Programmet Våga Växa 1999 lärde mig mycket. Det som kanske utvecklat mig mest är insikten om hur mycket en mentor kan bidra till min utveckling. Sedan dess har jag haft många mentorer – både som visst att de varit min mentor och som jag i hemlighet betraktat som mina mentorer.
När jag startade min juristfirma tillfrågade jag advokat Kurt G Holm om han kunde tänka sig vara min mentor. Under många år träffades vi regelbundet. Han påstod att våra diskussioner tillförde honom lika mycket.
Att diskutera vardagsfrågor med någon som gjort samma resa är oerhört viktigt.
Anki Wikström, ägare och VD på La Perle är en sådan förebild. Sedan i fredags kväll har vi tagit oss tid att samtala.
Istället för att uppleva en massa valde vi att njuta av våren och ge samtalen tid att utvecklas.
Kombinerad joggingrunda/morgonpromenad på Djurgården och tid att njuta av vitsippor. Långfrukost på balkongen. Promenad i Gamla Stan utan mening eller mål.
Fika till ungdomars skönsång. Soppa i medeltida källarvalv. Vi lockades av att boka vikingamiddag – men avstod. Att säga ja – är att säga nej till något annat. Jag ville att tiden skulle kännas oändlig. Men någon gång i framtiden vill jag absolut besöka vikingarestaurangen.
De japanska körsbärsträden i Kungsträdgården påminner om att livet måste levas här och nu.
Hur ofta springer vi runt utan att hinna njuta av nuet? Hur ofta säger vi inte ja till saker och fyller vår kalender till bristningsgränsen med kul saker som gör att vi inte hinner stanna upp och njuta av nuet.
Jag gillar åka tåg. Det är enkelt att ta sig in på tåget. Inget köande och inga säkerhetskontroller. Tiden känns oändlig och det finns tid för tankar. Det är som om att resa i två dimensioner – geografiskt och i det inre.
Samtalen med Anki har varit viktiga och tågresan är en bra möjlighet till reflektion.