Där på Disneyland var plötsligt livet så lätt. Med en hel skock ungar sprang jag runt mellan attraktionerna. Jag som trodde att jag inte gillade karuseller åkte allt. Jag bara älskade ”Raketen” som for upp i rymden. Där var det som att sväva fritt mellan planeterna i solsystemet. Vi skrek hejarramsor och klappade händerna när vi åkte det knirrande gruvtåget. Det var som om jag var barn på nytt. Vid ett tillfälle köade vi tillsammans till ”Hitta Nemo”. Där i kön började vi prata resor. Han älskade verkligen att resa och hade varit i hela världen. Jag hade svårt att förstå hans passion för resande. ”Du skulle verkligen gilla det! Se hur du pratar med alla du möter. Du måste bara ge det en chans!”
Mina och makens resor hade landat på Kanarieöarna några gånger för att det passade bäst med makens årsarbetstid mellan betupptagning och bokslut. Jo, en gång hade vi varit i Grekland… och ett antal gånger i Tyskland.
Bussresan hem tog tid. För första gången sedan vi avresan började jag tänka på livet jag levde. I Paris fanns en lätthet och jag hade närmare till skrattet än jag haft på väldigt länge.