En fredag kväll i augusti twittrade jag med Fredrika Gullfot. Hon kläckte idéen om ett maraton när Österlen lyser. En lysande idé!
Jag var på och visste att jag skulle klara en halvmara – men att jag inte skulle ha tid att ställa upp så mycket. Uppbyggnaden av företagen kräver mycket engagemang och jag hade redan åtagit mig flera föredrag. Den tiden får jobbas in kvällar och helger.
Målet var att springa, att vara med om detta fantastisk arrangemang!
Det har varit en intensiv höst med många oförutsedda händelser. Nästan alltid kan jag lägga in ännu en växel och prestera på vilja tills jag löst situationen – men priset är högt. Jag har en kropp som varnar mig.
2002 gick jag i väggen. Sedan dess inser jag att jag måste lyssna på kroppen, måste vila när den säger till. Ofta låter den mig klara av det mest akuta – sedan blir jag sjuk. Det är ytterst sällan som jag blir sjuk annars.
Då stänger jag av allt som inte nödvändigtvis måste lösas nu- och jag vet att det irriterar många.
Sonen ville ha skjuts till ett lan i Perstorp. Det berättade han dagen innan. Det blev en infekterad konflikt där jag fick höra hur egoistisk jag är. Efter överväganden på natten bestämde jag mig ändå för att köra de nästan två timmarna trots att jag borde unnat mig den där lugna fredagskvällen för återhämtning efter många sena kvällar vid skrivbordet.
Priset blev högt för den här veckan – huvudvärk, feberfrossa och totalt orkeslös. Nu är det vila som gäller. När jag gör något gör jag det intensivt. I morgon kommer jag vara på banan igen. Onsdag bär det av till Stockholm och advokatdagarna.
Den här helgen tänker jag på min farmor. Hon dog oväntat av en blodpropp i lungan. Det lär ha gått så snabbt att hon aldrig hann lida.
Oväntade saker kan hända i livet. Ett pressat liv i högt tempo ökar risken för det oväntade som vi inte vill uppleva.
