Hade det inte varit för den gula rapsen utanför fönstret skulle man ha kunnat tro att vi var i november. Vinden ven och regnet piskade mot fönsterrutorna. Över gården for vita flingor som gav känslan av snö. Fars 70-årspresent skulle levereras – men vi skruvade alla på oss. Vädret lockade verkligen inte till någon dressincykling. Helst av allt ville vi nog stanna kvar i värmen och njuta frukosten – lääänge!
Himlen var alldeles svart och regnet piskade mot bilrutan – ändå gav vi oss av mot Tomelilla. Ledde ut far med ögonbindel. Fördelade oss på dressinerna. Och plötsligt sprack himlen upp. Vi trampade iväg över dunkande järnvägsräls från 1893. Framför banvaktarstugan dukade vi upp champange och jordgubbar lagom för att känna första regnstänket.
Inne i banvaktarstugan kurade vi med levande ljus och filtar medan vi bad far berätta om sin uppväxt. 1952 köpte de sin första bil och traktor. Dessförinnan var det cykel och häst som gällde. Fram till 1964 tröskade de med stationär tröska!!! Det är svårt att fatta hur snabbt utvecklingen gått!
Genom Stefan Ewaldz hade vi beställt smörgåstårtor och dottern hade bakat smarriga muffins. Utanför vräkte åter regnet ner medan vi värmde oss med varma drycker och fars berättelser. Stugan, med sina udda möbler, förstärkte fars berättelser om en gången tid.
Så solade det upp igen och vi fortsatte på dressincyklarna mot Röddinge.
I bilen på vägen hem pratade vi om Sonens gymnasieval, drömmar och målbilder. Sonen menade att jag hellre skulle dö än att ge upp ett mål – att jag alltid når mina mål oavsett hur högt jag satt dem. Jo, jag får erkänna att jag är enormt envis – när jag väl bestämt mig.
Vad var våra drömmar när vi var barn? Lilla Syster berättade att hon drömt om att bli sångerska. Själv drömde jag alltid om att att få ägna mig åt att skriva – helst författare – men på vägen dit skulle jag kunna tänka mig att bli journalist- (jurist är ju nästan en förkortning…)
Sonen, Lilla Syster och jag resonerade om hur olika vi människor är. Väljer vi själv vår framtid genom de mål vi sätter? Vad är viktigt i livet?
De djupa samtalen väcker alltid tankar! Som barn tillbringade jag mycket tid hos mormor, farmor och farfar. Det gav tid för samtal och jag är full av historier från deras uppväxt, släktens historia. Ändå inser jag att det fanns oerhört mycket mer som de kunde ha berättat – som jag glömde att fråga.
Dagar som idag är värdefulla – tid att lyssna! Tid att reflektera!
Alltid lika kul att ta en dressintur Annika! Det har blivit många sådana i mitt liv, eftersom min bror började med denna hobby redan på 80-talet. Envis och beslutsam, som han också är, har han nu gjort deta till sitt eget företag och jag beundrar honom för detta. Inte nog med att han har lyckats med denna bedrift, han har också delat med sig av denna fantastiska naturupplevelse till oändligt många människor, både unga, gamla, privat, såväl som företagarare. All heder till Stephan alltså! I många år har vi också haft som tradition att på Mors Dag ta en tur med hela familjen, ut på spåret mot Fyledalen, men vi får väl se om det är några dressiner över på söndag…för denna gåva har blivit populär för fler än oss och vad jag vet har vi inte bokat några dressiner än….
Du skriver så levande och bra Annika! Det är alltid lika roligt att läsa det du skrivit. Tack!
Tack! Vad glad jag blir!!!! Juridiken skriver jag mest för läsaren – men reflektionerskriver jag bara för mig själv. En tid försökte jag hålla mig till juridiken – men jag saknade de där spontana inläggen – så nu är de tillbaka igen. Ibland tror jag att mina refleklektioner uppskattas mer än inläggen om juridik.
Yvonne, jag blir nyfiken på hur du hittade till min blogg och hur ofta du läser.
Någon trodde att det kanske bara var mina privata vänner som uppskattade ”reflektionerna”. Därför vore det intressant att höra mer om vad du tycker.