Rumsgrannen hade blanka lackpumps med vita tubsockor. I matsalen stod vårdarna på rad och granskade patienterna. All min värdighet hade jag lämnat ifrån mig när de gick igenom de få tillhörigheter jag hade med mig. På obestämd tid var jag satt under observation innanför psykiatriska klinikens låsta dörrar. Innan elchocksbehandlingen påbörjades skulle jag få några timmars permission för att träffa min pojkvän, Cykelhandlaren.
Jag har glömt vad vi åt och var – men jag glömmer aldrig hans ögon.
”Du som alltid drömt om att bli författare skall väl inte riskera din hjärna?”
Han följde mig till överläkaren, lyssnade till överläkarens förklaringar om att det skulle ta flera år för depressionen att läka ut om jag avstod från elchocksbehandlingar. Konkurs, privata lån, borgensåtaganden. Jag kunde inte se någon annan lösning än den behandling läkaren föreslog.
”Jag lovar ta hand om dig resten av livet så att du kan skriva”, sa Cykelhandlaren. Vi tackade nej till elchoksbehandlingen och jag fick några dagars permission. Tillsammans reste vi till Advokatsamfundet i Stockholm där jag lämnade in min utträdesansökan. Advokattiteln hade jag kämpat hårt för. Efter flera år av högt tempo stannade livet upp, jag lämnade allt. Varje krona gick till amorteringar och återbetalning av borgensåtaganden.
Miljön på psykiatriska kliniken bidrog knappast till bättre psykisk hälsa. På FB hittade jag ett inlägg om skrivretreat i Älvdalen. Utan att veta var Älvdalen låg bokade jag en resa dit. Jag behövde komma bort.
Efter en hel dags tågresa kom jag fram till vandrarhemmet Tre Björnar. Vitsippor och nysnö. Textsamtal och skogspromenader, men framförallt en meditationsgudstjänst i kyrkan där bänkgrannen berättade att det var här i Älvdalen häxprocesserna började. Sidan om kyrkan låg biblioteket. Där lånade jag alla böcker jag hittade om häxor. När jag skulle lämna tillbaka dem (olästa) upptäckte jag ett A4-kompendium som innehöll avskriften av förhören från september 1668. Min nyfikenhet var väckt. I november 2014 återvände jag till Älvdalen. Då hade jag en idé om att skriva en bok om vårdnadskonflikter med paralleller till häxprocesserna, men häxprocesserna lockade mer och jag funderade på en novellsamling om tolv noveller om häxjakten. På en skrivkurs för Mats Söderlund 2016 frågade han om jag inte skulle skriva tolv böcker istället. Jag omarbetade mitt synopsis till sju böcker. Materialet väckte många frågor. Hur kunde 300 personer avrättas för trolldom i Sverige? Varför började det i Älvdalen? Hur gick rättegångarna till?
I den första boken – Oväsen i Älvdalen – får vi följa kusinerna Anna och Marit som båda anklagas för att ha fört barn till Blåkulla. Målet med den första boken var att gestalta juridiken, men medan jag gjorde efterforskningar växte nya frågor fram. Skulle något liknande kunna hända idag? Mitt svar är ja. Regelverket är förändrat, men paniken inför det okända, nån-annan-ismen och den tysta massans ansvar har inte förändrats på 350 år.