Det har varit några dagar med tid för tankar. Arbete från sängen eftersom jag fortfarande inte är helt frisk från hostan. Jag kan inte minnas när jag senast hade tre veckors träningsuppehåll. Jag inser att jag är ohjälpligt efter när det gäller alla mina projekt och jag kan inte längre blunda för att jag måste förändra tidsschemat.
Ännu en gång påminns jag om att vi måste vara rädda om nuet. Framtiden vet vi inget om.
Min älskade kommer hem vid tre och vi diskuterar hur vi ska tillbringa kvällen. Innan vi hunnit börja med maten ringer telefonen och han tvingas köra för att hjälpa en vän med bogsering.
Jag pallar upp kuddar i sängen, fyller ett fat med frukt och grönt. Förmiddagen ägnade jag åt att se över våra rutiner. Utvecklingen av vårt klienthanteringsprogram har gett oss möjlighet att effektivisera. Kollegorna har kommit med många förslag till förändringar och det behövs tydliga riktlinjer hur vi ska göra. I morgon har jag äntligen möte om de frågorna jag tvingats skjuta på under sjukdomen. Ikväll blir det grovplanering av utbildningsprogrammet tills min älskade kommer hem – det väntas tyvärr bli sent.