Rummet blinkar gult när plogbilen passerar utanför. Aldrig är jag så tacksam för mitt övernattningsrum som när snön yr utanför. Uppväxtens vintrar har gjort mig maniskt rädd för att ge mig ut i snöoväder. Jag vet att det kan vända på några timmar.
I
I ungdomen åkte vi till Nyvång för att dansa en trettonhelg. När vi åkte dit var det barmark. På vägen hem började det snöa och sikten blev dålig. Föraren körde av vägen. Vi lyckades få skjuts hem till min pojkvän där jag blev insnöad i flera dagar. Jag tror året var 1987.
Men det var snöstormarna 1979 som sådde fröet till min oro. Väntan i bussar som skulle ta oss hem genom ett snöigt Österlen. Oron för att bli fast på vägen. Övernattningar hos vänner när väglaget var för riskabelt.
Jag har respekt för snön och ger mig bara ut om det är absolut nödvändigt. En kompis från ungdomsåren blev skadad för livet. Sedan bilen kört fast i en snödriva gav hon sig ut för att skotta och blev påkörd av en förare som hade så dålig sikt att han inte kunde se henne.
Men vinterdagar kan vara himla mysiga. Att höra vinden vina medan man kan sitta i lugn och ro inne och jobba (som jag gjorde till kl 22 igår). Eller en kopp varmt te efter en härlig promenad som i lördags då jag tog de här bilderna.
Nu ska jag ut på en betydligt mer ansträngande promenad. På gamla banvallen låg snön tjock redan igår. Plumsandet lär vara bra träning.
