[fol. 83r] Den 13 decembris continuerade denna rannsakning, efter middagen, närvarande Hans Nåde Landshövdingen, befallningsmannen och nämnden.
Brita Andersdotter i Karlsarvet
Åter framhades Brita Andersdotter och frågades huru hon nu var till mods? Svarade sig hoppas att Gud skulle vara henne nådig, hon ville gärna bekänna allt det hon kunde ihågkomma om denna trollskap. Sade sig ingen vägs hava i natt förlidna varit. Varför hon så trög har varit att bekänna, sade hon endels orsaken vara att minnet var henne förtaget, dels ock, sedan hon tyckte att hon kunde erinra sig något, var hon rädd för sin moder som henne sådant förnekat hade, och förmant henne läsa (såsom hon nu under rannsakningen åtskilliga böner läst haver), men inget hugsa om det, eller hava tankarna därhos.
Bekänner sig intet minnas då hon första gången är havder till vägs denna Blåkullaresan, vet ej heller någon annan, som haver haft henne dit med sig än sin egen moder, det hon stadigt och några resor tillstod.
Säger sig icke heller minnas då hon först fick hornet av Satan, men bekänner likväl sig det hava haft.
Tillstår sig ock hava av Satan bekommit en bok, den hon haver alltid haft att gömmas hemma i sin säng, men tvivlar den numera skola finnas.
Första gången som hon kan minnas tillbaka att vara till Blåkulla havder, så har det varit hemma i Karlsarvet, och haver hennes moder väckt henne om natten, klätt henne, smort kon som hon hade in med sig i stugan, sadlat, satt sig på och tagit henne i knän, farit ut genom fönstret och så vidare till Blåkulla. Hennes berättelse om ätande, drickande, dansande, springande om gräskittan etc. kommer med de andras överens. Dagen efter sade hon sig hava varit så maktlös att hon näppeligen kunde gå och utur måttan hungrig, men kunde intet äta. Förnekar ännu att kunna minnas sig vara av Satan skuren i fingret, eller hennes namn i hans bok inskrivet, dock är hon fuller i den meningen att slika upptåg är med henne såväl som alla andra de där först dit komma brukade.
Sin moder och ingen annan beskyller hon hava sig först härtill förlett, och säger att modern alltid haver bedit henne läsa, dock inga tankar hava därmed, men hennes fader [fol. 83v] städse och flitigt förmant henne troligen och med allvar läsa och bedja Gud. Och såsom hon uti allt icke har följt sin moders råd och befallning efter, säger hon modern hav varit ond på henne, och fördenskull får heta styv av henne.
Att hon haver fört med sig barn till Blåkulla, det tillstår hon ock efter Satans befallning hava gjort, och att hon först haver varit med dem i korsvägen.
Säger sig undertiden hava ridit på kor, då på kalvar, hundar, vargar etc. dock allt med sadel på ryggen och mestadels huvudet föråt. I vägen sett stora hopar både till och från Blåkulla farande.
Bäror tillstår hon sig hava haft 5 stycken.
Uti Blåkulla säger hon sig efterskrivna hava sett, näml. Mickel Bile (i. sin morbroder Mickel Mickelsson i Dysberg), hans broder Mats Mickelsson på Åsen (den hon säger undertiden hava gått i källaren), Anna Tytta (i. sin morsyster Anna Mickelsdotter Mickel Matssons i Loka), Nisse Elin i Garberg, vilken tillika med tvenne andra sig obekanta hava stått på huvudet ovanpå bordet, och brukades för ljusstakar, Valborg Anderses gosse i Kåtilla en gång. Mickels Anna säger hon sig en gång följt uti ett fähus, igenom vilket en bäck haver runnit, däruti hon hade sköljt stävan hon skulle mjölka uti, efter hon vore något oren, men av mjölken fick hon intet ehuruväl hon bad henne därom.
När hon nu allt hade bekänt det hon kunde minnas, frågades henne om hon ock torde säga sin moder det i ögonen att hon hade fört henne med sig till Blåkulla, så framt hon skulle bliva inkallad? Därtill svarade hon, ja friligen.
Brita Mickelsdotter i Karlsarvet
Vart alltså hennes moder Brita Mickelsdotter inhämtad, till vilken dottern Brita Andersdotter sade: tycker då Monna att du haver gjort väl både emot dig och mig, fader har sagt till mig jag skulle troligen läsa, men du haver velat hava mig på en annan väg. Gud haver nu gjort nåd med mig och upplyst mig att jag har kunnat bekänna min synd, och är hjärtligen glad däröver, men tycker så illa vara att du både dig och mig förfört haver. Bed du också Gud rätt troligen, så slipper du all denna våndan. Säg således; Herre Gud [fol. 84r] skapa i mig ett rent hjärta etc. med många andra vackra förmaningar som hon till sin moder utan återvändo på en lång stund gjorde, men modern continuerade alltfort uti sitt stadiga nekande, hållandes detta sin dotters tal för under. Dottern var ock oförtruten till att råda och förmana sin moder att bekänna, sägandes, ser du vilka änglar Gud haver sänt hit till oss, att föra oss på rätta vägen igen, tänk på Gud utav allt hjärta etc. begynte att jämra sig däröver, att hon icke fick följa sin faders goda och trogna råd, som alltid förmante henne troligen att läsa, det hon ock med tårar sade sig hava gjort, men hon (modern) varit sticken och ond på henne, bannat henne för det hon var så styv emot henne. Och så ofta som hon var åter åt sin moder kände hon sig icke något gott och kunde intet vara glad.
Modern visste nu på sistone intet vad hon skulle svara, utan sade med förundran, vilken tillsättning detta är! Vilket järtecken!
Ytterligare for dottern alltfort med ett allvarsamt arbetande på sin moder att komma henne till egen bekännelse, fattandes henne om kindbenen med båda sina händer, bad henne se upp (emedan hon alltid stod och såg neder i golvet) och höra till vad hon sade, hållandes henne jämligen om kinderna på det hon inge[n] annorstädes skulle se än på henne. Och då prästerna omsider begynte tala med henne (modern) vred hon (dottern) sin moders ansikte dit till dem, bad henne se på dem och giva akt på det de ville säga henne, hugnandes sig därav huru skinande och strimande hon såg dem och de flera igår morgons, då hon blev inkallad, och sade sig tycka se bara Jesum med Guds änglar. Men evad som med denna Brita Mickelsdotter försöktes och handlades, så kunde det dock allsintet uträtta, hon hade allt samma förlagor som de andra förhärdade att förevända, näml. hon hade Jesum i hjärtat, hon visste av ingen trollskap, hon kunde icke ljuga på sig och sin själ, etc. nämnandes i vart annat eller vart tredje ord Jesu Kristi namn etc.
Feet Anders Britas Marit
[fol. 84v] Sedan vart Feet Anders Britas Marit infordrad och än ytterligare på åtskilligt sätt examinerad, men med henne kunde intet ännu slikt finnas, som skäligen kunde henne detta tillbinda.
Brita Andersdotter erinrade henne att hon dansade i Blåkulla, det Brita en gång sett hade, det ock Pelle Marit vittnade emot henne, sägandes därtill med; Om jag skräker å dig så däng mig i ögon med klubborna (i: träbojorna) att det skräller, men Feet Marit svarade alls intet.
Evad man med henne för händer hade, så förnekade hon jämligen, och sade sig gärna vilja bekänna om hon uti det ringaste av detta visste sig vara skyldig, men hon kunde icke ljuga på sig själv.