”Kommer du verkligen titta på alla de här bilderna”, frågar Cykelhandlaren när jag tar en bild på informationsskylten vid Tofthög.
”Ja”, svarar jag och klättrar upp på högens topp där jag filmar utsikten.
Att resa i tiden är det bästa jag vet. Att cykla tillsammans med mig är tålamodsprövande. Vid vägkanternas informationsskyltar stannar jag och läser (ja, även fotograferar för att kunna reflektera längs vägen). Jag tjatar om kungalängder och analyserar böcker jag läst.
På de mest oväntade ställena hittar jag historier att fördjupa mig i. Som idag när vi skulle cykla från Skivarp till Trelleborg och hittade Tofthög längs vägen. De flesta skulle antagligen begett sig till Sydkustleden som följer kusten, men Cykelhandlaren älskar att utforska nya vägar. Därför valde vi vägar som kantades av gamla milstenar och snirklade sig förbi vitkalkade medeltidskyrkor. Nästintill varje höjd kröntes av gravkullar och det var lätt att resa i tiden. Jag fantiserade om eldar på gravkullens topp som varnade för inkräktare. Med fri sikt mot havet gick det inte att nå byarna osedd. Inte konstigt att folket valde att bygga byarna på höjder inåt land.
Just den här känslan för hur landskapet samverkat med våra förfäder är en av de sakerna jag uppskattar med cykelturerna.
(Youtubefilm från cykelturen Ystad – Trelleborg kommer inom kort)
Så här stod det på informationsskylten vid Tofthög:
”Gravhögar från bronsåldern förekommer över nästan hela Skåne, men framför allt längs väst- och sydkusterna. Högarna är uppförda över kvinnor och män i dåtidens samhälle. Här i Skurups kommun finns en koncentration i södra delen av kommunen där ett tjugotal platser är bebyggda med gravhögar.
Fynd vid högen
Högen du står inför är 25 meter i diameter och fem meter hög. På toppen är ett schakt tvärs över högen. Enligt historiska kartor från 1700- och 1800-tal ska det ha funnits ytterligare två högar här intill strax sydost om denna hög. Här fann man 1945 skelettdelar samt en liten smyckad urna i samband med täktverksamhet. Vidare har man funnit följande fynd i anslutning till högen: en tjocknackig flintyxa, en miniatyrdolk av flinta, tre fyrsidaga tjocknackiga flintyxor, en bägare av tjockt genomskinligt grönaktigt glas, ett svart lerkärl samt ytterligare fyra lerkärls varav ett fullt med brända ben.
Hur begravde man de döda?
Den här graven är inte arkeologiskt undersökt, men från undersökningar av andra gravhögar vet vi att den döde begravdes i sina kläder, i en kista av sten eller trä. Gravgåvorna kunde vara smycken och vapen, vanligen av brons samt keramikkärl med mat och dryck för färden till dödsriket. Kistan täcktes av ett stenröse och över detta byggdes högen upp av grästovor.
Gravplats under lång tid
Högarna uppfördes under den äldre bronsåldern, men vissa högar har sitt ursprung så tidigt som under den yngre stenåldern. Gravhögen användes sedan under den yngre delen av bronsåldern för nya begravningar, kanske ända in i äldre järnålder. Under de senare perioderna brändes vanligen de döda. Benen lades tillsammans med gravgåvor i en urna som sattes ner i kanten av högen. Gravhögstraditionen var alltså i bruk unde mer än 1 200 år.”
Vid Pillehill erbjuds fördjupad information om Söderslätt via en QR-kod. Söderslätt har de bästa jordarna i Sverige. Det har skapat bra förutsättningar för bosättningar under lång tid.
”Bronsåldern är den första förhistoriska period som visar tydliga tecken på internationella förbindelser via handel. Handelsförbindelserna upprätthölls av hövdingar och stormän, vilket bland annat syns i distributionen av bronsföremål. Jakten på dessa lockande metaller var, i kombination med de spännande upptäcktsresorna, det som försåg nordborna med nya attraktiva produkter. Av den guldliknande bronsen som hade en låg smältpunkt kunde man gjuta vapen, verktyg och smycken.
Från ca 2000 f Kr under yngre stenåldern och under hela äldre bronsåldern, ca 1700 – 1100 f Kr, byggdes gravar som stora rösen av stenar. Ett röse hade ofta rund omkrets och toppen var antingen platt eller rundad. Längst in i röset fanns gravkammaren. Hela röset kunde vara täckt av jord. Om diametern är 20 m kallas de storhögar och större än 30 m kallas kungshögar.
Vid den nordiska bronsålderns början hade ne ny kultur nått fram till Östersjöns sydöstra kust, kallad höggravskulturen. Förutom det imponerande gravskicket med storhögar förde den med sig hästdragna vagnar och stridsvagnar.
I Skåne finns det idag drygt 3900 bronsåldershögar. Hur många som genom decennier har grävts bort eller plöjts ner är det ingen som vet. Bilden visar hur de vi känner till är fördelade över landskapet. Förekomsten är främst kring kusterna och i det öppna landskapet. Många ligger på höjder eller annan motsvarande synlig plats.”
