Blondinbella är otrolig. När man läser hennes blogg får man en känsla av att hon bloggar hela tiden. Ibland behöver jag en paus. Bara vara i några dagar.
I vissa delar har bloggen blivit en ersättning för min dagbok med den skillnaden att jag försöker sortera bort allt privat.
Tänker igenom de senaste dagarna. Visst fanns det saker att blogga och reflektera över – men jag valde vara närvarande i nuet.
I lördags var jag och mina syskon hemma hos mina föräldrar – men vad skulle bloggens läsare ha för intresse av det?
Skrivandet har alltid varit min passion. Jag bara älskar bloggandet, men ibland är det bra att ta ett steg tillbaka och reflektera.
Vad gör den här bloggen unik? Varför ska någon läsa? Finns det något i språket, i uttryckssättet som är karakteristiskt – bara mitt?
Vad ska jag skriva mer om? Vad ska jag skriva mindre om?
Juridikinläggen känns viktiga, men inte så som andra advokater skriver dem. Jag vill lägga min egen själ i dem. Få dem att vara mer kåserande.
Undrar hur jag skulle kunnat utveckla bloggen om jag ägnat den mer tid.
Den senaste tiden har det inte funnits mycket tid.
En stor del av söndagen ägnades åt inläsning av ett komplicerat mål. Den muntliga förberedelsen pågick från 9 till 18.30 i måndags. Pauserna ägnades åt diskussioner med klienterna. Sedan fortsatte jag till kontoret och ägnade några timmar åt att uppdatera kalkyler för att ge klienterna ett bra underlag inför förlikningsdiskussioner.
En sådan arbetsdag sätter sig i kroppen – liksom förra veckan då de flesta arbetsdagarna slutade efter 22. Då får bloggandet ge vika åt vila och fullständig närvaro i nuet. Är det det som kallas mindfullness?