig ad infernum och där slår han mjölken i en ho, där hos står straxt en käring klädder som en Norges käring och tager samma mjölk utur hon, och den i en kärna ihopkärnar, och när de komma till Blåkulla, giver den onde dem en kärngås på krusat bröd, och sedan Gertrud haver sig bekänt, haver hon fått ingen makt varken rida på ko eller kalv, utan på kvastar och slipstens krikor, när hon då till sin husbonde till infernum åstad kommen är, då haver den onde för henne framkommit med en stor stör (och detta igenom sin lärarinnas Marits tillskyndan som Gertrud berättar) viljandes slå henne med samma stör, sägandes; vill du säga av, gack hem och sjung och kvad om Kristo, men hav inga tankar där med, och intet ställ ditt leverne där efter, utan bläddra med läpparna. Och sedan reser hon hem till sitt, på samma sätt, som [s. 8] hon tillförende var van. Blev ock henne tillfrågat, vad lön han lovar dem för de tjäna honom. Svarade hon att de skola lära predika, mjölka och igenom sina bärer avhända sina nästa allahanda varor. Bekände hon ock huru dessa bäror göres, den första bäran få de ab ipso Diabolo och han sedan giver dem mjölk och en slags gräs, sedan taga de ovide länkeknutar eller stenar och litet vatten, sedan röra de det omkring tillsammans, då skola de emellertid bannas och svärja, och honom åkalla då bliver där av straxt bäror, och då springa de straxt upp utur byttan och vart de vilja sända dem, dit resa de, och taga vad de bliva befallda, antingen mjölk eller annat, och när bärorna taga bröd taga de det som in uti brödet är, men skorpa[n] bliver kvar, utav de varor som bärorna till dem föra skola de giva den onde tiondelen, men det andra hava de kvar. Vilket Gertrud haver gjort, sedan detta blev uppenbarat om henne. Av Peder Matsson haver hennes bäror tagit en smörklimp, varav alla kunde äta så många hon därav ville giva, och när hon intet längre vill hava dem visar hon dem ifrån sig, sägandes, farer ad Diabolum och intet till folk mera. Enär hon i Pingsthelgen hos Länsmannen Lars Olofsson i Älvdalen satt i arrest, haver hon ock varit åstad [s. 9] som hon bekänner på en sopkvast, och skavit klockorna där sammastädes, vilket hon gav den onde, och han hov det samma straxt i sitt smörjehorn, och bekände att om Jultiden fara de åstad och gnaga de klockorna med sina tänder och när hon kom till Blåkulla, hörde hon huru där pep och gnall, i en kammare, varav de som tillstädes voro dansade och ju större gnall där var, ju mer de där dansade och sprungo, enär gnyn och gnallet något saktade sig, sade den onde att han skulle gå åstad och ställa harpen, tager med sig en stor järngaffel och stoppar neder själehuvuden, som Gertrud dem kallar, och i kammaren syntes intet annat än röda elder och lågan, och där som henne syntes en skön gräskitta; där de pläga släppa sina kor och kalvar i bet, enär de pläga vara i Blåkulla. När henne syntes en stor hop som arbetade, vältade lyfte och timrade, så att de voro så svettige att svetten han rann neder över dem såsom vatten, och såsom den byggningen de voro uti då var full (sade den onde) att han skulle göra sig flera byggningar, var uti han skulle hava dem som han nu här efter väntade till sig komma.
Och denna Gertrud haver fört med sig många sine barn, näml.
Olof Nilssons barn i Loka, Anna Karin och Mats, och Olof[.] Sedan [s. 10] Dns Pastor den 2 Junii näst förlidna
då haver henne förekommit (i Lokabyn) en ung vit man, förmanar henne att hon skulle allting bekänna om sig, såsom ock uppenbara sedan de andra hon där med sig fört haver. quorum nomina enumerata.
Kolla bibeltext Jesus och barnen
Då skulle hon omsider få bliva hos honom och de små barnen, som hon med sig fört haver skola vara hennes stora vittnen när denna händelsen kommer fram och skulle de med Gertrud uttrycka sanningen över hela landet, ville de då icke bättra sig, då skulle komma stor hunger och svält i landet, de gamla sade han stå på helvetets brädd, men de unga stå ännu på vägen. Gertrud berättar att när de små barnen komma till infernum tager den onde dem så vänligen emot och, skär dem i det lilla fingret på deras vänstra hand, och tager av deres blod och skriver deras namn uti en stor bok med svarta blan uti boken. Ett förskräckligt ting förtäljer Gertrud, dum in inferno fuisset, advenit anus Norigæ more vestita, haver med sig ett litet spenbarn ibland andra barn, då frågade den onde modern om barnet var hemma kristnat och vad dess namn var, säger hon Kerstin Olofsdotter, då tog den onde barnet av henne bak om sin rygg, och döpte det med etter och vatten [s. 11] vilket han både i huvudet och i munnen på barnet lät, och i det stället barnet haver förr avsagt djävulen och hans gärning och väsend[e] och till sig tagit den H. ande i dopet, så haver fan sedan inmant den onda anden och Satan, och får modern barnet igen.