Källa: https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:143746/FULLTEXT01.pdf
Instruktioner
Landshövdingeinstruktionen 1635 År 1635 utfärdades den första landshövdingeinstruktion som kan göra anspråk på att kallas allmän. Varje landshövding fick en instruktion, som var likalydande men i ingressen ställdes till honom personligen. Genom denna instruktion insattes landshövdingen ”i Konungens stadh och ställe, Then Konungzlige staten i H. Maij:tz frånwahru ther oppehåller och administrerar, och fördenskull kallas Konungens Ståthållare”. Även om landshövdingen tillsattes för att regera i kungens ställe, var han i lika hög grad kollegiernas representant, han kallades nämligen också för ”högbe:te fem Collegiers executor”. Dessutom skulle han i största möjliga mån tillvarata allmogens intressen, och han kallades för ”Landzens huffwudh eller Höffdingh”.119 Rent formellt var landshövdingen inte befogad att hävda länets invånares talan gentemot regeringen, även om han skulle uppfatta det som att regeringens krav på folket var för hårda. Instruktionen bestod av 45 paragrafer, varav så många som femton behandlade kansliets utseende. Landshövdingen var i princip oavsättlig, och förordnandeperioden var ursprungligen begränsad till tre år. Denna treårsregel efterlevdes dock nästan aldrig. Landshövdingen skulle varje år personligen avlägga rapport inför kungen eller kansliet och kammarkollegiet. (Först 1662 beslutades det om att landshövdingarna skulle avlägga skriftliga ämbetsberättelser.) Efter ämbetsperiodens slut skulle han också redovisa sin ämbetsutövning inför kollegierna.120 De huvudsakliga verksamhetsområdena för länsstyrelsen definierades också i instruktionen. Dessa var religionen (med skolor och hospital), rättsväsendet, krigsmakten till lands och till sjöss, landsregeringen (det så kallade politiväsendet, näringar, kommunikationer med mera) samt finansförvaltningen. Denna uppgiftsfördelning räknas upp enligt de kompetensområden som de nyligen instiftade kollegierna tilldelats, med religionen och gudstjänstens rätta hållande som en övergripande angelägenhet.121 Enligt Asker har tidigare forskning hävdat att de påföljande instruktionerna, som utfärdades 1687 och 1734, egentligen inte innebar några större innehållsmässiga förändringar. I en schematisk jämförelse av instruktionerna visar han att landshövdingens huvudsakliga uppgifter var desamma i de tre instruktionerna, men påpekar samtidigt att det finns innehållsmässiga skillnader i vissa av instruktionernas paragrafer, exempelvis vad gäller landshövdingens översyn av faktorierna. Egendomligt är också att den första instruktionen ägnar mycket litet utrymme åt landshövdingens finansiella ansvarsområden. Troligen planerades 1635 att sammanställa ett speciellt memorial till landshövdingarna om detta, men det blev aldrig av. Askers schematiska jämförelse ger inte någon mer ingående beskrivning av hur instruktionerna skiljer sig åt inom de olika verksamhetsområdena. Detta är inte heller nödvändigt för Askers ändamål, då han inte primärt undersöker landshövdingens arbete inom de olika områdena.122 Eftersom en huvudmålsättning för denna avhandling just är att studera landshövdingens praktiska ämbetsutövning och verksamheter i olika sammanhang, anser jag det av vikt att något mer ingående presentera de normativa stadgar som fanns för landshövdingens arbete. Landshövdingeinstruktionen 1635 kan summeras enligt följande:123 §§1–3 ålägger landshövdingen att efter sin yttersta makt främja invånarnas gagn och avvärja skada, fördärv och fara. Han ska hålla undersåtarna i pliktig hörsamhet och upprätthålla ett hälsosamt förtroende mellan herre och undersåtar, samt visa för undersåtarna vilken stor börda som åvilar de höga herrarna som måste sköta riket under drottningens minderårighet. §4 säger att landshövdingen ska vaka så att inga spejare och kunskapare från främmande makt (särdeles kungen i Polen) kan verka i riket. §5 säger att landshövdingen ska hålla land, städer, hus och gårdar i Kungl. Maj:ts hand och inte överantvarda dem till någon annan som inte har Kungl. Maj:ts brev och fullmakt därpå, och om H. M:t skulle avlida troget tillhandahålla dem till kronan. §6 sätter landshövdingen i konungens stad och ställe, och utnämner honom också till landsens huvud eller hövding, som näst efter kungens och kronans bästa ska söka landsens och undersåtarnas bästa. §7 gör landshövdingen till de fem kollegiernas exekutor, och ställer upp fem huvudstycken i hans ansvar: justitien, krigsväsendet, sjöstaten, landsregeringen och räntorna. Det inskärps att sakerna ska drivas ordentligt och inte det ena blandas ihop med det andra. §8 behandlar landshövdingens uppsikt över religionen. Han ska se till att Guds ord i endräkt blir rent, oförfalskat och flitigt lärt och predikat, att sakramenten administreras och att kyrkodisciplinen upprätthålls. Han ska inte göra något ingrepp i den andliga jurisdiktionen eller administrationen, utan tillkännage till biskopen och kapitlet de saker som kräver exekution. Kyrkor, skolbyggnader och hospital ska vidmakthållas. §§9–11 säger att landshövdingen inte, som tidigare skett, ska sitta till doms, varken i städerna eller på landet. Han ska förordna redliga män som kan förestå häradshövdingarna i deras kall och hålla laga ting i rättan tid, och att lagmannen håller lagmansting i provinserna åtminstone vart tredje år, eller att en underlagman sköter denna plikt. Vidare ska landshövdingen tillhålla fogden samt borgmästare och råd i städerna att utan försummelse hålla sina rådstugudagar. Landshövdingen ska grannlaga se till att rättvisa blir oväldigt skipad och att domböckerna och rättegångsakterna hålls med flit på tingen. Han ska se till att alla sköter sina ämbeten och att domböckerna inlevereras varje år till Mikaeli (det vill säga i september). Vad gäller livssaker ska landshövdingen se till att sådana strax kommer inför sin behöriga domare, och då sakerna är avgjorda skilja på dem som han enligt rättegångsordinantian direkt kan rätta över och de saker som ska underställas hovrättens revision och resolution. Brottslingar ska antingen fängslas eller försäkras med starka löften, och inga grova missgärningar får undandöljas eller nedtystas. §12 säger att landshövdingen inte har något mer att bjuda över krigsmakten till lands än till lag, rätt, stadgar och landsfreden. Det är lantöversten som ska kommendera krigsfolket. Landshövdingen ska övervaka utskrivningarna, men inte kommendera något slott eller befästning. Han ska se till att borgerskapet och allmogen inte lider någon skada av krigsfolket och att lag och rätt efterlevs. Om landet hotas av någon fejd ska han se till att krigsmakten är förvarnad och att fästningarna försörjs med folk och utrustning. Och emedan hela arklistaten hör till krigsrådet, ska landshövdingen likväl se till att faktorier, salpeterbruk och liknande drivs i hans län.124§13 säger att landshövdingen ska låta riksamiralen och dennes kolleger sköta sjöstaten, men övervaka så att båtsmansutskrivningarna går rätt till och att riktiga rullor och räkningar hålls. Han ska hjälpa sjöfolket fort när Kungl. Maj:t och amiralitetet begär det, och se till så att det inte överbelastar allmogen. §§14–17 talar om landshövdingens ansvar för landsens politi och regering, att hävda Kungl. Maj:ts och kronans rätt, att hålla alla undersåtar vid Sveriges lag, stadgar och förordningar och bevara undersåtarnas välfångna friheter och privilegier och se till att röveri, våld och orätt avskaffas. I de trätor som kan uppstå med rikets grannar ska alla omständigheter, fakta, platser och så vidare nedtecknas och dubbla bevis tas och en utförlig relation sändas till Kungl. Maj:t, och undersåtarna ska uppmuntras att rapportera detta slags händelser så att de inte förtigs. Om han själv kan åtgärda saken ska han göra det, eller annars invänta svar och resolution från hovet. §18 ålägger landshövdingen att hålla god ordning på landet och i städerna, att landsfreden upprätthålls, att landet bebyggs, att vägar och broar röjs och uppehålls, att det går rätt till med mynt, vikt och mått och att publicerade förordningar efterlevs. §§19–20 hävdar att städerna borde vara rikets stöd och all rikedom och annat gott borde kunna deriveras av dem, men att de är så oreglerade, öde och usla att det är en orsak till landsens uselhet. Därför ska landshövdingen vinnlägga sig om att ordningen upprätthålls i städerna och att stadslagen, samt enskilda privilegier och ordinantior, upprätthålls. Goda män ska utses till borgmästare, stadens räntor ska uppbäras, alla ämbetsmän ska drivas från landsbygden och fås att bosätta sig i städerna, och likadant med alla hantverkare och fiskare, som ska bli bofasta borgare. Ingen ska ägna sig åt flera hantverk, för stadsnäringarna ska vara åtskilda. Landshövdingen ska övervaka antalet krogar och tavernor i städerna, och övervaka att skjutsfärdsordningen efterlevs så att både staden och landet förskonas från odrägliga skjutsfärder. §§21–24 ålägger landshövdingen att övervaka så att inga lättingar finns varken i städerna eller på landet. Alla ska vara bofasta och betala skatt eller ha stadgad tjänst hos andra. De som sitter som inhyses och varken betalar skatt eller har tjänst ska rannsakas vid tinget. De som är gamla och oförmögna att föda sig själva ska föras till hospitalen, men den som kan arbeta ska ta tjänst eller föras till tukthuset för att där arbeta sig till födan. Landshövdingen ska inte tillåta något tiggeri, och tiggare ska föras till tukthuset. Över tukthus och barnhus ska landshövdingen hålla uppsikt och se till att deras räntor och inkomster sköts enligt ordningen. §25 handlar om kronans räntor och skatter och hävdar att detta är fundamentet för alla statens och landsregeringens aktiviteter. Landshövdingen ska övervaka alla kronans gods, land, län, jord, gårdar, ägor, räntor, tullar, strömmar, bergsbruk, skogar, ordinarie och extraordinarie inkomster och se till att de levereras i rätt tid enligt förordningen. Att beskriva allt detta mer ingående får ej plats i instruktionen, och det hänvisas till ett speciellt memo-rial (som aldrig blev utfärdat, se ovan.) §§26–32 handlar om de praktiska förhållandena vid landskansliet och rutinerna för ämbetsutövningen. Landshövdingen ska ha en handskrivare som hjälper honom i ämbetsutövningen samt en landsskrivare som ska hålla i bokföringen från fogdar och uppbördsmän. Dessa två ska författa och koncipiera alla brev, befallningar, sedlar, kontrakt, påbud och förbud som landshövdingen låter utgå från sitt ämbete och hålla registratur över detta. Landshövdingen ska i sitt residens ha ett rum med tre kamrar, varav en ska ha järndörrar och fönster som skydd mot eld. Den ska vara innerst och användas till att förvara akterna. Den andra kammaren ska vara landskansliet, där skrivarna ska sitta vid sina bord. Den tredje ska vara större och som ett förmak, där sollicitanterna kan komma med sina klagomål. Var söckendag ska landshövdingen mellan klockan åtta och elva på förmiddagen och två och åtta på eftermiddagen ta emot sollicitanterna, och handskrivaren ska nedteckna ärendena i dagboken. Landshövdingen ska avge bifall eller avslag eller remittera saken till tinget, och resolutionen ska nedtecknas i dagboken. När landshövdingen är i staden eller ute på landet kan han stämma allmogen till den plats där han är så att de kan komma till honom. Handskrivaren ska hålla en dagbok eller diarium för allt som görs av landshövdingen på hans ämbetes vägnar och anteckna alla brev, skrivelser, suppliker, muntliga klagomål, fordringar och allt annat av vikt, samt anteckna alla brev och sedlar som avsänds. Landsskrivaren ska hålla ett diarium över landsens räntor och inkomster och där införa alla uppgifter han får av fogdar, arrendatorer, tullnärer och andra uppbördsmän. §§33–42 handlar om landshövdingens korrespondenser och registratur. Ärenden av olika karaktär ska inte blandas i en och samma skrivelse, utan åtskiljas i separata skrivelser enligt indelningen för de olika kollegiernas kompetensområden. Om H. M:t eller regeringen är vid hovet ska skrivelserna presenteras för dem, men om dessa är frånvarande ska vart brev öppnas av respektive kollegium. Uppdelningen mellan ärendetyperna ska hållas även i landshövdingens registratur, där alla skrivelsers datum och innehåll ska antecknas. Landsskrivaren125 ska göra ett inventarium med namnen på dem som haft saker att andraga. Landshövdingen ska varje vecka på lördagen överse landsskrivarens diarium och registratur och påpeka förbiseenden och rätta felaktigheter. I den innersta kammaren (arkivet) ska det finnas sex skåp där akterna ska deponeras enligt ärendetillhörighet: kyrkosaker, rättegångsakter, krigshandlingar, båtsmanslängder, fullmakter och jordeböcker, med respektive tillhörande ärenden och akter. Vart och ett av dessa sex skåp ska delas in i dussintals lådor utifrån en mycket specifik ärendeindelning. Landshövdingen ska inspektera skåpen, och handskrivaren ska ha nyckeln till dem. §43 föreskriver att landshövdingen alltid ska vara tillstädes i sin provins för att var och en i landet ska göra sin plikt. Han får inte lämna hövdingedömetpå mer än tre veckor, och ska invänta Kungl. Maj:ts tillstånd innan avresan sker. §44 säger att landshövdingen varje år till heliga tre konungars dag (trettonhelgen) ska inställa sig i Stockholm för att redogöra för sin administration inför H. M:t eller vart kollegium, och inget ska kunna ursäkta honom att utebli utom sjukdom, någon annan riksens tjänst eller konungens fribrev. I så fall ska landsskrivaren eller någon annan fullmäktig redogöra på samma dag. §45 stadgar att ämbetet ska löpa inte längre än tre år, efter vilkas förlopp en god man till efterträdare ska insättas till den 1 juni. Då ska landshövdingen bege sig till Stockholm och redogöra för hela sin administration inför varje kollegium. Och om han finnes ha fullgjort sitt kall väl ska han ha heder och ära av det och det ska lända till bättre ställning hos Kungl. Maj:t, och om full kvittens ges för alla tre åren ska han vara otilltalad för sin administration i framtiden. Men om besvär och klagomål förekommer ska rannsakning hållas och laga dom avkunnas. 1635 års instruktion var som synes mycket detaljerad i grundläggande saker som gällde bland annat arkivhållningen.126 De detaljerade instruktionerna indikerar att detta slags strikta förvaltningsrutiner var en ny företeelse. De män som utnämndes till landshövdingar förmodades uppenbarligen inte vara vana att disponera och arkivera stora mängder av vitt skilda ärenden, och därför krävdes en strikt reglering för hur dessa aktiviteter skulle skötas vid landskansliet. Sannolikt var de nya landshövdingarna oftast inte tillsatta utifrån sin förmåga att sköta arkiv; det var snarare deras ledaregenskaper som meriterat dem till ämbetet. Deras personliga auktoritetsresurser var en mycket viktigare faktor i sammanhanget. Exempelvis hade Gustaf II Adolf föreslagit att man skulle göra landshövdingar av överstar, som var vana att befalla.127 Deras kompetens att utföra ett ämbete enligt ett detaljerat reglemente var en färdighet som de förväntades förvärva under pågående ämbetsutövning.
Synen på ämbetsmannen
Inom den tidigmoderna statsförvaltningen spelade uppfattningarna om ämbetsmännens plikter, uppgifter och uppträdande en viktig roll för hur ämbetena också fungerade i praktiken. Ämbetsmännen måste åtnjuta tillräcklig respekt i undersåtarnas ögon för att bli åtlydda. De måste uppfattas som företrädande en legitim makt och uppträda på ett korrekt sätt för att undersåtarna skulle övertygas om att deras maktanspråk var rättfärdiga och rimliga. Deras auktoritet fick inte ifrågasättas i för stor omfattning. Staten var beroende av att undersåtarna hyste förtroende för den.194 Samtidigt kunde också ämbetsmännens personliga uppfattningar om vad befattningen egentligen innebar påverka deras praktiska ämbetsutövning, speciellt i en nyetablerad organisation där rollerna ännu inte var fast etablerade, varken i praxis eller i ämbetsmännens medvetande. I analogi med Steve Hindles resonemang om auktoritetsförhållandena i England är det tydligt att de svenska landshövdingarnas legitimitet baserade sig på gemensamma och vedertagna ideal om faderlighet och överhetens ansvar för undersåtarna, men även på en viss stränghet gentemot undersåtarna och i synnerhet mot de underlydande kronobetjänterna. Landshövdingen var tvungen att leva upp till dessa ideal för att hans auktoritet skulle vidmakthållas. En uppenbart självsvåldig, egennyttig eller inkompetent landshövding led säkerligen stora förluster av respekt och auktoritet.195 John Brewer säger att en idealisk tjänsteman i 1700-talets England skulle vara kompetent, arbetsvillig, metodisk och av god karaktär, respekterad av allmänheten och respektfull mot sina kolleger, och utan starka band till folket men lojal i kungens tjänst. De tjänstemän som Brewer skriver om, klerkerna i den centrala finansförvaltningen, hade till skillnad från de svenska landshövdingarna mycket liten direktkontakt med undersåtarna, men Brewers resonemang är ändå av stort intresse eftersom den organisation de arbetade inom faktiskt uppfyllde alla Webers sex krav på en byråkratisk förvaltning.196 Maria Cavallin har studerat synen på den svenske ämbetsmannen under senare delen av 1700-talet. Hon menar att det är viktigt att studera bilden av ämbetsmännen eftersom det var dessa som representerade statsmakten inför undersåtarna, och att synen på ämbetsmännen därför hängde nära samman med uppfattningarna om staten. Genom att studera hur ämbetsmännen uppfattades kan också föreställningarna om hur legitim ämbetsutövning skulle se ut klarläggas.197 Harald Gustafsson understryker att mellanrummet mellan stat och samhälle måste problematiseras. Det ”vore förmodligen särskilt fruktbart att se på hur administrationen – byråkratin in spe – byggs upp inom 1600-talets starka statsmakt, hur den kan användas av olika intressen och hur den själv kan driva intressen”. Vidare ”bör man fråga efter tidens självbild, dess egen uppfattning om legalt och illegalt, legitimt och illegitimt, billighet och orättvisa – troligen något olika i olika grupper.”198 Cavallin karakteriserar den svenska förvaltningen under 1700-talet som patrimoniell, eftersom ämbetena var personligt knutna till härskaren genom trohetseden, och ämbetsmännen var invecklade i ett komplext nät av ekonomi, politik, administration och sociala relationer. Deras avlöning bestod av olika komponenter, som tjänsteboställen, sportler och inkomster från räntor och skatter, som inte var skilda från förvaltningsmedlen. Ett annat tydligt drag var den patriarkala synen på uppdraget. Man skulle fungera i kungens ställe som en rättvis och straffande men också barmhärtig folkets fader. Nåden var inte institutionaliserad, utan var upp till ämbetsmannens ”nyckfullhet”.199 Som tidigare anförts hyser också Pär Frohnert åsikten att den svenska förvaltningen under 1700-talet var förbyråkratisk. Enligt Cavallin förändrades från 1700-talets mitt synen på ämbetsmännens börd, kompetens och status i samband med förändringar i det ideologiska klimatet. Meritokratiska ideal slog på allvar igenom i debatten och adelns företrädesrätt till högre ämbeten ifrågasattes av de ofrälse med argument som betonade folkets rättighet och rikets nytta av att ha de allra bästa ämbetsmännen. Denna fråga blev ett slagträ för de ofrälse i debatten, då de krävde utökade politiska rättigheter. Den traditionella modellen där adeln hade företräde till de högre ämbetena var inte förenlig med nya utbildningsideal för ämbetsmännen.200 Kronans stora intresse för den lokala förvaltningen i både lagstiftning och rättskipning berodde på att de lokala ämbetsmännen spelade en avgörande roll för uppbörden och jurisdiktionen, men straffandet av fuskande ämbetsmän hade också en viktig ideologisk funktion. Undersåtarna måste kunna lita på att överheten övervakade ämbetsmännen och såg till att dessa inte missbrukade sin makt. Det var viktigt att ämbetsmannen respekterades och uppskattades av dem han var satt att råda över, och han borde inte bli alltför involverad i lokala förhållanden för att inte bli indragen i andra lojaliteter och intressen än arbetsgivarens. Ämbetsmännen borde inte umgås för mycket med undersåtarna, eftersom det kunde decimera respekten för ämbetsmannen och därigenom också för ämbetet.201 Relevansen av att studera synen på ämbetsmannen även under tidigare perioder, inte minst stormaktstiden, är uppenbar. Införandet av landshövdingeämbetet innebar genomgripande reformer av den inrikes förvaltningen, och för att anknyta till Harald Gustafssons påpekande om nödvändigheten att studera mellanrummet mellan staten och undersåtarna, var en av anledningarna för tillsättandet av landshövdingarna just ett försök att fylla detta mellanrum. Förvaltningsreformerna planerades och genomfördes, som redan uppmärksammats, på initiativ av ett fåtal individer inom rikets högsta skikt, kanske främst rikskanslern Axel Oxenstierna. Dessa reformer diskuterades och debatterades naturligtvis av de inblandade aktörerna kontinuerligt under 1600-talet. Rikskanslern, riksrådet och adelsmännen på riddarhuset var några av de främsta aktörerna, och de uttryckte en mängd åsikter och förslag omkring dessa frågor. Deras åsiktsyttringar uppvisade vissa huvudsakliga teman och gemensamma drag. Det fördes en fortlöpande debatt om de normativa maktmedlen – de instruktioner som skulle styra landshövdingens och länsstyrelsens funktioner. Ämbetsmännens instruktioner uppfattades inte som fullgoda, och därför föreslogs olika åtgärder för att förfina och skärpa ämbetsmannainstruktionerna. Det var fråga om att inrätta en helt ny organisation, som behövde tid för att finna sina former. Även under 1700-talet utfärdades nya instruktioner, ett vittnesbörd om att systemet ännu vid denna tid inte uppfattades som fulländat.202 Från överhetens sida misstänktes hela tiden ämbetsmännen för fusk och maktmissbruk och reformerna var därför inte minst ett led i försöken att disciplinera dem. En ytterst misstänksam inställning mot ämbetsmännen förekom under hela 1600-talet. Administrationens dysfunktioner skylldes i första hand på individers tillkortakommanden. Åtgärdsförsöken varierade från statuerande av avskräckande exempel till idéer om att det även kunde behövas utökad normativ disciplinering genom återkommande revisioner och förändringar i ämbetsmännens instruktioner, en linje som också rikskanslern Axel Oxenstierna konsekvent drev.203 Fortfarande under 1700-talet levde uppfattningen om att ämbetsmannens personliga egenskaper var avgörande för hur han skötte sitt ämbete kvar. Goda lagar tjänade inte mycket till om ämbetsmannen tolkade dem fel.204 Under hela 1600-talet fanns både hos allmogen och de högre stånden en uppfattning om att landshövdingen skulle fungera som ”Landzens huffwudh”, som han också utnämnts till i landshövdingeinstruktionen 1635. Att landshövdingen skulle vara en välvillig tillvaratagare av allmogens intressen var en tankefigur som med jämna mellanrum dök upp i debatten. I praktiken blev denna roll riktigt tydlig främst under 1710-talets krisår, då överhetens krav på undersåtarna blev alltför hårda och många landshövdingar därför insåg att kraven inte kunde genomdrivas fullt ut om allmogen skulle kunna överleva.205 En annan fråga som var aktuell under hela 1600-talet var den om statliga ämbeten som sinekurer. Sinekurerna var inte förenliga med en modern byråkrati, och därför kom de också till slut att avskaffas. Tänkvärt är att det under tiden efter Karl XI:s förmyndarregering började argumenteras emot denna institution, något som röjer att man i rikets högsta stånd generellt tog hänsyn till rikets och allmogens intressen. Speciellt lågadeln var emot sinekurerna, eftersom den hade gjort stora investeringar i statsmaktens utveckling för att därigenom vinna maktpositioner och social status. Därför låg det i dess intresse att centralmakten vann framgång i sina kontroll- och resursuttagssträvanden.206 Ståndsintressena var ett återkommande inslag i de högre samhällsskiktens åsiktsyttringar om förvaltningen. Adeln tänkte inte frivilligt göra avkall på sina hävdvunna rättigheter, men tvingades likväl att sänka sina anspråk allt eftersom behovet av adelns traditionella auktoritet minskade. Ett indicium på att den traditionella auktoriteten blev umbärlig när den legala auktoriteten stärktes var att höga ämbeten allt oftare besattes av nyadlade män. Därför behövde inte heller kronan ta lika stor hänsyn till aristokratins intressen. Nästan endast i anslutning till frågor som rörde deras ståndsintressen ventilerade adelsmännen öppna klagomål mot landshövdingarna. I riksrådet var man ofta öppet kritisk mot landshövdingarna. Det var lättare för riksråden än för de vanliga adelsmännen att uttrycka sitt missnöje med administrativa problem eftersom riksrådet var rikets högsta organ. Det verkar inte ha funnits några större motsättningar mellan de adelsmän som var landshövdingar och de som inte var det, åtminstone inte som förorsakats av de förstnämndas ämbetsutövning.207 I enlighet med Cavallins och Gustafssons tankegångar är det relevant att studera ämbetsmännens personliga uppfattningar om ämbetet och förvaltningen. I en liten och nyetablerad statlig förvaltning, där ämbetsmännen var relativt få och hade stora och skiftande ansvarsområden, måste deras individuella uppfattning av sina plikter och befogenheter ha inverkat på hur deras ämbetsutövning också såg ut i praktiken. Det gäller i allra högsta grad landshövdingarna, vars uppgifter rörde i stort sett alla områden där centralmakten gjorde anspråk på kontroll över sina undersåtar, och som ofta själva måste besluta om tillvägagångssätt i olika fall utan att först inhämta överhetens åsikt. Därför är ämbetsmännens, i detta fall landshövdingarnas, självbild minst lika viktig att studera som undersåtarnas och omgivningens uppfattning om dem. Utifrån de norrländska landshövdingarnas privata brev kan landshövdingens och länsstyrelsens aktiviteter studeras ur ett annat perspektiv än vad de officiella handlingarna ger möjlighet till. Landshövdingens mittemellanperspektiv är en sällan använd utgångspunkt i studiet av förhållandet mellan centralmakt och lokalsamhälle.208 Brytpunkten mellan centralmaktens och allmogens krav, intressen och behov kontrapunkteras också av landshövdingarnas personliga intressen och lojaliteter. Detta kapitel ska därför undersöka vilka problem och åsikter rörande sina egna ämbeten som landshövdingarna dryftade i sina privata skrivelser, samt diskutera eventuella skillnader i tematiken mellan privata och officiella skrivelser. På detta sätt kan en djupare förståelse för den stormaktstida förvaltningens makt- och auktoritetsproblematik uppnås. Hur landshövdingeämbetet värderades i förhållande till andra poster kan förhoppningsvis också skönjas. Särskild uppmärksamhet ska alltså riktas mot hur landshövdingarna beskrev sin egen position, vilka problem de upplevde som mest allvarliga, alternativt vilka landshövdingeämbetets största fördelar var, samt vilka problem den nyinstiftade länsstyrelsen mötte i konfrontationen med den administrativa vardagen. Det finns ett fåtal privatarkiv tillhörande de aktuella landshövdingarna. Dessa har undersökts, men privatarkiven innehåller oftast inte material som säger särskilt mycket om landshövdingens uppfattning om sitt ämbete. Undersökningens dominerande material är därför landshövdingarnas brev till respektive rikskansler samt till sina ståndsbröder, familjemed-lemmar och släktingar.209 De enskilda källorna presenteras löpande i undersökningen. Vad gäller landshövdingarnas personliga korrespondenser har undersökningen främst fokuserats på åren för deras ämbetsutövning i norrlandslänen, samt tiden närmast före och efter. Även landshövdingarnas skrivelser till Kungl. Maj:t undersöks. De är ett oumbärligt material vid studiet av länsstyrelsens etablering och de framväxande administrativa praktikerna. Ärenden av alla slag behandlas i skrivelserna, små och stora problem kan dryftas sida vid sida, vilket ger en god bild av vilka uppgifter och svårigheter landshövdingarna befattades med. Ibland kan även här landshövdingarnas personliga värderingar av sitt ämbete och sin situation lysa igenom, och det är främst ur den aspekten skrivelserna ska användas i detta kapitel. Vad gäller beskrivningen av tillståndet i länen menar Gunnar Olander att skrivelserna kan delas in i två grupper. Dels finns skrivelser som är fulla av schablonmässiga uttryck och konventionella ordvändningar, som inte är av något större bevisvärde för att beskriva allmogens situation. Dels gjorde länsstyrelserna konkreta ekonomiska undersökningar om länens ekonomiska tillstånd. Dessa skrivelser har ett större källvärde.210 Jag instämmer i Olanders iakttagelser. Allmänna klagomål över landets fattigdom och allmogens svaghet var mycket vanliga i landshövdingarnas skrivelser, men när nöden verkligen hotade förändrades retoriken och blev mycket mer konkret i beskrivningen av nödsituationerna. Mönstret är genomgående mycket tydligt. Dessutom undersöks landshövdingarnas bevarade ämbetsberättelser, vilka är relativt fåtaliga men ändå av stort intresse. 1662 föreskrevs att landshövdingarna årligen skulle insända ämbetsberättelser istället för att, som regeringsformen stadgade, årligen inställa sig i huvudstaden för att avlägga rapport över sin ämbetsutövning. Till viss del skulle skrivelserna också tjäna till att förebygga anmärkningar mot förvaltningen. Stadgan föll dock i glömska efter ett tag.211 Ett antal relevanta ämbetsberättelser föreligger likväl, och ska här undersökas. Som tidigare uppmärksammats anser Gustaf Utterström att landshövdingeberättelsernas källvärde varierar allt efter respektive landshövdings kunskaper och intresse, samt att skrifterna ofta besitter propagandistiska eller apologetiska kvaliteter.212 Det är förvisso vanliga källkri-iska spörsmål. Upptäckten av eventuellt tendentiösa former är också i sig ett resultat vid en undersökning av landshövdingarnas personliga inställning till sitt ämbete. Om en ämbetsman i sin ämbetsberättelse försöker vinkla eller tillrättalägga saker för att främja sina egna intressen tyder det på en bristande professionell inställning till ämbetet. Analysen är inordnad i tre övergripande tematiska kategorier, baserade på de olika ärendenas generella natur. Den första kategorin omfattar strukturella och normativa tankar – uppfattningar om systemets organisation, funktion och utveckling. Till kategori två hänförs frågor som kan antas vara grundade i landshövdingarnas personliga intresse – karriär- och befordringsfrågor, prestige och ståndsintressen. Kategori tre innehåller uppfattningar kring de konkreta problem som landshövdingarna konfronterades med i sitt dagliga värv – de stora avstånden och svårigheterna att övervaka hela länet, problemen med att disciplinera och kontrollera underlydande ämbetsmän samt allmogens klagomål, intressen och behov och liknande ärenden.
Ämbetets plikter och funktioner Landshövdingarna uttryckte ibland åsikter om hur ämbetet borde fungera och vilka uppgifter som var landshövdingens viktigaste. Johan Graan anförde i sin ämbetsberättelse för 1662 att landshövdingeämbetet var mycket ärofullt och att det därför måste skötas väl. Kollegierna skulle också kunna intyga att han administrerat länet väl. Justitien hade övervakats, utskrivningar hållits med tillbörlig flit och ordningen hade bevarats i landet. Han sade sig ha efterlevt sin instruktion i möjligaste mån, och att §45 i ämbetsinstruktionen (som begränsade ämbetsperioden till tre år) inte efterlevts menade han att Kungl. Maj:t var medveten om. Detta kommenterades därför inte ytterligare.239 Graan hade vid denna tid suttit på posten i åtta år, och skulle bli kvar i ytterligare sexton. Hans ämbetstid är ett tydligt exempel på hur det i administrativ praxis gjordes avsteg från det formella reglementet.240 I berättelsen för 1668 gjorde Graan detaljerade beskrivningar av hur de olika punkterna efterlevts, och han hävdade också att om dröjsmål förekommit i verkställandet av domar berodde det på att han varit tvungen att inhämta överhetens åsikt eller att förseningarna förorsakats av parternas försumlighet. Dröjsmål vid leveranser till amiralitetet skyllde han också på fogdars och arrendatorers senfärdighet, och svor sig själv fri från ansvar. Ett genomgående tema, som även återkom i berättelsen om lappmarken från 1670, var länets vidsträckthet och alla problem som detta medförde.241 I sin ämbetsberättelse för åren 1661–63 ansåg sig Johan Oxenstierna ha gjort sin plikt till punkt och pricka. Hans rapport var i likhet med Graans ordnad enligt instruktionens paragrafer. Han var säker på att inga fel skulle uppdagas i hans förvaltning och att han behandlat alla undersåtar rättmätigt – han önskade nämligen att Kungl. Maj:t skulle sända någon att undersöka hur han skött sitt uppdrag, ”då förmodeligen Hans Kongl. M:t därutaf ett nådigdt nöije Skulle widare wara förmerkiandes”.242 Det är anmärkningsvärt att Oxenstierna ville att hans förvaltning skulle undersökas, trots att han var övertygad om att han fullgjort sin plikt. Detta kan tolkas som att han trodde att det skulle meritera honom i andra sammanhang, exempelvis vid kommande befordringar, eller att han var utsatt för kritik från något håll och ville bli friad från anklagelser. Alternativt såg han ökandet av sin personliga ära som ett självändamål. Plikten var ett viktigt honnörsord, och hans relation var också uppställd enligt instruktionens lydelse, något som indikerar att stor vikt lades vid den skrivna instruktionen. Oxenstiernas efterträdare, Carl Larsson Sparre, poängterade också hur instruktionen efterlevts i alla punkter. Problemen i länet tonades ned och allt sades vara under kontroll. Det hade likväl under 1665 förekommit upprorstendenser, främst i Hälsingland och Ångermanland. I de flesta fall hade missförstånden rättats och upprorsmakarna straffats, men i Hälsingland gick fortfarande flera individer ostraffade. Om dessa inte näpsades ”kunde lätteligen en fast wärre Flama begynna brinna, som swår nogh till dempa wara torde”.243 Ett sådant förfarande kan tolkas både som individualoch allmänprevention. De enskilda bråkmakarna skulle förhindras att begå ytterligare förseelser, och därigenom skapades samtidigt avskräckande exempel för allmänheten. Sparre menade vidare att han övervakat fogdarnas handhavande av allmogen och inte lyckats finna några misshälligheter. Vid uppbörden hade dock problem uppstått på grund av felaktiga avkortningar.24Problemen i länen nedtonades ofta i landshövdingeberättelserna. Även generalguvernören över Skåne, Halland och Blekinge 1664–69 Gustaf Banér beskrev problemen vid skatteuppbörden som ringa och sade att de lätt kunde biläggas. De ansågs bero på allmogens fattigdom, men även gamla ovanor inverkade.245 Ett återkommande tema i ämbetsberättelserna var landshövdingens intygande av att problemen var ovidkommande eller lätta att rätta till. Att så inte alltid var fallet är uppenbart, och centralmakten blev säkert inte heller alltid övertygad därom. Frågan är om bedyrandet av sakernas goda tillstånd var en retorisk figur eller ett verktyg för den individuelle ämbetsmannen att söka vinna gunst eller makt genom att betyga sin egen kompetens och skylla på företrädaren. I så fall var detta handlingsmönster snarare motiverat av personligt intresse än av omsorg om allmännyttan. Landshövdingen skulle i möjligaste mån tillvarata allmogens intressen, och ibland uttrycktes mer allmännyttiga inställningar. Johan Graan skrev i februari 1670 till Magnus Gabriel de la Gardie om den jordebok över lappmarkerna han höll på att författa, och som han menade att kronan skulle ha stor nytta av i framtiden.246 Graan var också en drivande kraft bakom lappmarksplakatet 1673, som skulle stimulera kolonisering av det norrländska inlandet.247
Personligt motiverade åsiktsyttringar Under den svenska stormaktstiden rådde i de högre samhällsskikten en ganska dyster människosyn. Leif Runefelt menar att den enskilda människan av överheten sågs som styrd av sina drifter och affekter, benägen att handla endast i egennyttigt intresse. Därför var det de högre samhällsskiktens plikt att vägleda de lägre stånden och försöka avstyra skadliga konsekvenser av deras irrationella handlingar.251 Aristokratin uppfattade sig vara samhällskroppens huvud, som skulle styra kroppen i allt.252 Landshövdingen hade också i sin instruktion utsetts till ”Landzens huffwudh”, och var den person som i landsorten skulle leda allmogen på den rätta vägen. Det är därför lämpligt att undersöka i vilken utsträckning landshövdingarna själva kan ha varit styrda av personliga intressen och lojaliteter, och om dessa stod i motsats till det allmänna bästa. Ersättnings- och karriärfrågor Vissa poster i regionalförvaltningen var inte speciellt populära hos sina innehavare. Till och med en så högt uppsatt person som generalguvernören i Finland, Nils Bielke, kallade sitt ämbete för mödosamt och hatfullt, och bad 1624 Axel Oxenstierna om en annan tjänst.253 Bielke såg inte sin plikt som ämbetsman överordnad sina personliga intressen. Det kan i viss mån ha berott på att förvaltningen på 1620-talet var rudimentärt utvecklad, vilket kan ha lett till att ämbetsmännens pliktkänsla ännu var svag och att ämbetet sågs som ett betungande åliggande. Det gjorde adelsmannens personliga ställning mer komplicerad och uppfattades som en potentiell orsak till problem. Det var inte helt riskfritt att, som Jan Glete menar att adelsmännen gjorde, investera sin ära och ställning i statsmaktens utveckling. När man uppfattade sina personliga intressen som hotade var det inte säkert att plikten sattes framför allt. Dessutom fanns bland landshövdingarna en utbredd uppfattning om att man inte i tillräcklig mån kompenserades för sina vedermödor.
Slippa tjänsten
Ombyte, avsked, extrainkomster och klientskap Den höga lönen till trots ville flera landshövdingar befrias från sina tjänster. Stellan Mörner ansökte i december 1640 hos Kungl. Maj:t om befrielse från sin tjänst: såsom iagh fattigh, gamble tienare nu befinner migh icke längre kunna uthhärda bådhe för min ålderdoom så wäll som monge andra besvärligheeter medh landzhöffdingedömet i Wästerbotn och lappmarken, uthan nu gerna åstundar roo och lijsa opå mine gamble dagar, och att een annan dhet istället igen kunde succedera.26
Mörners anhållan bönhördes då Frans Krusebjörn kom att efterträda honom följande sommar, men Mörner blev likväl kvar i Umeå till sin död i december 1645. Det finns uppgifter om att Mörner därigenom kom att hamna i kontroverser med efterträdaren om löneförmåner och dylikt,264 men detta framkommer tyvärr inte i varken Mörners eller Krusebjörns skrivelser till Kungl. Maj:t eller rikskanslern. Tydligt är att avlöningsformerna inte var utförligt reglerade, då Mörner kände sig nödgad att avsluta den citerade anhållan om avträdande från tjänsten med en bön om någon belöning för sin långa och trogna tjänst. Varken i regeringsformen 1634 eller i landshövdingeinstruktionen fanns några föreskrifter om pension, och landshövdingen måste alltså förlita sig på överhetens goda vilja. Dylika informella belöningsformer måste tolkas som en kvarleva från den äldre tidens förvaltning, som inte passar in i en modern byråkratisk förvaltning. Anna-Brita Lövgren har också poängterat att det var ett vanligt förfarande att efterträdaren fick avstå en del av sin lön till företrädaren som ett slags pension.265 Frans Krusebjörn anhöll 1646 hos Axel Oxenstierna om att få efterträda sin fader i bergsamtet, då platsen var vakant.266 Krusebjörn hade vid denna tid varit landshövding i Umeå i fem år. Denna anhållan kan tolkas som en önskan att undslippa landshövdingeämbetet, då en post i bergsamtet knappast var ett lika betungande uppdrag. Alternativt tänkte sig Krusebjörn att sköta uppdraget parallellt med landshövdingeämbetet. Det skulle i så fall tyda på att han inte var alltför betungad av sina tidigare uppgifter för att kunna åta sig ytterligare dito, eller att han uppfattade något av ämbetena som en sinekur. Det är också signifikativt att han ville efterträda sin fader. Vid denna tid var det ett vanligt tillvägagångssätt vid tjänstetillsättningar. I en förvaltning där lediga tjänster inte utlystes var det ett effektivt sätt att skaffa sig anställning, och även ett sätt för uppdragsgivaren (staten) att försäkra sig om kompetenta ämbetsmän, då sönerna ofta fick lära sig värvet av sina fäder, något som skulle kunna liknas vid ett slags lärlingssystem. Som Lövgren påpekat var det också ovanligt att tjänster öppet ledigförklarades, och därför gällde det att aktivt visa sitt intresse för de befattningar man hade förhoppningar att kunna uppnå. I februari 1652 upprepade Krusebjörn sin önskan, denna gång hos Magnus Gabriel de la Gardie. Krusebjörn påpekade att han egentligen inte ville besvära rikskanslern med böner, som han säkerligen dagligen utsattes för i stora mängder, men måste ändå be om en rekommendation till vicepresidentskapet i bergsamtet: Jagh hafwer uti 10 åhr warit i Norlandhenn och Twingar den Excessive köldhen som der wanckar, uthi största Underdånigheet hoos hennes Maij:tt böönfalla om en närmare tienst och blefwo iagh medh den benådder, schulle på min Underdåniga troplichtigheetz skyldigheet och flijt aldrigh Manquera.267 Krusebjörn var uppenbart angelägen om att befrias från sin betungande plikt, och bönen upprepades även en månad senare.268 Han uppskattade inte det stränga klimatet i Västerbotten. Kanske spelade även de påstådda kontroverserna med företrädaren Mörner in. Dessutom verkar hans lön inte ha varit tillräcklig, då han i maj 1652 kände sig tvungen att be de la Gardie hjälpa honom med ett 540 daler silvermynts förskott på sitt ”åhrliga Deputat”.269 Följande år blev Krusebjörn befriad från det betungande arbete han uppenbarligen upplevde landshövdingeämbetet som, men han fick inte njuta sitt otium länge. Han avled nämligen 1654. En mer positiv attityd till landshövdingeämbetet hade Christer Posse, landshövding i Västernorrland 1637–41. Ett par månader efter ankomsten till Hudiksvall tackade han Axel Oxenstierna för att han ”promovert och förhulpett” honom till posten.270 Posses tacksamhet var ett tecken på att han såg landshövdingeämbetet som någonting eftersträvansvärt (eller åtminstone ville låta det framstå som så). Han såg också utnämningen som ett utslag av Axel Oxenstiernas personliga gunst och nåd.271 Posse uppfattade alltså rikskanslern som den nästintill ensamme makthavaren i den inrikes förvaltningen. Att Posse var gift med Christina Bengtsdotter Sparre, systerdotter till Axel Oxenstiernas hustru, spelade troligen också in.272 Axel hade också varit Posses förmyndare efter hans moders död.273 Släkten Posses ställning i riket var osäker. Christers farbror, Jöran Posse, hade under seklets första år medverkat i planer på att återinsätta Sigismund och störta hertig Karl, och tvingades 1603 i landsflykt till Polen tillsammans med sin bror Axel Posse, Christers far.274 I detta utsatta läge såg Christer säkerligen utnämningen till landshövding som ett personligt framsteg. Hans uppskattan-de inställning till ämbetet var emellertid ganska ovanlig. Överlag dominerade klagomålen och bönerna om bättre villkor. En sådan bön framfördes 1662 av Johan Graan till rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie. Graan framhöll hur han varit i kronans tjänst i tjugo år, men ännu inte njutit någon donation förutom det gods han besuttit i Gästrikland för en kort tid, innan det 1655 återkallades under kronan. Han bad därför om att få några gods i Livland.275 Var det så att Graan ansåg sig behöva denna donation för att kunna klara sitt uppehälle, eller drevs han av girighet? Eller var det så att han som nyadlad gärna ville vinna samma status som tillkom den gamla godsägararistokratin? Graan härstammade nämligen från mycket enkla förhållanden. Han var son till kyrkoherden i Piteå och gjorde karriär inom hovrätten. Han adlades 1645. De gårdar han ägde i Turinge och Almunge hade han erhållit genom giftermål.276 Oberoende av vilken av dessa tre förklaringar som ligger närmast sanningen finns det starka tecken på att förvaltningen inte var speciellt byråkratisk och modern. Om lönen inte var tillräcklig för att försörja landshövdingen tyder det på att man från överhetens sida ansåg att han skulle försörja sig även genom bisysslor vid sidan av sitt ämbetsutövande. Det rimmar illa med att landshövdingen skulle vara en professionell ämbetsman, men som Lövgren menar var kanske ”extraknäckandet” ett nödvändigt ont för landshövdingens försörjning. Om Graan försökte berika sig genom att utnyttja sitt kontaktnät och sin nära relation med rikskanslern betyder det naturligtvis inte mer än att han var vinningslysten, men han försökte likväl utnyttja sin ställning som ämbetsman för personlig vinning. Och om godsinnehav var något som åstundades för den statushöjande funktion det medförde, betyder det att de traditionella auktoritetsstrukturerna fortfarande var mycket starka. Under de följande åren diskuterade Graan återkommande sina godsaffärer med kanslern. Affärerna blev allt mer komplicerade.277 Uppenbarligen hade Graan ådragit sig stora skulder och kände sig trängd från flera håll. Graans situation förvärrades med åren, och affärerna upptog fortsättningsvis en allt större del av Graans skrivelser till rikskanslern.278 Graan hade också många kontroverser med underlydande och andra ämbetsmän, vilket skaffade honom många fiender. Detta hade 1667 gått så långt att man från centralt håll inte längre hade förtroende för honom. (Det
finns anledning att återkomma till Graans suspendering nedan.) I april 1667 beklagade han sig hos Per Brahe över att ha mottagit sin uppsägning, och bedyrade hur gärna han ville behålla sin tjänst. Han framhöll sin långa och trogna tjänst, och att han kände landet och dess behov väl, samt beklagade sig över sin ålder och dåliga syn, som skulle försvåra för honom att tillträda en annan tjänst. Graan bad därför greven att få behålla tjänsten, och menade att det fanns mycket som han kunde göra för landsändans förbättring, till exempel att utveckla bergsbruket. ”Skulle nu annorlundha skiee, och iagh måtte her ifrån, så fruchtar iagh dhet blifuer ingen befordran till bättre, och iagh således på min ålder måste lijdha nödh.”279 Om han skulle få någon annan tjänst, exempelvis i reduktionskollegium, som han hört talas om, ”så wohre dhet ingen Promotion, uthan Degradation”.280 Att han skaffat sig ovänner och missgynnare under de senaste femton åren kunde han förstå, men ansåg också att hans skuld måste bevisas innan han kunde dömas, annars ”blefue inghen oskyldigh.”281 Graan var inte upplyft vid tanken på att förlora sitt ämbete. Han var vid denna tid en till åren kommen man, som höll en stor ära i sin position. Hans engagemang i länets och undersåtarnas välfärd hade i hans egna ögon aldrig sviktat, och synbarligen såg han landshövdingeämbetet som den högsta och mest eftertraktansvärda position han kunde vänta sig att vinna inom staten. Om denna inställning var en konsekvens av hans enkla bakgrund och avsaknad av aristokratins traditionella resurser eller ett utslag av hans kärlek till de norra landsändarna och dess befolkning är svårt att avgöra, men det ena utesluter inte heller det andra. Graan var i sina högadliga ståndsbröders ögon uppenbart inte fullt jämlik med dem. Under en debatt vid riksdagen 1672 som gällde rangförhållandet mellan landshövdingar och generalmajorer tog många ur högadeln generalmajorernas parti, kanske främst för att de uppfattade att ett antal uppkomlingar blivit landshövdingar. Graan anfördes som exempel på just en sådan uppkomling, men riksrådet Johan Gyllenstierna, kungens betrodde rådgivare och Magnus Gabriel de la Gardies motståndare, påpekade att eftersom kungen ansett Graan vara värdig att sköta tjänsten, så hade han också förtjänat den ära som positionen medförde. Resultatet blev en kompromiss där landshövdingar, generalmajorer och amiraler samlades i en och samma rangklass.282 Det är värt att notera att Gyllenstierna, som skulle bli en av kungens allra närmaste män, i denna debatt tog Graan i försvar gentemot de aristokratiska intressen som ville nedvärdera hans status och som företräddes inte minst av rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie, som lands-hövding Graan tidigare uppfattat som sin patron, men vid denna tid förlorat sin tilltro till (se nedan). Gyllenstierna hade en meritokratisk syn på hur ämbeten skulle förtjänas, något som också passade Johan Graan, som på egna meriter arbetat sig upp inom staten. Graan hade haft mer att vinna på att söka stöd hos Gyllenstierna än hos de la Gardie. Ett sådant skifte av lojaliteter var oturligt nog för Graan omöjligt, eftersom han var 25 år äldre än Gyllenstierna, som började vinna inflytande först under senare delen av 1660- talet, då Graans karriär och förtroende till Magnus Gabriel de la Gardie redan börjat gå i stå. Graan fick efter den kungliga kommissionens besök 1667–68 och sin suspendering till slut behålla sin position, men han uppfattade ändå sin situation som allt sämre med tiden. Han klagade 1677 över att han på gamla dagar var på väg att bli ruinerad och att hans hustru och barn dagligen ängslade sig över hans trångmål.283 Graan ansåg sig naturligtvis själv ha hamnat i en oförtjänt knipa, men det är svårt att utifrån hans partsinlagor avgöra om så verkligen var fallet. Rikskanslern kan inte ha lagt alltför stor energi på att reda upp affärerna på ett för landshövdingen gynnsamt sätt, eftersom saken inte löstes på över tio år. Att de trassliga affärerna förändrade Graans uppfattning om sin relation till rikskanslern framgår av hur han titulerade de la Gardie i sina brev. Under 1650-talet och fram till 1665 kallade han honom genomgående ”nådige herre och (mächtige) patron”. Under våren 1666 föll titeln patron bort, för att göra en återkomst senare under året och under 1667. Efter 1667 använde Graan inte epitetet patron en enda gång i de resterande ca 15 breven, utan istället endast ”nådige herre”. Denna förändring kanske kan förklaras just av Graans trassliga affärer med kanslern, samt det faktum att han suspenderades från ämbetet i april 1667, vilket Graan tog mycket hårt. Han uppfattade tydligen situationen som att de la Gardie inte längre fullgjorde sin plikt som patron gentemot honom. Att Graan inte vågade uttrycka detta explicit är inte uppseendeväckande. Han insåg säkert risken för att då hamna i ännu djupare onåd. Förändringen av titulaturen visar att Graan var missnöjd med sin relation till rikskanslern, vars misslyckande att tillfredställa landshövdingen kan ha berott på att hans egen situation blev sämre, framför allt efter riksdagen 1675.284 Graans goda relation till riksdrotsen Per Brahe var mer beständig. Eventuellt hade Graan en närmare relation till Brahe än till rikskanslern eftersom Graan hade gjort karriär inom rättsväsendet och Brahe var riksdrots, det vill säga överhuvud för justitieväsendet. I breven till Brahe var Graan mer uppriktigt nöjd och tacksam för den hjälp han fått. I februari 1669 tackade han Brahe för hans försvar i många olika frågor, och bad drotsen att gå igenom det material som föranlett hans suspendering för att varsebli hans uppenbara oskuld.285 Med bristen på framgång hos rikskanslern kände sig Graan uppenbarligen tvungen att i mars 1679 författa en böneskrift till Kungl. Maj:t, där han anförde sin tolvåriga tjänst som hovrättsassessor samt sina 25 år som landshövding för att erhålla en livränta på 300 daler silvermynt. Han påpekade att de enda gods han fått i donation redan 1655 återkallades under kronan, att han inte erhållit högre lön eller mer resepenningar än andra landshövdingar, som haft avsevärt mindre vidsträckta län att administrera, och inte heller ”nutit något Beneficium uthi penningar eller dess wärdhe, som månge andre ehrhållit hafwa”.286 Även hos Per Brahe bad Graan om extra donationer och dylikt för att klara sitt uppehälle; till exempel i oktober 1665, då han hävdade att han knappt var förmögen att betala skatt för sin gård.287 I maj 1671 skrev han också om den före detta underlagmannen i Västerbotten Jacob Jacobsson Grubb, som på grund av häradsreformen förlorat sin tjänst; han var gammal och visste inte vart han skulle vända sig. Graan hoppades att Brahe skulle kunna hjälpa Grubb på något sätt, särskilt som kronan borde ta hand om sina gamla justitiebetjänte.288 Graans medkänsla med Grubb är givetvis rörande, men ändå väcks här en misstanke om att landshövdingen talade även i eget intresse – för vad var han själv om inte en gammal rättens tjänare, även om det var länge sedan han tjänstgjorde i hovrätten? En ytterligare anledning till Graans besvikelse kan ha varit utebliven tacksamhet för hans flertaliga gåvor och tjänster till sina överordnade. 1665–66 ordnade Graan en skuta åt kanslern. Landshövdingen ville att kanslern skulle se detta som ett tacksamhetsbevis för visad gunst.289 Liknande tjänster gjorde Graan också åt riksdrotsen Per Brahe, exempelvis i april 1661, då han lovade att sända honom något gråverk, det vill säga päls, från Torne lappmark, där det bästa fångades.290 Rikskanslern hade 1669 uttryckt en önskan om att 30 renar skulle sändas söderut, och Graan anförtrodde fogden över de närmaste lappmarkerna att ordna detsamma.291 Renarna skickades söderut i januari följande år.292 År 1665 hade en liknande befallning utgått från Kungl. Maj:t, där 50 renar beställdes för att sändas vidare till kungen av Frankrike.293 Trots alla dessa tjänster hade Graan svårt att bli bönhörd, och han blev naturligtvis besviken när han inte fick bistånd i sin svåra situation med ohälsa och ålderssvaghet. Landshövdingen var uppenbarligen inte nöjd med att ha lämnats utan gratifikationer utöver lönen, en företeelse som annars var vanlig vid denna tid.294 Man kan spåra ett styng av bitterhet i Graans skrivelse. Han ansåg sig under hela sitt liv ha tjänat kronan med flit och trohet utan att ha fått ta del av de belöningar som många andra hade fått åtnjuta. Kanske var det så att han som nyadlad innehavare av ett ämbete långt ifrån maktens centrum helt enkelt inte kunde konkurrera med sina kolleger om formella och informella belöningar, då han saknade anor och dessutom hade begränsad tillgång till maktens öra. Rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie verkar, som ovan påtalats, inte ha varit överenergisk i tillvaratagandet av Graans intressen. Graans påstådda behov av gratifikationer utöver lönen samt att hans brist på traditionella resurser försvårade för honom indikerar att förvaltningen på 1670-talet i praktiken inte hade funnit sina moderna former i någon större utsträckning. Alternativt var det så att rikskanslern hade en mer modern hållning än landshövdingen. Det kan ha varit så att de la Gardie valde att inte lyssna på Graans omoderna krav, då han ansåg att de var obefogade och att Graan borde nöja sig med sin stipulerade ersättning. 1634 års regeringsform hade också fastslagit att ämbetsmännen skulle nöja sig med sin tilldelade lön: ”där med sig och den, som därtill fordrat varder, skall låta nöja och utan rättmätig entskyllan sig konungens och riksens tiänst icke undandraga, utan heller därtill villig finnas låta”.295 Att tjänstemännen ska klara sig på sin lön är ett av Webers kriterier för den byråkratiska förvaltningen, och paragrafen i regeringsformen uttryckte alltså ett modernt synsätt i det att ämbetsmannen inte skulle behöva eller kräva några extrainkomster utöver den fastställda lönen. Denna paragraf glömdes snart bort. Som framgått ansåg sig flera landshövdingar berättigade till extraordinarie ersättningar. Detta är ett indicium på att de normativa föreskrifterna, som de författats av Axel Oxenstierna och de omkring honom, var modernt tänkta, men att verkligheten snart satte käppar i hjulet för den tänkta idealförvaltningen. Gabriel Gyllengrip led, i likhet med Johan Graan, av Västerbottens hårda klimat. Han var nämligen från 1743 och sex år framåt tjänstledig och befann sig då i huvudstaden för att få vård. Han fortsatte under denna tid att bearbeta makten för att främja sitt läns intressen.296 Emellertid åstundade han personligen en annan befattning. I augusti 1744 fick han veta att presidentskapet i kommerskollegium var ledigt. Han sände därför en ansökan till Kungl. Maj:t om denna befattning. Han bad i ett brev riksrådet Carl Gustaf Tessin att befrämja ansökan, och påtalade sin femtonåriga tjänst som kommerseråd och tolv år som landshövding.297 En månad senare upprepade han denna önskan. Det hade kommit till hans kännedom att posten skulle ”till besparing uti staten” vid nästa riksdag, och han sade sig vara beredd att förvalta presidentskapet med bibehållen landshövdingslön under denna period.298 Han bifogade även kopior av sina brev till Kungl. Maj:t i vilka han bad om att få besätta den aktuella posten, eftersom han ville tjänstgöra ”under en lindrigare och för [sin] swaga hälsa convenablare climat, än Wästerbottn är”.299 Han var beredd att acceptera en lägre lön än den stipulerade för tjänsten i kommerskollegium och att göra vissa uppoffringar för att undslippa landshövdingeämbetet i Västerbotten. 1747 erhöll han presidents titel som belöning för sina insatser, men återvände alltså ändå till Västerbotten två år senare. Förhållandena där hade inte förbättrats, snarare tvärtom. Residenset, som förstörts under kriget, var fortfarande inte återuppbyggt, och de långa resorna var fortsatt en stor belastning.300 I september 1750 bad Gyllengrip Tessin att framföra sin supplik om presidentskapet i Göta hovrätt, då han hört att denna post blivit ledig. I det fall ryktet skulle vara osant bad han Tessin att hålla inne med suppliken.301 Det är intressant att Gyllengrip kunde be Tessin om att undertrycka suppliken om den aktuella posten skulle visa sig inte vara ledig. Han hade ju tidigare öppet hos Kungl. Maj:t anhållit om förflyttning, men ville i denna fråga inte att hans intresse skulle offentliggöras i onödan. Gyllengrip hade även i fortsättningen stora problem med sin hälsa, vilket kanske var den främsta orsaken till hans önskan om förflyttning. Han beklagade sig vid ett flertal tillfällen över sitt sjukliga tillstånd och hur detta förhindrade honom att utföra sina uppgifter.302 Dessa klagomål föranledde dock ingen förflyttning, och Gyllengrip gick ur tiden i augusti 1753 i Umeå. Han var då 66 år gammal. Anledningarna till att hans önskemål om avancemang inom staten inte hörsammades kan naturligtvis diskuteras, men en förklaring skulle kunna vara att han befann sig så långt från maktens centrum att hans möjligheter att påverka processerna var högst begränsade. Johan Graan upplevde liknande svårigheter i sina personliga affärer, vilket visade sig i att hans brev efterhand började präglas av en växande resignation och känsla av maktlöshet. Nedan kommer också Melchior von Falkenbergs uttryckliga önskan om att bli stationerad närmare huvudstaden att diskuteras. Han ville att hans ämbetsutövning därigenom skulle kunna övervakas noggrannare av Kungl. Maj:t, och att han själv skulle vara skyddad från angivare. Allt detta kan ha lett till att landshövdingeämbetena i norrlandslänen inte sågs som speciellt begärliga, och kanske även vice versa: att man från centralt håll ibland placerade mindre önskvärda personer på dessa poster för att helt enkelt bli av med dem.303 I det avseendet var förvaltningen i praktiken långt ifrån modern. Att förvaltningen i praktiken inte fungerade på ett modernt sätt utesluter dock inte att den hos upphovsmännen var ”modernt tänkt”, med flera av Webers nyckelord som huvudingredienser. Att dessa nyckelord också förekom i 1600-talets tankevärld syns påtagligt i Johan Graans retorik, men samtidigt är det tydligt att även Graan hemföll till mer traditionella värderingar och förhoppningar när det g
Närvaro i länet
Frånvaro från länet Att centralmakten ville förstärka sin kontroll över lokalsamhället var en viktig anledning till införandet av den nya lantregeringen. 1635 års landshövdingeinstruktion föreskrev att landshövdingen alltid måste inhämta Kungl. Maj:ts tillstånd före resa från länet, och inte ge sig av innan det givits.304 Behovet av landshövdingens närvaro som stabiliserande och disciplinerande faktor upplevdes som stort. Både kronans ämbetsmän, med fogdarna i spetsen, och de lokala makteliter som fanns i landsorten skulle övervakas. I Sverige var dessa grupper framför allt i rikets perifera delar nästintill synonyma, emedan den av staten skapade fogdeklassen, tillsammans med prästerskapet och rika köpmän, var lokalsamhällenas starkaste maktgrupperingar.305 Därför skulle landshövdingens auktoritet, såväl legal som traditio-nell, utnyttjas maximalt på det lokala planet. En frånvarande landshövding var inte önskvärd för centralmakten. Landshövdingens personliga intressen kolliderade därigenom med uppdragsgivarens, eftersom den förstnämnde ofta hade affärer och intressen utanför sitt anförtrodda län, och därför ibland ville resa därifrån. Dåtidens dåliga kommunikationer försämrade naturligtvis situationen än mer. Björn Asker har visat att det före 1674 var vanligt att landshövdingar vistades på sina gods och skötte förvaltningsärenden därifrån. Under 1690-talet var det mer ovanligt, och på 1730-talet skedde ingen ämbetsutövning alls på de privata godsen.306 Maria Cavallin påpekar också att kronan vid upprepade tillfällen utfärdade förordningar där det krävdes att ämbetsmännen skulle vara på plats och sköta sitt arbete effektivt. Frånvaro var en försummelse som kunde medföra rättsliga åtgärder. Straffsatserna för frånvaro var speciellt stränga för lägre ämbetsmän. Böterna var mycket höga i förhållande till deras lön. Högre ämbetsmän dömdes till ungefär samma bötesbelopp, men hade löner som var tiofalt högre.307 Främst de ämbetsmän som handhade uppbörden och rättsväsendet uppmärksammades i lagstiftningen. Det är uppenbart att de stränga straffen var tänkta att verka avskräckande. 1600-talets lagstiftning var hårdare än 1700-talets, och straffens karaktär ändrades från kroppsstraff, fängelse och till och med dödsstraff till ekonomisk bestraffning och fängelsedomar. Ämbetsmännens brott var allvarliga då de äventyrade det allmänna bästa, en gemensamhetstanke som kopplades till en föreställning om ett ordnat och harmoniskt samhälle.308 I de högre ståndens debatt under 1600- talet förespråkades också strängare straff för lägre ämbetsmän än för deras överordnade.309 Frågan om landshövdingarnas frånvaro var aktuell under åtminstone hela 1600-talet. Många landshövdingar såg också påpekanden om att de lämnade sina län under för långa perioder som beskyllningar för att de misskötte sitt ämbete.310 Även de officiella plikterna kolliderade ibland med varandra. Ett exempel på detta var hur Christer Posse, i likhet med alla andra landshövdingar, blev kallad till riksdagen i Örebro som skulle hållas den 13 januari 1639. Han anhöll hos Axel Oxenstierna att få slippa denna resa då han hade många plikter att sköta i länet, men menade att han pliktskyldigt skulle inställa sig om hans frånvaro inte godtogs. Han bad också kanslern att inte bli otålig på honom för denna begäran.311 Posses bön hörsammades; någon månad sena-re tackade han för att han sluppit resa till Örebro.312 En landshövdings alla plikter var ibland omöjliga att uppfylla samtidigt. Utöver dessa plikter hade han också personliga intressen att tillvarata. Såväl 1640 som 1641 bad Posse rikskanslern om lov att resa till sina gods och gårdar och att han skulle vara honom behjälplig i frågan. Posse hade redan skrivit till Kungl. Maj:t i samma ärende, men var inte förvissad om att denna bön skulle hörsammas utan kanslerns hjälp.313 Posse antog att regeringen ville inta en sträng hållning mot landshövdingarnas frånvaro ur sina län. Han fick bifall på sin begäran, men i juli 1641 skrev han att han inte kunde anträda resan på grund av sina många betungande plikter med hållande av landsting och liknande. Han hoppades dock kunna resa snart. Posse ville alltså göra gällande att han satte sitt ”ombetrodde kall” framför sina personliga intressen.314 Han framställde sig som en plikttrogen tjänsteman, säkerligen en klok strategi gentemot rikets mäktigaste man, även om man som Posse var släkt med honom. I augusti 1642 skrev Ivar Nilsson Natt och Dag till rikskanslern angående sin hustru Christina Nilsdotters bortgång och bad om hjälp hos regeringen om att få resa till Östergötland för att ordna med begravningen. Landshövdingen hade befallt bokhållaren att ordna med räntorna i landet och lovade att han själv skulle återvända norrut så snart begravningen var över.315 Inte heller Ivar Nilsson var övertygad om att hans anhållan skulle möta bifall, eftersom han kände sig nödgad att anhålla hos rikskanslern om assistans i frågan inför Kungl. Maj:t. 1646 meddelade Frans Krusebjörn rikskanslern sin avsikt att resa söderut till sitt föräldrahem, eftersom båda hans föräldrar hade avlidit och deras affärer måste ordnas.316 Han bad kanslern att inte förargas över detta och lovade att återvända norrut så snart som möjligt. Det är anmärkningsvärt att Krusebjörn inte, som annars var vanligt, framställde en anhållan om att få resa från länet, utan istället bara tillkännagav sin avsikt att resa. Det är möjligt att han redan hade inhämtat Kungl. Maj:ts tillstånd, men det framgår inte av sammanhanget. Men i så fall skulle han väl inte vara oroad över kanslerns eventuella förargelse.317 Även Johan Graan längtade bort ifrån Umeå, trots att han höll sitt ämbete högt. Hans hälsa var inte god, och redan två år efter sitt tillträde bad han hos Kungl. Maj:t om tillåtelse att resa till huvudstaden där hans enligt uppgift livshotande sjukdom kunde kureras.318 I juni 1660 skrev han också till Per Brahe och bad om tillåtelse att resa till huvudstaden i privata ärenden. Huruvida denna begäran bifölls eller inte kan dock inte avgöras.319 I december samma år blev han landshövding över endast Österbotten. Sommaren 1670 ville Graan resa till Stockholm för att avlägga sin årliga rapport vid hovet, trots att det egentligen inte var rätt tid för det. Mer än ett år hade nämligen förflutit sedan han kom tillbaka till länet och mycket hade skett som inte kunde relateras endast i skrift. Han försäkrade att han sett till att tillståndet i länet var gott, då han rest igenom såväl Österbotten som Västerbotten, och menade att landsbokhållaren och fogdarna skulle kunna sköta verksamheten medan han var borta.320 Som synes kände Graan ett behov av att föra en omfattande argumentation för att övertyga rikskanslern om resans nödvändighet, även om ärendet denna gång var på ämbetets vägnar. Graan framställde samtidigt samma begäran också hos riksdrotsen Per Brahe.321 Om Graan hade någon personlig anledning att resa till huvudstaden vid denna tidpunkt är svårt att avgöra. Möjligen ville han komma till huvudstaden för att där bättre kunna hävda sina intressen, något som han uppenbarligen haft svårt att göra från Västerbotten. Han reste under hösten till huvudstaden, vilket framgår av att han i november 1670 skrev till Kungl. Maj:t från Stockholm.322
Problem
Problem med civiladministrativa ämbets- och tjänstemän Landshövdingens disciplinerande funktion gentemot sina underordnade var alltså en av de viktigaste aspekterna av hans uppdrag. Om Hallenbergs påstående att Gustav Vasas fogdeförvaltning egentligen var ett fungerande system stämmer och det bara var övervakningen av fogdarna som fallerade, var kontrollen av fogdarna huvudsakligen det som landshövdingen behövde bry sig om. Systemet utvecklades naturligtvis inte så enkelspårigt, då landshövdingens kompetensområden gjordes mycket omfattande. Likväl hade landshövdingen främst en övervakande funktion, vilket tyder på relevansen i Hallenbergs uttalande. Ibland uppstod konkreta och akuta problem som inte kunde lösas endast genom hänvisning till instruktioner och beslutsordningar. Förhållandet till kolleger och underordnade komplicerades ibland av motsägelsefulla befallningar och personliga motsättningar. I sådana situationer var det upp till landshövdingens gottfinnande att avgöra vilka åtgärder som skulle vidtas. I efterhand reviderades naturligtvis landshövdingarnas ämbetsutövning av uppdragsgivaren, och många beslut och åtgärder kunde då ifrågasättas och klandras. Ibland ledde uppfattad misskötsel av ämbetet till rannsakningar. Men det vore felaktigt att hävda att den efterföljande, normerande revisionen av landshövdingens handlingar kunde föregripa de åtgärder han vidtog i en given situation. Jag vill hävda att hans personliga uppfattningar om ämbetets plikter och funktioner spelade stor roll för hur ämbetet också utövades i praktiken. Det framgår tydligt av ett flertal konflikter landshövdingarna hamnade i. Många landshövdingar ansåg att de underlydande tjänstemännen enkelt sagt var skurkar. Melchior von Falkenbergs problem med sin kamrerare har redan diskuterats. Fogdarna och uppbördsmännen ansågs ofta utsuga allmogen i en utsträckning som landshövdingen inte kunde stävja. Johan Graan hade problem med en fogde vid namn Tegman, som ofta motsatte sig landshövdingen,343 och ansåg som tidigare framgått (i samband med Johan Oxenstiernas tid som landshövding över Västerbotten) att fogdarna i landshövdingens frånvaro betungade allmogen alltför mycket. Andra landshövdingar hade liknande bekymmer. Bror Andersson Rålamb, den förste lands-hövdingen i Åbo och Björneborg, beklagade sig i september 1635 inför kammarkollegium om hur allmogen var oförmögen att fullgöra sina plikter på grund av uppbördsmännens utsugning.344 Redan elva år tidigare hade generalguvernören Nils Bielke anhållit hos Axel Oxenstierna om hur ståthållare, fogdar, biskopen och prästerna samt läns- och uppbördsmän strängt skulle förbjudas att ålägga undersåtarna ”biutlagor och pålagor”, föranledda endast av ”deras egen nytta och fördel, allmogen till allsomstörste besvär och ändtligt förderf.”345 Den dystra människosynen lyser här tydligt igenom. Egennyttan sågs som den främsta drivkraften hos ämbetsmännen. Överhetens misstänksamhet var stark mot de giriga fogdarna.346 Fogdar och andra lokala tjänstemän kunde dessutom samarbeta gentemot överheten, och då uppfattade landshövdingarna sitt uppdrag som nästintill omöjligt.347 Inte heller kunde landshövdingarna alltid lita på varandra. Christer Posse hade problem när han anlände till Hudiksvall i maj 1638. Företrädaren Stellan Mörners överlämnade handlingar var bristfälliga och poster saknades. Registraturer, protokoll och diarier var inte heller i bästa skick.348 Vidare uppstod det besvärligheter i och med att Mörner inte efterlämnat tillräckliga instruktioner gällande rannsakningen om lagmans- och underlagmansräntan. Detta problem återkom sedan framåt hösten samma år, och Posse kände sig nödgad att begära meddelande från rikskanslern om hur saken egentligen låg till.349 Erik Sparre, landshövding i Västernorrland 1651–55, beklagade sig också 1652 över att det vid residenset saknades ett antal viktiga handlingar. Han måste därför beställa kopior av dessa från skrivaren i riksarkivet.350 Kansliets organisation hade uppenbarligen inte blivit bättre under de nära femton år som förflutit sedan Christer Posses ankomst. Vissa problem kan ha förorsakats av skiftet av residensstäder. Erik Sparre var den förste västernorrländske landshövdingen som residerade i Gävle; hans företrädare hade residerat i Hudiksvall.351 Även Erik Sparre befann sig ofta i den gamla residensstaden. Alla hans bevarade brev till Axel Oxenstierna avsändes från Hudiksvall. Missförhållandena med viktiga akter komna i oordning, slarviga underlydande och förfallna residens var inte unika för Västernorrlands län och levde dessutom kvar under flera decennier efter landshövdingeämbetets instiftande. Den tidigare omnämnde Georg Gyllenstierna i Kronoberg klagade över sådana problem i sin årsberättelse till Kungl. Maj:t för år 1663.352 Bevisligen fungerade samarbetet mellan landshövdingarna inte alltid smärtfritt. Ett tecken härpå är även den tidigare diskuterade kontroversen mellan Johan Graan och Johan Oxenstierna. Christer Posse skrev 1639 till Axel Oxenstierna angående tillsättningen av en ny underlagman i Medelpad. Den gamle Peder Månsson Helsing orkade inte längre sköta sitt ämbete. Hans son Lars Persson, som planerats efterträda honom, var enligt Posse ”der till aldeles incapabel, [och] eij heller sigh något winlägger [han] att lära dedh der widhkommer”. Lars Persson fungerade istället som länsman i sin socken.353 Posse ville hellre rekommendera den unge Olof Jonsson, som Stellan Mörner anställt som landsfiskal, men som inte kunnat avlönas på grund av bristande resurser.354 I Norrland fanns det sedan länge ”lagläsardynastier”, där uppdragen gick i arv från far till son.355 Posses avstyrkande av Lars Perssons aspirationer till underlagmansposten måste tolkas som ett avsteg från denna praxis och ett uttryck för en mer meritokratisk uppfattning. Posse ansåg i detta fall att kompetensen var viktigare än traditionen. Det kan tydas som ett modernt synsätt, men det var nog lättare för honom att uttrycka sådana tankar när det var fråga om underlydande ofrälse ämbetsmän. Konflikten mellan börd och dygd var inte aktuell på samma sätt som om det varit en adelsman som konkurrerade med en ofrälse. Det kanske var typiskt för denna tid att Lars Persson likväl utsågs till underlagman, trots hans påstådda inkompetens. Det skedde dock först 1648. Fadern kom, trots sin påstådda ålderdom och orkeslöshet, att sköta ämbetet till 1646. Under 1647, då Peder Månsson avlidit, hölls troligen inga ting i Medelpad.356 Landskapet stod under detta år utan underlagman. Att vakansen inte genast fylldes av Lars Persson tyder på att överheten hade vissa betänkligheter kring hans kompetens, annars skulle Lars troligen ha efterträtt sin far genast efter hans död. Andra söner till underlagmän fick bättre vitsord av landshövdingarna. Ivar Nilsson Natt och Dag gav Lars Larsson mycket beröm för det arbete han utfört som underlagman i Hälsingland i sin sjuklige fars, Lars Kjellbjörnssons, ställe under flera år. Fadern hade avlidit 1648, och sonen rekommenderades att få överta tjänsten.357 Lars Larsson hade emellertid tidigare ådragit sig klagomål från andra håll. Käromål mot honom hade 1647 behandlats i hovrätten i Stockholm. Klagomålen verkar inte ha varit helt ogrundade.358 Ivar Nilsson såg i likhet med Christer Posse personlig duglighet som en nödvändighet hos ämbetsmännen. I fallet Lars Larsson var det förvisso fråga om sonen till förutvarande underlagman, och det förelåg därför inte någon konflikt mellan traditionen och statsmaktens intresse av att ha kompetenta ämbetsmän. Det var lättare för landshövdingarna att förespråka meritokratiska kriterier när det gällde underlydande ofrälse ämbetsmän. Deras stånds- och personliga intressen var inte lika hotade då. De meritokratiska idealen skulle börja slå igenom även i adelsståndets självbild, men först under 1600-talets senare hälft.359
Landshövdingarna och städerna
Landshövdingarna och städerna Centralmakten försökte på många sätt skärpa kontrollen över undersåtarna och deras näringar. En möjlighet att göra detta fanns i grundandet av nya städer. I dessa städer skulle all handel som försiggick inom rikets gränser koncentreras. Därigenom kunde myndigheterna ta ut den lagstadgade skatten på allt salt, all tjära, alla skinnvaror och all spannmål som bytte ägare. Likaledes skulle allt hantverk som utfördes i kommersiellt syfte utföras i städerna till fördel för både hantverkarna själva och statsmaktens intressen. Dessa tankar tog sin grund i det merkantilistiska systemet, som det rådande ekonomiska paradigmet i samtiden.369 Ett centralt problemkomplex är i hur hög grad centralmakten ville värna de nygrundade städerna på bekostnad av andra intressen, framför allt allmogens. De nygrundade norrländska städerna var avsedda att bli centralmaktens stödjepunkter i landsändan, och därför hade centralmakten stort intresse av att städernas administration fungerade som avsett och att borgerskapets rättigheter skyddades. I landshövdingeinstruktionen 1635 poängterades det att städerna borde vara rikets största stöd och källa till rikedom, men att de istället var usla och kraftlösa. Därför skulle landshövdingen med stor flit tillvarata städernas privilegier och intressen och se till att goda män tillsattes som ämbetsmän i städerna. I enlighet med Michael Manns IEMP-modell vill jag göra gällande att konflikterna mellan den politiska och den ekonomiska sfären till viss del kan skönjas i motsättningarna mellan landshövdingarna och städernas ämbetsmän. Städerna var grundade på statsmaktens initiativ, och många borgmästare hade utsetts med kunglig fullmakt. Dessutom hade landshövdingen tilldelats ansvaret att utöva kontroll över städernas administration, att skydda städernas privilegier samt att ge stöd och hjälp till städernas näringar och utveckling. I teorin borde det inte finnas några större anledningar till motsättningar mellan städerna och landshövdingen. Att sådana problem ändå förekom i praktiken bevisar att statsmaktens olika intresseområden inte var helt kongruenta, och att det fanns motstridiga viljor som kämpade mot varandra inom samhällets ramar.370 Landshövdingen Didrik Wrangel var under 1690 på rådstugan i Karlstad mycket aktiv vad gällde stadens administration, som skulle förbättras och skötas striktare. Wrangel blev mycket vred på justitieborgmästaren Daniel Eek när denne inte hade några goda förslag till hur stadens näringsliv skulle kunna förbättras. Jämfört med hur landshövdingen 1650, Tönnis Langman, hade uppträtt gentemot staden är det tydligt att Wrangel på 1690- talet var mycket mer aktiv och i högre grad försökte disciplinera städernas ämbetsmän, något som kan tolkas utifrån ett oestreichskt disciplineringsperspektiv. Landshövdingen hade en nyckelroll i militärstatens och det karolinska enväldets kontrollsträvanden gentemot lokalförvaltningen.371
Landshövdingen och allmogen
Landshövdingarna och allmogen Landshövdingarna var alla angelägna om sin personliga prestige och status. Den under 1600-talet förhärskande samhällskroppsläran föreskrev samtidigt att de högre stånden skulle leda sina underlydande på den rätta vägen, för deras eget och samhällets bästa. Landshövdingen hade utnämnts till ”Landzens huffwudh” och hänsynen till allmogen och dess intressen var också inskriven i landshövdingeinstruktionen, även om kronans intressen skulle tillvaratas först och främst. Avvägningen mellan kronans och allmogens intressen kan ha gett upphov till problem för vissa landshövdingar. Som tidigare framgått använde landshövdingen Johan Graan en allmogevänlig retorik, vilket med all sannolikhet förorsakade honom problem i förhållandet till både överheten och andra ämbetsmän. I mars 1652 skrev Erik Sparre till rikskanslern och berättade om två bönder från länet som dragit omkring i landet med obefogade krav och bland annat hade besökt riksdagen i Stockholm, dit de kommit utan fullmakter och andragit ogrundade besvär. Sparre menade att detta måste stävjas för att statuera exempel.396 Hos Kungl. Maj:t beklagade sig Sparre också över den uppstudsiga allmogen, och över hur invånarna agerade självsvåldigt genom att kringgå tingsrätterna och landshövdingen och inlämna sina klagomål direkt hos Kungl. Maj:t.397 Bönderna ville inte lättvindigt överge de gamla kommunikationskanalerna, eftersom rätten att gå till kungs var etablerad sedan länge. När landshövdingen handlade emot allmogens intressen kom reaktioner från de bredare folklagren. Allvarliga anklagelser om att Carl Larsson Sparre negligerat allmogens behov framkom vid den västernorrländska kommissionens besök 1670, även om landshövdingen undslapp den avsättning kommissarien Johan Gyllenstierna yrkade på.398 Tidigare har det framgått hur Sparre beklagade sig över att han inte blev åtlydd. En anledning till denna olydnad var säkert det utbredda missnöjet med Sparre i länet. Kommissionen mot Sparre kommer att diskuteras utförligt senare. Hans efterträdare, Jacob Fleming, omtalade endast en vecka efter sitt tillträde just de stora missförstånden mellan Sparre och allmogen och missnöjet med landshövdingen.399 Tre veckor senare förklarade också Fleming för Kungl. Maj:t att allmogens ovillighet att lyda order förorsakats avde stora skattebördorna och landets utblottade tillstånd.400 Fleming var uppenbarligen mer lyhörd för allmogens problem och behov än sin företrädare, som i egenskap av hög officer var van att ge order och bli åtlydd.401 Johan Graan var oöverträffad i sin retorik vad gällde att anknyta till undersåtarnas intressen och behov. Hans argumentering tog nästan alltid utgångspunkt i uppfattningen om att allmogens väl och ve inte fick äventyras. Hans ämbetsutövning vägleddes också av denna uppfattning. Graan skaffade sig därigenom många fiender, i synnerhet bland städernas ämbetsmän samt inom prästerskapet. Dessa två grupper ville värna sina egna rättigheter, och lät inte landshövdingen inkräkta på områden de ansåg som sina. Befattningsområdena var, även om de fanns definierade i instruktioner och förordningar, inte lika tydliga i praktiken. Samarbetsviljan mellan olika ämbetsoch tjänstemän lämnade ibland en del övrigt att önska. Att Graan så ofta tog allmogens parti ledde ofrånkomligen till kontroverser också med städerna, eftersom tidens rådande ekonomiska system skapade starka spänningar mellan bönder och köpmän. Städerna hade grundats på centralmaktens initiativ, och borgerskapet var därför beroende av statsmaktens välvilja och aktiva stöd, genom stadsprivilegier och liknande. Graans stridigheter med de kungligt tillsatta borgmästarna är kanske den främsta exponenten för dessa motsättningar, även om landshövdingen i samband med problemen i städerna genomgående hävdade att han agerat enligt borgerskapets önskemål och intressen. Tidigare forskning har visat att landshövdingens roll som allmogens beskyddare var riktigt tydlig endast under en period av stormakts- och frihetstiden. Det var under 1710-talet som kronans krav på undersåtarna blev för hårda och ett antal landshövdingar ansåg att kraven inte kunde genomdrivas fullt ut.402 Martin Linde menar också att landshövdingarna i Örebro län på 1710- talet verkar ha tagit uppgiften att skydda allmogen på allvar. Suppliker mottogs och resolverades, och landshövdingen mötte allmogen vid olika sammankomster ute i landet och uppmuntrade den att anföra sina klagomål mot exempelvis kronobetjänte som man var missnöjd med.403 I oktober 1710 sändes från rådet till alla landshövdingar ett brev som påtalade hur strängt kungen såg på de ämbetsmän som missbrukade sin myndighet och förtryckte allmogen. Landshövdingarna beordrades att stoppa denna egennyttighet och försäkra sig om att kronobetjänterna inte fick tillfälle att plåga underså-tarna. Landshövdingen skulle bevisa kungens omsorg om undersåtarna och framhålla deras rätt att anföra klagomål. En kommission tillsattes också för att rannsaka över kronobetjänterna, men den kom att besöka endast ett fåtal utvalda regioner. Karl XII verkar ha föredragit att försöka lösa problemen inom de ordinarie förvaltningsstrukturerna, och inrättade därför nya ämbeten (högste ombudsmannen 1713 och ordningsmännen 1718) som hade inslag av rannsakande uppgifter.404 De enormt stora mängderna av uttalanden om att roteringsbördan var outhärdlig kan inte heller avfärdas som avsiktliga överdrifter för att erhålla nedskrivningar för allmogen.405 Samma problem fanns samtidigt i landets norra delar. I maj 1714 skrev landshövdingen i Västernorrland Alexander Stromberg om allmogens elände: här är ett så stort älände och fattigdom i landet att det är obeskrifweligit [och] här är en så stoor jämmer, och undran wärdt, hwarest allmogen till denna store utgifft [förra årets kontributioner, mantalspengar och krigsgärd] kunnat så anseenligit förskaffa, hurumedelst de sin ägendom med låntagande fast högre graverat, än den samma någonsin kan wara wärd, och för allmogen således alt hopp ute, att derpå få giöra någon widare opnegotiation, det synes alt luta till en total Undergång, så frampt den store Guden icke behagar på dessa bedröfweliga tyder [tider] någon ändring giöra.406 Stromberg lovade avslutningsvis ändå att försöka göra sin plikt och med all makt försöka infordra de restantier som fanns hos allmogen. Stromberg var tydligt medveten om allmogens oförmåga att utgöra de pålagor de var skyldiga. Samtidigt hävdade han att han gjorde allt han kunde för att restantierna skulle infordras. Det gällde för landshövdingen att framställa sig som plikttrogen även när de konkreta förhållandena omöjliggjorde det för honom att utföra alla sina plikter till punkt och pricka. Även senare under 1700-talet behandlade ett antal landshövdingar allmogens belägenhet i sina skrivelser. I mars 1749 skrev till exempel generalmajor Axel Johan Gripenhielm, som skulle bli landshövding i Västernorrland året därpå, till Carl Gustaf Tessin om boskapssjukan som härjade i landet och inte kunde stillas med vanliga medikamenter, utan måste bero på fodrets svaghet.407 Senare under året upptäckte han också missnöje bland allmogen på grund av att det utfärdats förbud av Falu bergslags fullmäktige mot brädutförsel. Gripenhielm var på väg att göra en anhållan om detta, men eftersom landshövding Wennerstedt sedan anlände till orten ansåg Gripenhielm att det inte anstod honom att befatta sig vidare med saken.408 I februari följande år blev han själv landshövding. Det framgår tyvärr inte av hans vidare personliga korrespondenser om han upprätthöll denna omtanke om allmogen sedan han själv blivit landshövding. Fredrik Henrik Sparre, som skulle komma att efterträdas av sin son Carl som landshövding i Västernorrland, dryftade också vid några tillfällen allmogens problem i sina brev till sonen. Vintern 1762 var mycket hård, och Sparre skrev om hur folk frös ihjäl.409 Den följande sommaren medförde inte någon lindring för västernorrlänningarna. I maj 1763 tvingades Fredrik Henrik att skriva till Carl om missväxten och foderbristen i länet.410 Fredrik Henrik verkar ha varit uppriktigt engagerad i sina undersåtars välfärd. Några år tidigare, hösten 1759, uttryckte han inför Carl Gustaf Tessin sitt och länets inbyggares tack till Gud för den goda skörden detta år.411 Landshövdingarna hade av överheten fått uppdraget att vara landsens huvud, men det var något de sällan dryftade i sina personliga brev. Denna ”länsfadersroll” utnyttjades sällan som en källa till prestige i landshövdingarnas personliga relationer; Johan Graan var den ende landshövdingen som genomgående använde en allmogevänlig retorik. Andra landshövdingar visade tidvis varierande grad av hänsyn till allmogen, men det är ändå lite egendomligt att tidens patriarkala ideologi med de högre ståndens ansvar att ta hand om de underlydande inte slog igenom tydligare i landshövdingarnas personliga korrespondenser. I riksrådet och på riddarhuset ansågs landshövdingen ha en viktig roll att spela som vägledare för allmogen.412 Landshövdingen godtogs genast efter ämbetets införande som konungens ställföreträdare, och uppfattades genomgående som en legitim makthavare. Ämbetet i sig ifrågasattes aldrig, vare sig uppifrån eller nerifrån. Denna omständighet torde ha underlättat landshövdingens ämbetsutövning, både i relationen med allmogen och vad gällde övervakningen av fogdarna och de andra underställda tjänstemännen.
Skillnad landsting och laga ting
Landsting och laga ting: likheter, skillnader och inbördes förhållande På laga ting (häradsting) sköttes den lokala rättskipningen. De ärenden som avhandlades på dessa ting var oftast föranledda av händelser, konflikter och förhållanden inom lokalsamhället. Tvister mellan individer om ägoförhållanden, smädeord, fysiskt våld, lägersmål och liknande dominerade förhandlingarna.486 Ibland publicerades även generella förordningar och beslut från överheten på dessa ting, på samma sätt som skedde vid landstinget. Vid tinget i Njurunda i Medelpad var de vanligaste brottmålen under 1600-talet brott mot staten: tredska mot skjutsar, pålagor, skatter och handelsförordningar. Dessa brott var vanligast vid seklets mitt. Den enda helt entydiga slutsats som kan dras angående ärendefördelningen på tinget i Njurunda var att statens inflytande på tinget och i samhället märkbart ökade. Statens centraliseringssträvanden, som kom till uttryck i bland annat införandet av Svea hovrätt 1614 och länsreformen 1634, syntes tydligt även vid tinget i Njurunda. Samtidigt gjorde undersåtarna motstånd mot denna kontrollsträvan genom tredska, som staten också bestraffade vid tingen.487 De brott mot staten som bestraffades vid tingen aktualiserades också vid landstingen. Dessa lagöverträdelser kan karakteriseras som brott mot allmänna lagar och förordningar som rörde olika aspekter av de områden där centralmakten gjorde anspråk på kontroll över lokalsamhället, utöver vad gällde våld och andra kriminalmål, ideologisk kontroll och liknande. Det hände alltså ofta att individer vid laga ting fälldes för brott mot sådana stadgar och förordningar som förkunnats vid landstinget. Den vanligaste förseelsen av detta slag var, som Taussi Sjöberg påpekar, en utbredd tredska med betalning av utlagor till kronan. Sådana mål förekom under 1600-talet så gott som årligen både i Njurunda och vid de laga tingen i Ångermanland. Vidare straffades individer ur allmogen ofta för brott mot olika näringsstagdor. Vid tinget i Njurunda dömdes individer exempelvis för förseelser mot tjänstefolksordningar (1620), olaga laxfångst (1638), olaga jakt (1639), hagafall (försummelse av gärdsgård) (1644), svedjebruk (1650), och lössläppande av sjuka hästar (1653). I Ångermanland fälldes individer för förseelser som ”elaka gierdtzgårdar” (1616), olaga älgjakt (1635) och svedjebruk (1642).488 Otaliga uppmaningar från överhetens representanter vid såväl landsting som laga ting om att allmogen skulle bygga och upprätthålla vägar och broar gjordes uppenbarligen för döva öron, då misskötsel av väghållning och brobyggande var en ständigt återkommande förseelse. Domar för sådana ”elaka och obyggda vägar” förekom kontinuerligt på tingen i såväl Medelpad som Ångermanland under 1600-talet. Tredska med skjuts och inställelse till liknande arbeten som allmogen ålades av överheten förekom också i stor utsträckning. Landsköp var något som landshövdingen vid nästan varje landsting förbjöd allmogen att syssla med. Likväl dömdes individer för olaga handel nästan årligen vid tingen. Det är svårt att avgöra i vilken utsträckning påbuden från överheten påverkade allmogens handlingsmönster. Det är möjligt att landshövdingens föreskrifter, uppmaningar och förbud stävjade åtminstone en del av allmogens förbrytelser mot de olika stadgorna, men det är också tydligt att överheten inte uppfattade efterlevnaden av stadgorna som nöjaktig, eftersom den bedömde att det fanns ett konstant behov av att inskärpa hos allmogen att förordningarna måste efterlevas. Det är tyvärr inte möjligt att i tingsprotokollen se något tydligt mönster av att påbud vid landstingen ledde till intensifierade rannsakningar och mer nitisk kontroll av efterlevnaden av dessa speciella diktat, som skulle ha lett till ett ökat antal fällande domar för brott mot de givna stadgorna. Men efter det att överheten kungjort sina påbud återstod det ändå mycket arbete med att få undersåtarna att rätta sig efter föreskrifterna. Ibland förekom det också att ärenden som avhandlats på landstinget remitterades till laga ting. På tinget i Grundsunda 1631 bötfälldes tre personer som på landstinget i Nora 1630 åtagit sig att bygga vägar men inte utfört arbetet.489 I Gudmundrå avhandlades 1638 ett faderskapsmål som tidigare under året varit uppe på landstinget i Utansjö.490 På tinget i Undersåker i Jämtland 27 september 1647 proponerades det om ödehemman som skulle kunna bebyggas eftersom det krävts besked om detta på landstinget.491 Tinget i Ragunda 10 april 1648 inleddes med att punkterna från landstinget 3 mars 1648 lästes upp, bland annat angående en riksdaler av vart tunnland i silverskatt. Nämndemännen ansåg sig inte mäktiga att erlägga denna skatt genast, men sade att det skulle ske på utsatt dag om de fick svar av sina utskickade.492 Vid tinget i Alsen 3 november 1648 beslutades att Kristoffer i Föllinge skulle bötfällas med 9 marker och stämmas till landstinget eftersom han tre gånger uteblivit då han stämts till tinget för att svara Joen i Bleckåsen.493 Ett ytterligare exempel är hur synemännen i en tvist om en äng mellan å ena sidan Attmar och å andra sidan Gnarp och Bergsjö socknar på tinget i Njurunda 1669 fordrade sin lön enligt landshövdingens resolution från landstinget 3 mars 1669.494 Landstinget och laga tinget existerade sida vid sida och hade till viss del överlappande kompetensområden. En tydlig skillnad dem emellan var att landstinget i större utsträckning avhandlade ärenden som hade regional prägel, medan laga tinget främst tog upp ärenden med en distinkt lokal anknyt-ning. På det sättet kan man säga att det fanns en viss instansordning, ehuru den var informell, där landstinget i vissa aspekter var överordnat de laga tingen. Publicerandet av förordningar och påbud från överheten var en mycket viktigare aktivitet på landstingen än på de laga tingen. I kommunikationskedjan mellan centralmakt och undersåtar befann sig landstinget på nivån ovanför de lokala tingen, till vilka implementeringen och övervakningen av de vid landstingen utfärdade påbuden sipprade ner. Dessutom behandlades också, som tidigare framgått, omfattande mängder av suppliker och besvär från allmogen vid landstingen, något som inte skedde vid de laga tingen. Landstinget var en mer utpräglad arena för interaktion mellan överheten och undersåtarna.
Landshövdingens vardag
KAPITEL 5: LANDSHÖVDINGENS VARDAG I föregående kapitel studerades landshövdingens arbete på landstinget, en informell arena med rötter långt tillbaka i tiden. Här ska undersökas hur landshövdingens vardagsbestyr såg ut inom de ordinarie administrativa ramarna. Landshövdingarnas dagliga arbete studeras utifrån tre perspektiv. Inledningsvis undersöks kommunikationen med uppdragsgivaren, det vill säga landets regering, genom landshövdingens skrivelser till Kungl. Maj:t. Dessa skrivelser visar hur förhållandet mellan kronan och dess främste företrädare i landsorten gestaltade sig under olika tidsperioder och varierande situationer för länen och riket som helhet. Björn Asker anser att det från tidigare forskning framgår att landshövdingarna inte alltid direkt lydde överhetens påbud, utan istället kunde fatta egna beslut stick i stäv med kronans utfärdade order. Exempelvis kunde vissa landshövdingar disponera uppbördsmedel på annat sätt än vad som föreskrivits av de centrala myndigheterna, men sådana tilltag kunde också leda till att landshövdingen anklagades för att missköta sig. Kontrollen av landshövdingarna och länsstyrelserna blev särskilt stark under enväldet, och flera landshövdingar avskedades för bristande nit under 1710-talet.498 Genom en översiktlig undersökning av innehållet i landshövdingens skrivelser till Kungl. Maj:t kan det klarläggas vilka slags ärenden och ämbetsuppgifter som hade tillräcklig magnitud för att dryftas på högsta nivå. Vidare ska länsstyrelsens dagliga ämbetsutövande studeras utifrån landskansliets diarier för ett antal utvalda år (1685, 1698, 1716 och 1735). Alla ärenden som sändes till och från landshövdingen, från såväl Kungl. Maj:t och kollegierna som överordnade ämbetsmän och underordnade tjänstemän samt från undersåtarna, antecknades i diarierna enligt föreskrifterna i landshövdingeinstruktionen. Inte endast brev, skrivelser och skriftliga suppliker utan även muntliga klagomål, fordringar och allt annat som kom inför landshövdingen under hans ämbetsutövning skulle antecknas, tillsammans med alla brev och sedlar som avsändes av landshövdingen. Utifrån detta material kan länsstyrelsens aktiviteter och kontakter klarläggas, genom kartläggning av avsändare och mottagare av skrivelserna, vilka typer av ärenden som föredrogs och vilka åtgärder och resolutioner landshövdingen vidtog och utfärdade. Särskild uppmärksamhet kommer också att riktas mot allmogens suppliker. Supplikskrivandet var en mycket viktig institution för kommunikation mellan undersåtarna och överheten. Det hade en maktlegitimerande funktion, såsom säkerhetsventil för undersåtarnas missnöje och en möjlighet för överheten att framställa sig som hörsam inför folkets problem. Det fungerade även som en viktig informationskälla för centralmakten angående förhållandena ute i landsorten. Björn Asker har i sin studie av länsstyrelserna inte studerat de till landshövdingarna inkomna supplikerna, och det är därför angeläget att undersöka hur handläggningen av supplikerna fungerade på regional nivå.499 En jämförelse mellan innehållet i landshövdingens skrivelser till Kungl. Maj:t respektive landskansliets diarier är också relevant, då presumtiva skillnader i fördelningen av ärenden visar på vilka bestyr som avgjordes på förvaltningens olika nivåer: mellan landshövdingen och kronan, mellan landshövdingen och de underordnade tjänstemännen, och mellan landshövdingen och undersåtarna (med såväl individer som kollektiv). Landshövdingens interaktion med undersåtarna framträder ännu tydligare i hans behandling av undersåtarnas besvär och suppliker, som därför ska undersökas särskilt noga. Därigenom kan landshövdingens förhållande till och handlingsmönster gentemot allmogen tydligt klarläggas. Dessa resultat ska vidare jämföras med hur ärendena föredrogs och avgjordes mellan landshövdingen och allmogens representanter på landstingen, vilket studerats i föregående kapitel. Komparationen ger flera aspekter på hur förvaltningen fungerade, hur landshövdingen utövade sitt ämbete och på vilka nivåer olika ärenden avhandlades. En löpande komparation mellan de normativa föreskrifter som styrde landshövdingens ämbetsutövning, det vill säga landshövdingeinstruktionerna, och den administrativa vardagen är också relevant för att påvisa hur ämbetets karaktär såg ut och förändrades, och var tyngdpunkten i ämbetsutövningen låg i teori respektive praktik. De normativa föreskrifterna för landshövdingens arbete förändrades i och med utfärdandet av 1687 och 1734 års landshövdingeinstruktioner. I vilken mån detta orsakade förändringar i landshövdingens dagliga arbete är högst relevant att undersöka. l XI:s förmyndarregering avhandlades endast 68 ärenden under hela 1660-talet, vilket markant visar på kungamaktens försvagade ställning under denna period. Förmyndarregeringen har av eftervärlden fått ett eftermäle som svag och inkompetent, kanske beroende på att de två ledande personerna, riksdrotsen Per Brahe och rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie, inte förmådde att leva upp till Axel Oxenstiernas, den förra förmyndarregeringens ledare, nivå.510 Landshövdingarnas höga frånvaro från länen, som adeln besvärade sig över vid riksdagen 1668,511 antyder också att förmyndarregeringens kontroll över ämbetsmännen var svag. Det låga antalet ärenden under 1760-talet talar för att centralstyrningen av förvaltningen vid denna tid försvagats märkbart, och att kontrollen över den administrativa apparaten därför också var mindre än under det karolinska enväldet. En kronologisk jämförelse visar att den totalt sett största kategorin, militärärendena, var relativt sett störst under perioderna 1637–60, 1671–80, 1711– 20 och 1741–50. Det är inte uppseendeväckande, eftersom riket under alla dessa perioder befann sig i krig. Framför allt under de två första perioderna var också Västernorrland skådeplats för krigshandlingar. Militärärendenas omfattning blev mindre under 1700-talets senare decennier, med undantag för 1740-talet, då hattarnas ryska krig återigen satte krigsmaktens hjul i rullning. Näringsärendena var mest dominerande under 1660-talet, och som minst under perioderna närmast före och efter detta decennium. De upptog hur som helst generellt en ansenlig del av landshövdingens skrivelser till Kungl. Maj:t, med närmare en femtedel av den totala ärendemängden. Näringsärendena var ett stående inslag i korrespondensen och behandlade frågor om hemmans uppodlande, handeln, problem med missväxt, organisationen av fattigvården, arbetskraftens anställningsformer, sjukdomsutbrott bland både boskap och människor, förhindrande av tiggeri och lösdriveri
Att vara hustru till en landshövding
Det finns även tecken på att posten som landshövding inte var alldeles populär hos vissa ämbetsmannahustrur. Catharina Wallenstedt, hustru till kanslirådet Edvard Ehrensteen, var exempelvis i januari 1674 energiskt emot att maken skulle nöja sig med att bli landshövding i Östergötland, utan propagerade istället för att han skulle sikta högre i karriären och aspirera på en position som hovkansler. Edvard blev under året också hovkansler, och senare även kungligt råd.179 Christer Posses hustru Christina Sparre skrev 1640 till rikskanslern Axel Oxenstierna, som var gift med hennes moster (hon kallade honom i breven för sin ”högtärade hjärtans käre morbror”), och bad att maken Christer måtte förflyttas från Hudiksvall till någon position där de kunde komma närmare släkt och vänner, eftersom de långa resorna slet hårt på honom. Hon föreslog också att Christer kunde byta tjänst med Karl Siggesson, och bad Axel att inte förargas på henne för hennes ”stora dristighett skull”.180 Trots att Posse tillhörde aristokratin och Edvard Ehrensteen var nyadlad, och de två sålunda hade helt skilda bakgrunder, värderade deras hustrur landshövdingeämbetet lägre än andra poster de trodde sina makar kunna uppnå. Detta skedde under mitten av 1600-talet, och Christina Sparres och Catharina Wallenstedts låga värdering av landshövdingeämbetet kan inte antas vara representativ för 1700-talet, eftersom adelsståndet, riket och politiken genomgick mycket stora förändringar från stormaktstiden till frihetstiden. Den uppåtriktade sociala rörlighet som nobiliseringarna varit uttryck för under 1600-talet avlöstes snart av en rörelse i motsatt riktning, där adelsfamiljerna hade problem att behålla sina yrkesmässiga och sociala positioner.
Erik och Carl Sparre
Bröderna Erik och Carl Larsson Sparre var landshövdingar i Västernorrland med tio års mellanrum. De tillhörde en av rikets högsta ätter och avancerade båda två i karriären efter landshövdingeämbetet i Västernorrland. Erik, som också tidigare gjort civil karriär, blev hovrättspresident, medan den militärt meriterade Carl efter sitt presidentskap i trolldomskommissionen blev lagman.