Ur Svensk rättshistoria av Göran inger, 1986
”Under 1600-talet utvecklades Sverige till en europeisk stormakt.”
”Till ytvidden var det svenska väldet på 1660-talet ungefär dubbelt så stort som det nuvarande Sverige. Folkmängden i detta svenska Östersjövälde torde ha uppgått till 2 1/2 – 3 miljoner invånare, av vilka blott en tredjedel var svenskar. ”
Uppsala universitet (som grundades 1477) upphörde att fungera genom reformationen. När universitetsundervisningen återupptogs anställdes tyska vetenskapsmän eller svenskar som studerat utomlands. Romersk och tysk-romersk rätt kom därmed att påverka svensk juridisk doktrin.”
Ur Sveriges historia 1521-1809 av Göran Behre, Lars-Olof Larsson och Eva Österberg, Stockholm 1995.
Ekonomi
”Komplikationerna visade sig redan i början av 1600-talet. De landskapsregementen som Gustav II Adolf organiserade var otillräckliga för anfallskrig på kontinenten. Krigsföringen krävde även värvade trupper, ofta i stor skala, och det var dyrt. Man har t ex beräknat att ett värvat infanteriregemente måste betalas med ca 90 000 riksdaler om året. Då frontlinjerna under krigens senare skeden gick i t ex Tyskland eller Skåne, kännetecknades visserligen den svenska strategin av tanken att kriget skulle betala sig självt. Erövrade eller ockuperade områden måste med andra ord bidra till arméernas uppehälle. Men samtidigt var man från svenskt håll angelägen om att inte totalt utarma de regioner som man aspirerade på såsom nya, mer permanenta svenska provinser. Intäkterna från krigsområdena räckte alltså i allmänhet inte till.”
”Allt som allt är det uppenbart att behoven av kontanta medel tilltog genom krigen.”
”En grundläggande tanke i tidens ekonomiska politik var att statens inkomster i görligaste mån skulle baserats på tullar och acciser. Detta krävde reglering och kontroll av såväl handeln inom landet som av handeln med utlandet. 1636 års handelsordning förbjöd helt enkelt utrikes handel från städer norr om Stockholm och Åbo, och kronan tog ut sin andel av den internationella handeln genom den sk stora sjötullen.”
Administration
”Under Axel Oxenstiernas ledning genomfördes en omorganisation, som 1626 ledde till uppkomsten av ett noga strukturerat kanslikollegium. Under rikskanslern (Axel Oxenstiernas) ledning, sorterade två kansliråd, rekryterade från riksrådet; beslutanderätten i de fall denna tillkom kansliet, utövades kollegialt, dvs av alla tre tillsammans under gemensamt ansvar. ”
”Längre fram under 1600-talet tillkom nya centrala ämbetsverk, organiserade som kollegier. Det gäller bergskollegiet (1634) med ansvar för det expanderande bergsbruket och kommerskollegiet (1651), för handel, sjöfart och industri (utom bergsbruk).
Parallellt med utvidgningen av den centrala byråkratin skapades en ny ram för kronans förvaltning på regional nivå. Det skedde genom vidareutveckling av det under Vasasönerna introducerade ståthållareämbetet. Genom denna moderna länsförvaltning, som fick sin slutliga gestaltning i regeringsformen 1634 och landshövdingestadgan 1635, blev landshövdingen i spetsen för ”landsregering” – senare kallad länsstyrelse – ansvarig för kronans civilförvaltning i länet. Fogdarna, som tidigare sorterat direkt under kammaren, blev genom denna reform underställda landshövdingen. Länsstyrelsens landskontor hade att föra samlade länsräkenskaper över fogdarnas uppbörd och utgift, medan dess landskansli biträdde landshövdingen med övriga ärenden.”
Militär
”På motsvarande sätt organiserades under 1620-talet nya militära enheter, de sk landskaps- eller länsregementena, vart och ett knutet till en bestämd region och med en manskapsstyrka på 1 200 man vad gäller infanteriet. De rekryterades genom utskrivningar, som genomfördes antingen efter jordmantalet eller genom att tillfälliga rotlar bildades av 10 vapenföra män, av vilka en utskrevs till knekt. Rytteriet rekryterades, förutom via adelns rusttjänst som endast svarade för en ringa andel, genom värvning, varvid den som höll ryttaren – rusthållaren – beviljades skattefrihet. ”
Förmyndarregeringen 1660-1672
”Riksdagen skulle sammanträda regelbundet vart fjärde år.
Tiden 1660-1672 kom inrikespolitiskt att präglas av en ganska svar förmyndarregering, starkt beroende av rådet, och av en livaktig aktivitet från de olika ståndens sida vid riksdagarna 1664, 1668 och 1672. Den stora dominerade frågan var rikets finanser, som vid Karl X Gustavs död var belastade med en statsskuld, som beräknats till 10,5 miljoner daler; kronans intäkter från rikets huvuddel uppgick vid samma tid till 4 miljoner per år. Den nye riksskattemästaren Gustav Bonde förordade sparsamhet på alla områden men denna ordination förmådde inte lösa finanskrisen. Så småningom företrädde särskilt rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie linjen att genom en allians med Frankrike förvärva subsidier.
I övrigt kom mycket av de politiska aktionerna att röra sig kring frågan om kungens, Karl XI, omyndigförklaring och den situation som skulle uppstå. Inför denna, som ägde rum vid 1672 års riksdag, hade adeln gjort förberedelser för en privilegieutvidgning och en kungaförsäkran som starkt skulle binda kungen till råd och adel. Bakom dessa planer låg främst högadeln, medan de ofrälse och lågadeln reste starkt motstånd. Inom adelsoppositionen märks främst Johan Gyllenstierna, som förordade att Karl XI:s kungaförsäkran skulle vara identisk med faderns. Till denna uppfattning anslöt sig de ofrälse, och detta blev också resultatet. ”
Trettioåriga kriget
Den gamla hansestaden Stralsund, ”som hade livliga handelsförbindelser med de nordiska länderna, erbjöd motstånd mot Wallensteins (katolska) trupper och planerna på att förvandla staden till kejsarens flottbas vid Östersjön. Staden begärde hjälp, och ett avtal ingicks 1628, som innebar att Gustav Adolf sände trupper till Stralsund och fick rätt att använda staden som stödjepunkt för kommande operationer i Tyskland.”
”När den svenska armén på drygt 30 000 man landsteg i Tyskland sommaren 1630, stod Sverige praktiskt taget utan bundsförvanter. De protestantiska makterna Danmark, England och Holland hade redan utan framgång satsat mycket i kampen mot kejsaren.”
”De protestantiska furstarna i Tyskland sökte i det längsta bevara sin neutralitet. med få undantag var det först när antingen Sverige eller kejsaren uppställde ett konkret militärt hot, som de förenade sig med Sverige. Det gäller hertigen av Pommern, kurfursten av Brandenburg – som var Gustav Adolfs svåger – och senare hertigen Johan Georg av Sachsen.
Splittringen på den katolska sidan underlättade för Gustav II Adolf att sätta sig i besittning av den tyska Östersjökusten och befästa sin ställning längs Oderlinjen.”
Nästa mål för de svenska operationerna var Elbelinjen. Eftersom den protestantiska staden Magdeburg erövrats tvingades den sachsiske kurfursten att göra gemensam sak med svenskarna. Deras förenade styrkor var numerärt överlägsna” den katolska armén” och kungen beslöt att våga ett militärt avgörande. Det ledde till slaget vid Breitenfeld, nära Leipzig, i september 1631. I slagets inledning flydde den sachsiska hären, men Gustav II Adolf lyckades snabbt omdisponera sina därmed underlägsna trupper och vinna en lysande militär triumf.
Slaget vid Breitenfeld är krigshistoriskt något av en milstolpe. Här ställdes mot varandra två fältherrar som disponerade sina härad efter skilda taktiska principer. Tilly var den främste representanten för den gamla spanska skolan. Hären var uppställd i stora, kompakta fyrkanter. Den var oerhört stark i frontalanfall, men var var förgå rörlig och hade begränsad eldkraft. Under 1620-talet hade Gustav II Adolf utvecklat en mera rörlig taktik, där förbanden disponerades i mindre enheter, som lättare kunde omgrupperas. Han hade vidare ökat förbandens eldkraft och sökt etablera en smidig samverkan mellan eldgivning och rörelse. Det var dessa egenskaper i den svenska armén som ledde till segern vid Breitenfeld, där två tredjedelar av Tillys armé stupade, skingrades eller tillfångatogs. Efter Breitenfeld blev de offensiva momenten i Gustav II Adolfs krigföring och slagtaktik ännu kraftigare markerade. ”