Bänkens gröna yta är som glödande järn mot baksidan av mitt nakna lår. Himlen är klarblå och luften fylld av avgaser från bilar på den fyrfiliga vägen. Jag sitter i refugen under träd, fyllda av bruna ärtskidor. Sakta släpper paniken taget om mig. Dagarna på sjukhuset i Bavaro var helt onödiga. Vi hade kunnat åkt hem i torsdags. Hans lidande på intensivvårdsavdelningen hade kunnat undvikas. Dessa dagar är som hämtade ur en Roman – och jag bara vet att den ska skrivas. Tänk så många bokidéer jag har. Det är dags att jag kommer igång.
Torsdagens totala ignorans från sjukhuspersonalen tills det stod klart att vi var på väg att lämna sjukhuset. Samtalet med dr Romero och Jaquline där vi berättade varför vi ville lämna sjukhuset. Dr Romero som lovade att ärendet skulle prioriteras och den avbeställda ambulanstransporten. Dr Romero som stannade kvar för att visa sjuksköterskan hur svullnaden skulle smörjas och lindas.