1922 var Valter en av alla dem som steg på tåget i Gunnarstorp för att ge sig ut på sitt livs äventyr. Han kom att tillbringa ett år på Spetsbergen. När han kom hem gifte han sig och hade möjlighet att köpa en gård.
Vem var denne Valter? Och varför valde han att åka till Spetsbergen?
Valter intervjuades i början av 80-talet i ”Vi Billesholmare”.
På frågan om de som yngre skulle ”reflekterat på att återvända dit sade alla ja om vi varit 40 år yngre. Men nu lever de på minnena och de är många.”
Enligt artikeln tjänade gruvarbetare i Billesholm ”3 kronor per dag, men var garanterade 15 kronor vid Sveagruvan där förtjänsten dock blev betydligt större, t o m det dubbla eftersom man hade 6 kronor i timmen för övertid.
Det var tjocka kolflötser och alltså lätt att bryta kol där men också riskfyllt på grund av gasbildning. Det kunde ej undgås utan arbetare omkom av den orsaken och då skott gick för tidigt. Det var dock den bästa arbetsplats man kunde tänka sig, sade Walter Nilsson även om vintern var mörk och kall. Kallaste temperaturen var 54 grader och då var det skönt att ha varma kläder att ta på sig. Bolaget hade egna pengar som man kunde handla för och även spela bort, ty kortspel förekom ganska ofta. Andra pengar hade man ingen användning för och därför sparades det mesta till hemresan.”
Vem var Valter Nilsson?
Valter föddes 1899 som äldste son till son till Janne Nilsson från Magleby och Hula från Norra Vram. 1906 bodde de ”under Gruvan” i Södra Vram. Jag tolkar det som att de bodde i ett av ”gruehusen”, som ägdes av gruvbolaget.
När Valter var 8 år köpte föräldrarna en gård, men redan 1907 dog modern i lungsot.
Fadern bor kvar i gården med de tre barnen, Evert, Valter och Rosa. På fotot ovan är även en av hushållerskorna och hennes son, Yngve. Barnen kallade henne ”Bossan” och Yngve kallade Janne för far.
Valters son, Bert, berättar att livet på gården var hårt. Så hårt att Valter aldrig berättade något om det. Janne tog till flaskan och det är inte omöjligt att det var sönerna som fick sköta gården.
Fram till att Valter reste till Spetsbergen år 1922 bodde han kvar i föräldrahemmet. Samma år sålde Janne gården till Valters blivande svärfar.
Lungsot eller TBC
Kring sekelskiftet spreds lungsot. Leif Thörnqvist berättar att i stort sett varje familj i Gunnarstorp hade någon som dött i lungsot. Varje år dog mellan 8 000 och 10 000 svenskar mellan 14 – 60 år i sjukdomen. Ännu fler fick bestående men av sjukdomen. Varje år insjuknade omkring 30 000 personer i någon form av lungsot.
”För att motverka detta började man försöka skydda sig på andra sätt mot tuberkulos, även barnen som gick i skolan. Man införde exempelvis stilla timmen på Engelbrekts Folkskola. Stilla timmen innebar att man sov i kyla på en takterrass, vilket man trodde var härdande och skyddande mot sjukdomar som tuberkulos.[3]Dessutom började man under början av 1900-talet att ha undervisning utomhus för att ytterligare försäkra om att barnen inte skulle smittas av sjukdomen”, källa Wikipedia
På 1940-talet införde Sverige ett vaccinprogram mot TBC.
Varför reste Valter Nilsson till Spetsbergen?
I intervjun ovan beskrivs hur förtjänsten var mycket bättre. Trots att levnadsvillkoren på Spetsbergen var usla kan det ha varit ännu sämre i Valters föräldrahem.
Valters liv efter Spetsbergen
När Valter kom hem från Spetsbergen gifte han sig och bildade familj. Tack vare kapitalet från Spetsbergen kunde han som 25-åring köpa en liten gård av ett konkursbo. Han betalade 500 kronor kontant och övertog befintliga lån. Priset för fastigheten var 5.000 kr.
Valter fortsatte att arbeta i gruvan samtidigt som han drev lantbruk. Vid två tillfällen ”bytte han upp sig” och tills han hade en gård med 40 tunnland.
När sonen Bert var 15 år tog han arbete vid en av privatgruvorna i Billesholm. Han arbetade där under 9 år, först ovan jord med att häkta av vagnar och senare som kolhuggare. När han förstod att gruvorna skulle läggas ner utbildade han sig till elektriker. Även hans bror arbetade vid gruvan. Brodern utbildade sig till rörmokare.