I två fyllda bananlådor förvaras mina skrivböcker sedan 2002. Berättelserna fram till 1988 är försvunna. Åren däremellan ägnades åt juridiken och högläsning för barnen, men inuti mig puttrade de vilda orden och bubblade ut som sångtexter och sagor.
2002 kokade jag över. Orden forsade ut och jag insåg att det fria skrivandet var nödvändigt för min överlevnad. Jag gick min första skrivkurs på distans. Läraren uppmanade mig att fortsätta skriva – om ett år borde jag vara redo för att ge ut bok. Istället startade jag juristfirma och sparade orden till skrivböcker och krönikor. Tack vare de senare växte min ryktbarhet. Mitt engagemang i Ja till Österlen gjorde situationen ohållbar och jag insåg att jag behövde anställa.
2008 blev jag advokat med familjerätt som specialitet. Som nyseparerade ägnade jag ensamtid till olika former av skrivande. Bloggandet blev en ventil. Där kan man fortfarande följa företagandets vedermödor. Konflikterna hamnade i datorns dagboksmapp.
Sommaren 2012 kokte det över igen – frenetiskt skrev jag och sammanställde fyra års dagboksanteckningar till ”Skilsmässoboken”. Men det hjälpte inte. Februari 2014 låstes jag in på psykiatriska kliniken efter långt gångna självmordsplaner. Jag erbjöds el-chocker, vilket min älskade motsatte sig. När ingen lyssnade på honom bjöd han mig på lunch utanför sjukhusområdet.
”Inte ska du riskera din hjärna, du ska ju bli författare.” Och så lovade han att försörja mig resten av livet så att jag kunde ägna mig åt att skriva. Överläkaren varnade oss, det skulle ta flera år av psykodynamisk analys för att uppnå el-chockernas snabba resultat.
Återigen blev skrivandet min medicin. På skrivretreat i Älvdalen maj 2014 fann jag glädjen i språkdiskussioner med andra ordnördar. På biblioteket hittade jag de renskriva minnesanteckningarna från trolldomsrättegången i Älvdalen, september 1668.
September 2014 deltog jag på Susanna Alakoskis och Mats Söderlunds skrivkurs. Mitt material var skilsmässotexterna. För Mats berättade jag om parallellerna till dåtidens trolldomsprocesser. Han uppmuntrade mig att fortsätta det spåret. På fortsättningskursen ett år senare hade jag samlat ett digert material och hade en idé om häxnoveller. Mats sa att det var synd på ett så bra material och berättade om ”plot”. Sedan dess har jag sökt svar på ”Vem tände bålen?” Just nu består plotten av 7 romaner och omfattar tidsperioden 1520-1675. Researchen har fortsatt och jag har kompletterat med folkhögskolornas sommarkurser. Den 13 mars 2017 åker jag till Älvdalen med förhoppning om att ha ett första utkast klar innan jag åker hem. Drömmen är att få träffa företrädare för förlag eller agenter på hemresan.