Klockan är 14:44, torsdagen den 17 maj 2018 – men jag har ännu inte ätit lunch. Däremot har jag publicerat två blogginlägg.
För en tid sedan bestämde jag mig att sätta upp den 6 juli 2019 som en målbild – då skulle jag vara frisk – då skulle jag ha lagt grunden för ett nytt liv i balans. Det ville jag fira med en fest. Men fira vaddå? Att jag överlevde depressionen!
För varje refuseringsbrev utan kommentarer kändes publicering alltmer avlägset. Varför inte ge ut en bok på eget förlag? Men inte Marit – den boken är för bra för det. Nej, något som är enklare att skriva.
Jag kom att tänka på alla mina texter i bananlådorna, på hårddiskar och bloggen. Bland dem finns några riktiga guldkorn. Dottern erbjöd sig att fixa det grafiska och layouten. Så klart skulle det bli en bok! Titeln var klar – ”Halvvägs till Hundra.”
Efter telefonsamtalet med Kirurgen funderade jag på vad jag skulle göra om jag hade en begränsad tid kvar att leva. Först skulle jag vilja tillbringa massor av tid med barnen. Sedan skulle jag se till att göra klart ”Halvvägs till Hundra”.
Men vi kan ju faktiskt dö i morgon – en trafikolycka, en brusten blodåder – vad vet jag? Boken måste ju göras klar nu. Vad har jag att vänta på?
Och en fest ska jag ju så klart ha! I februari 2014 var det som en del av mig dog. I små, små steg klarade jag återvända, några personer i taget – men många bara stängde jag av kontakten med för att orka.
Kanske är det bra att få de här tankarna – att faktiskt livet har ett slut – och att slutet kan vara i morgon.
Men istället för att vända dem till något negativt ska jag låta dem bli en positiv drivkraft. Rädslan och oron kommer så klart finnas där – men inte går vi omkring och oroar oss för en brusten pulsåder – det kan ju också hända.
Precis som Marit hjälpte mig komma ur depressionen får Halvvägs till Hundra hjälpa mig hantera oron.