I eftermiddag satt jag och jobbade hemma hos barnen några timmar. Med tonåringar går det inte att planera samtalen. De kommer när de kommer. Inte helt lätt när tiden tillsammans är begränsad.
Duktiga dottern berättade om 18 års festen med inlevelse. Det var med ett leende jag tittade på hennes bilder. Det är så mycket av mig i henne. En märklig känsla.
Med sorg konstaterar jag att relationen till Stilige Sonen inte är lika god. Efter skilsmässan hade vi en otroligt nära dialog under några år. Funderar på om tonåren blir värre när man står nära barnet, om det då krävs större ansträngning då för att barnet ska kunna bryta sig loss.
Saknar den där varma kramen och hoppas, hoppas att vi på något sätt ska hitta fram till något nytt och bättre – som jag och dottern gjort.
Jag minns min egen tonårstid som oerhört frustrerande – man var varken barn eller vuxen. Jag tror att Ni kan få Er relation tillbaka, om Du ser tiden an, och inte oroar Dig.
Tack och ursäkta att jag inte svarat tidigare.
Som du förstår av mina inlägg har vi fullt upp. Bloggandet består mest av mina morgontankar från mobilen – och där har jag ännu inte hittat funktionen svara.