Vissa ärenden berör mer än andra. Något som berör mig djupt är när kontakten mellan föräldrar och barn upphör. Alltför ofta får jag höra om föräldrarnas sorg. För några år sedan inspirerade detta till en novell. Kanske kan den ge hopp?
Saknaden efter ett barn
Redan när hon bläddrade igenom ”Hemmets Journal” hade de grå slabbhögarna hunnit smälta. Kvar på den kräkgula plastmattan fanns små sjöar av smältvatten. Hennes Ballykängor hade torkat och lämnade inte längre kvar några spår, trots att hon inte hade orkat dra de sjukhusblå plastpåsar med resår över skorna. Ballykängorna hade hon fått av Christina. Hon log missmodigt – åtta år sedan var det visst… Strax efter hade kontakten försämrats.
– Birgitta Andersson
Sakta reste hon sig upp och följde läkaren genom korridoren.
Hennes hand var mjuk, det var som om det blivit skinn över det senaste året. På läkarens uppmaning började hon sin berättelse om hostan som aldrig ville sluta, rosslingarna när hon andades, sorgen över den brutna kontakten med dottern, ensamheten i det lilla huset. Läkaren lyssnade, nickade och log. Efter att ha skrivit ut ett recept på penicillin mot en förmodad lunginflammation började han bläddra i almanackan.
– Jag skulle vilja träffa Dig igen om sex veckor, men det blir ju mitt i julen. Skall vi säga att vi skickar en kallelse efter trettonhelgen.
Birgitta nickade. Händer möttes i avsked.
Golanhöjderna
Motorljudet ökade när traktorn kämpade sig uppför ”Golanhöjderna”. Så hade hans morfar skämtsamt döpt kullarna som oväntat dök upp mitt i det platta jordbrukslandskapet. Under kullarna fanns en underjordisk sjö – en av kommunens största grundvattentäkter. Omedvetet suckade han när han tänkte på framtida restriktioner – förbud att använda bekämpningsmedel inom vattenskyddsområde. Skulle det överhuvudtaget vara möjligt att odla här i framtiden? Skulle ekonomin klara bortfallet? Kanske hade det varit bäst att sälja nu – innan grannarna förstod problemet. Just nu var hans liv fyllt av problem. Störst var oron för hans mamma som led av obotlig cancer. Skulle hans syster över huvud taget komma hem innan modern var borta? Som ung hade han tagit över gården. Hans syster hade fått friheten att utbilda sig och resa. Nu hade hon ett välbetalt arbete någonstans i världen. Han undrade om hon bildat familj. Hur hade deras relation varit om inte deras far hade ryckts bort så tidigt? Han vände ekipaget och studerade ringvältens manchesterränder genom bakre traktorfönstret.
Så länge han kunde minnas hade han älskat det intensiva vårbruket. Tiden när allt händer från det tjälen lämnar jorden tills åkrarna ligger torra och nysådda. I år infann sig dock inte känslan. Istället ockuperades han av hopplöshet. Hemma låg hans fru till synes apatisk. Hon påstod att hon inte fick pressas, att hon var sjuk. Det hade varit lättare om hon brutit ett ben. Nu bara låg hon där. Om det var något som hon tyckte var kul kunde hon oförklarligt ”bli frisk” för att lika plötsligt falla ner i apati igen. Oron tärde. Hur påverkades deras barn? Här satt han på traktorn. Vårbruket var alltid lika intensivt. Det handlade om dagar och några timmars försenad sådd kunde kosta hundratusentals kronor i slutändan. Han var fångad i vårbrukets sysslor och saknade möjlighet att göra något annat än köra vidare.
Avslutning
Terminens sista skolbuss bromsade in. Hon vinkade åt Anderssons två töser genom fönstret. De var avslutningsfina i rosarutiga klänningar och sommarsandaler. Hur gamla kunde de vara? Hon mindes barnens skolavslutningar och våndan för hur pengarna skulle räcka till nya kläder till barnen. Det hade inte varit lätt när de övertog lantbruket efter hennes föräldrar. Då fick barnen bara ta en skiva pålägg. Mjölken byttes ibland mot vatten. Men nya avslutningskläder hade de alltid fått hennes båda barn, Håkan och Christina.
Hennes egna barnbarn var inte med bussen. Håkan och hans fru hade nog varit med på skolavslutningen. Han hade det inte lätt, Håkan. Att vara lantbrukare var ett ensamt arbete nu för tiden. De senaste åren hade hans fru inte varit mycket till hjälp. Först hade hon arbetat och gått på utbildningar till sent på kvällarna. Nu var hon sjukskriven för utmattningsdepression.
Birgitta tog spjärn mot fönsterbrädan när hon reste sig upp. Doften av pelargonier spred sig i rummet. Tröttheten blev värre för varje dag. Cancern åt sig sakta genom hennes kropp. När läkarna äntligen hade funnit orsaken till hennes hosta hade det varit för sent att behandla. Inom sig hade hon nog visst hela tiden. Hur många gånger hade hon inte försökt sluta röka? När Per, hennes man, levde var det inte lätt. Doften. Gemenskapen.
Trots alla tuggummi och plåster hade hon alltid börjat igen efter någon vecka. Ja, och sedan, när Per gick bort för 19 år sedan, blev cigaretterna ett sällskap Hon var inte längre ensam när hon rökte kvällscigaretten. Som om de återigen satt tillsammans i rofylld, tyst, gemenskap. En sådan fjollig tanke!
Med en tunnsliten linnehandduk torkade hon pannan. På vinden låg det ytterligare tre dussin. Hennes mor och moster hade vävt. Hon hade sparat, liksom hon alltid sparade det nya brödet tills det gamla var uppätet. Än en gång påmindes hon om att hon borde dela upp sina saker. Hur skulle det annars gå?
Hon avbröts i tankarna av tre korta ringningar på dörrklockan. Inneskorna släpade mot den grå korkmattan när hon gick ut i hallen.
– Här kommer posten! Hur är det med dig idag?
– Jovars, en blir ju inte bättre. Har du några brev eller är det bara reklam.
– Jag tror visst det låg något brev i bunten. Nej, nu får jag kila vidare. Vi ses i morgon.
Med en sista ansträngning bar hon in den tjocka bunten i köket. Där sjönk hon utmattad ner på bänken. Elgiganten, Bauhaus, Willys, Lidl. Alla dessa affärer som hon lärt sig namnen på via de återkommande reklambladen i grälla färger. En räkning från Telia. Inget brev från Christina idag heller. Det var juristen som föreslagit att de skulle skriva till hennes dotter. Även om hon sagt att hon inte trodde att Christina skulle svara hade det tänts ett hopp. Tiden var knapp. Det var dags att avsluta.
Minnen
Ett varmt kök
Regnränder på rutan
Doft av kanel och kardemumma
Bullar som bränns
Stearinljus
Iskall mjölk
En storebror att se upp till
En storebror som vet och kan allt
En far som skall fortsätta plöja
Ett kontor med marmorgolv
Stora skrivbord
Kostymklädda banktjänstemän
Bouppteckning, arvskifte och reverser
Samtal som förändrar livet
Doften av mogen raps klibbade sig fast i asfalten. Ännu sjöng koltrasten från lärkträdets topp. På byrån låg fortfarande smyckena i skrinet hon fått av Per. Fortfarande odelade. Det är svårt att acceptera sin egen dödlighet.
I går hade hon slutligen undertecknat testamentet. Christina hade fått två chanser, men hon hade inte svarat på något av juristens brev. Det var 18 år sedan Håkan tagit över lantbruket. Birgitta hade fått bo gratis i ett av husen, som tillhörde gården. År ut och år in hade Håkans familj tagit hand om henne. Hans barn hade varit hennes stolthet och glädje. Lånen till Håkan hade hon successivt skrivit av. Sedan Christina flyttade utomlands för tre år sedan hade kontakten varit helt bruten. Inte ens nu, när Birgittas dagar var räknade, hade hon besvarat juristens brev.
Återigen läste Birgitta den tummade kopian av testamentet:
”Efter min bortgång skall mina smycken fördelas mellan mina barn enligt separat uppdelning. All min övriga kvarlåtenskap skall tillfalla min son…”
Om Christina bara hade hört av sig. Än var det inte för sent, men tiden rann som sand mellan fingrarna.
På banken hade de frågat om hon verkligen skulle sälja alla aktiefonder. Med tårarna rinnande nerför kinderna hade hon berättat om sorgen över en förlorad dotter. Om hur Christina skulle få alla hennes pengar bara hon fick träffa henne en sista gång. Personalen hade nickat förstående och placerat försäljningslikviden på Birgittas checkkonto.
Den svaga vinden fick gullregnets blommor att regna ner över den bärbara telefonen. Ännu hade hon inte gett upp hoppet. Andningen var tung. Läkarna hade konstaterat att cancern nu spridit sig till hjärnan. Barnbarnen fyllde hennes hus med syrener och pioner. Ändå bet sig lukten av sjukdom kvar i hörnen. Här ute hade hon sin tillflykt. Här kunde hon njuta av sommarens dofter. Hon hoppades innerligt att hon ännu en gång skulle hinna känna doften av Madame Plantiers vita rosor.
En telefonsignal fick koltrasten att hastigt lämna lärkträdet. Först efter femte signalen lyckades hon trycka på svara-knappen. Långsamt förde hon luren mot örat.
– Hallå?
– Hej – är det du mor?
– Christina?!