Snön lyser vit i Älvdalen. Det är mer än ett år sedan min värld rasade samman. Först här och nu börjar jag få distans.
Jag är inte längre advokat. Barnen är utflugna. Det finns varken bil, hus eller hem att ta ansvar för. Just nu har jag bara mig själv – och mig tar världens omtänksammaste man hand om.
Så här fri har jag inte varit sedan jag var barn.
Vad vill jag med livet?
Som du ser på bloggen är och förblir skrivandet min livlina. På något sätt vill jag dela med mig av mina texter. Bloggen är ett snabbt medium. Här kan jag hjälpa den som behöver stöttning i juridiska frågor mm. Jag kommer inte svara på några enskilda frågor – men du kan kommentera blogginlägg eller skicka meddelanden så försöker jag svara i allmänna ordalag. Då kan vi tillsammans hjälpa andra som befinner sig i knepiga situationer.
Vad som händer i mitt liv nu vet jag inte. Jag bara är. Min kropp värker, tröttheten finns ofta nära, stabil är jag inte utan tårarna lockas fortfarande fram alltför lätt.
Jag tränar mig på att inte sätta mål, inte pressa mig själv, att tillåta mig känna trötthet och smärta. Men det är inte lätt att ta sig ur djupa hjulspår i leran.
När jag vandrade över leriga åkrar 2002 insåg jag att jag ville skriva, hålla föredrag och jobba med juridik. Det vill jag fortfarande. Men nu har det tillkommit områden som företagande, miljö och foto. Hur det här ska gå och förena vet jag inte, men jag tänkte utforska det här på bloggen.
Älvdalen den 14 mars 2015