Santo Domingo är en grön stad. I alla fall ser det ut så från sjukhusfönstret. På gatan nedanför skjuter en haitian en trehjulig cykel framför sig. På hustaket mitt emot hänger en kvinna upp tvätt. Genom de gulfärgade fönsterrutorna får allt en gulaktig färg. Bakom träden och husen ser jag havet i söder. I alla andra riktningar reser sig höga hus ovan träden.
Sjukhusets inredning är samma här som i Bavaro. Båda tillhör sjukhuskedjan Hospiten. Gröna lister, dörrar och fönsterkarmar. Svar, gulfärgad natursten på golvet. Vita väggar, vita gardiner med en blommönsrad fönsterkappa – samma blomgirlanger som kommer tillbaka på sängöverkastet, som även används som täcke. Det är som om blomslingorna fått bestämma alla rummets färger.
Blommorna är rosa och röda i samma nyans som bäddsoffan och fåtöljen. Stjälkarna har samma brungula färg som marmorgolvets mönstring. De gröna snickerierna, personalens kläder och marmordiskarna har fått samma gröna nyans som bladen. Dessutom finns det några små blå blommor som har samma ton som de blå plastlådorna som vi får maten i morgon, middag, eftermiddag och kväll.
Till det yttre är allt lika – ändå är det här en helt annan värld än i Bavaro!
Vi skulle ha åkt hit redan i torsdags – men läkaren kom in på vårt rum och avrådde oss å det bestämdaste. Han påstod att en ambulanstransport skulle kunna vara direkt livshotande. Han lovade bot och bättring, att vården i Bavaro skulle förbättras.
Oron för vad som skulle kunna hända under transporten, ovissheten om vad som väntade oss i Santo Domingo och löften om förbättrad vård hade fått oss att stanna i Bavaro.
Avhandlingen skrevs 1987, men behandlar 1800.tal och tidigt 1900 tal.