Maria Wollrath Söderbergs tips om hur vi kan bidra till beteendeförändring

Samtliga citat i inlägget nedan är hämtade från Maria Wollrath Söderbergs rapport för Miljörådsberedningen i augusti 2021 (Tankestrukturer som hindrar omställning – och hur vi kan överkomma dem) som du hittar här.

I Södertörns forskarpodd kan du lyssna på ett samtal med Maria Wollrath Söderberg om hållbarhet och retorik.

I genomsnitt orsakar en svensk växthusgasutsläpp på drygt 8 ton per år. Utsläppen har sjunkit med mellan 20 och 30 procent de senaste tio åren. Tre femtedelar av utsläppen kommer från hushållens konsumtion och resten från offentlig konsumtion och investeringar. Det globala genomsnittet är ca 4,5 ton per person och år. Ska vi klara Parisavtalet måste vi ned till ca 2,5 ton per capita och år fram till 2030 och till 0,7 ton 2050. (Akenji et al., 2019; Konsumtionsbaserade utsläpp av växthusgaser i Sverige och andra länder, 2020; UN Emissions Gap Report 2020 – Executive Summary, 2020)

Varför ställer vi inte om?

Tankestrukturer som hindrar omställning och legitimerar passivitet

Det har alltså visat sig att det är svårt att komma åt vanetänkande och omhuldade tankestrukturer (Lewandowsky et al., 2012). För att underlätta det behöver vi urskilja och prata om dem. Genom att sätta ord på dem, visa deras problematiska sidor, tala om hur de hänger ihop med olika antaganden och erfarenheter och genom att föreslå alternativ kan vi skapa förutsättningar för diskussioner om dem och på så vis bidra till ett mer informerat och ansvarsfyllt samtal. Sådana samtal tenderar att påverka normer. En tankestruktur som inte är socialt gångbar är inte heller särskilt användbar vare sig för individers eller organisationers eget beslutsfattande (Rosengren, 2002; Wolrath Söderberg, 2017a; Wolrath Söderberg & Wormbs, 2021)

”Andra är värre” – ”Mina utsläpp är en droppe i havet som inte gör någon skillnad”

Detta är ett vanligt argument för att inte förändra sina vanor. Varför skulle jag avstå från flygresan, det gör ändå ingen skillnad.

I den här typen av argumentation kan vi också se idéer om vad som är rimligt eller rättvist. ”Vi ska inte behöva bära hela jordens hållbarhetsarbete på våra axlar” är ett argument som synts i olika tappningar i sociala medier. ”Varför ska vi behöva uppoffra oss när Kina bygger nya kolkraftverk?” är en annan variant.

I det offentliga samtalet motiveras ibland passivitet med argumenten att vi i Sverige ligger långt fram i klimatarbetet. Det stämmer att Sverige har utvecklat mycket hållbar teknik och på många sätt också har varit drivande i det internationella klimatarbetet. Vi har nog också en självbild som miljömedvetna (formade av skogsmulle och Håll Sverige rent-kampanjen). Men det är en felaktig föreställning att Sverige har låga utsläpp av växthusgaser och bygger på att vi bara räknar utsläpp som sker i Sverige, så kallade territoriella utsläpp. Vi ligger visserligen inte i värsta tätgruppen med USA, Australien och Gulfstaterna, men i gruppen därefter. Detta gäller om man också räknar de konsumtionsbaserade utsläppen och alltså även de utsläpp som orsakas utanför vårt lands gränser genom vår konsumtion av till exempel resor, tillverkning och transporter (Konsumtionsbaserade utsläpp av växthusgaser i Sverige och andra länder, 2020; Peters et al., 2012).

Det stämmer att jämfört med hela jordens befolkning är vi svenskar få, och lilla jag är bara en av åtta miljarder. Men det är orättvist att jämföra Sverige med till exempel Kina som ju har en 135 gånger större folkmängd. Mer rimligt är att jämföra per capita och där har vi högre utsläpp. Dessutom missar lilla jag-resonemanget och Sverige är så litet-resonemanget något mycket viktigt, nämligen att just för att vi är så små och få är det kanske viktigaste sättet vi kan påverka utsläppen att gå före och leva förebildligt. Det är inte bara av moraliska skäl eller för att vi då kan dra med oss andra, utan för att våra argument för att andra ska ändra beteende, tappar sin retoriska kraft om vi inte lever som vi lär. Den som kräver av andra det man inte vill ställa upp på själv, undergräver sin möjlighet att påverka.

Vad kan vi lära oss och vad måste vi göra?

Det är viktigt med insikter och erfarenheter av att man som individ kan påverka.

Det behövs insikter om hur förebildlighet fungerar och erfarenheter av att det gör det.

Det behövs sociala sammanhang där man kan se resultaten av gemensamma ansträngningar.

Förslag på åtgärd

Att lyfta fram förebildliga exempel på handlingar som minskar klimatpåverkan.

”Det är systemet som måste förändras, inte jag”

Argument av typen ”Jag kan inte lösa hela samhällets problem” används för att motivera icke-handling. Andra exempel är ”Det är orättvist att lägga ansvaret på individen, när det är systemet som orsakar problemet” eller ”varför ska vi behöva uppoffra oss när det är industrin som släpper ut växthusgaserna”. Ofta lyfts det just som en rättvisefråga. En del individer uttrycker också att de vill se mer styrning och kontroll från politiken eller större ansvarstagande från myndigheter och näringslivet, så det är förstås inte bara en slags undanflykt från eget ansvar. Det är både legitimt och rimligt att kräva mer handlingskraft och insatser från alla de här nivåerna. Problematiskt blir det när argumentet används för att motivera att man själv kan fortsätta som vanligt.

Tankestrukturen att systemet måste lösa problemet utgår ofta från antagandet att individen är maktlös. Det är förstås sant att varje individ är en bråkdel av jordens befolkning, men det är viktigt att veta att sådana utsläpp som individen har ett inflytande över faktiskt står för den största andelen utsläpp (72% enligt Hertwich & Peters, 2009). Visserligen kan valen vara begränsade av brist på infrastruktur och av incitamentsstrukturer som sätts av systemet. (Det är till exempel inte så lätt att sluta skjutsa barn till skolan om det inte finns skolbuss). Samtidigt kan individer och familjer göra livsstilsförändringar som drastiskt kapar deras utsläpp, till exempel avstå flygresor eller kött. (Sådana val kan för många leda till uppemot halverade utsläpp).

Ett annat antagande är att det behövs en majoritet om det ska bli en politisk eller kulturell förändring. I själva verket behövs inte så många individer för att det ska blir fråga om en rörelse eller normförskjutning. Det avgörande är att det är individer som samtalar med varandra, bildar grupper, etablerar nya vanor och berättar om dem för varandra. Majoriteter uppstår inte heller plötsligt utan växter fram ur innovativa förbilder och sociala rörelser. Även små sådana normförändringar eller rörelser kan leda till att en fråga kommer på agendan eller att det uppfattas som en jordmån för politiska reformer (Centola et al., 2018; Chenoweth & Belgioioso, 2019; Chenoweth & Stephan, 2011; Endres et al., 2009; Wolf & Moser, 2011). Det är alltså inte antingen individen eller systemet som måste lösa problemet. Det är när omställning bedrivs på båda nivåerna (och allt däremellan) som det finns bäst chans att få till kraftfull och varaktig transformation. Nivåerna bör dessutom förstärka varandra (Akenji et al., 2019; Newell et al., 2021).2

Vad kan vi lära oss och vad måste vi göra?

Att vilja göra det rätta för klimatets skull, oavsett om det gör skillnad eller inte, måste hyllas som idé.
Men framför allt behövs det ett samtal som bryter upp dikotomin mellan individ och system och kunskap om vad som karaktäriserar ett samspel mellan stat, marknad, civilsamhälle och individer som befordrar transformation (Scoones et al., 2015).

Förslag på åtgärder

Att staten stöttar civilsamhällets organisationer och grupperingar i att samla det kollektiva engagemanget.

”Tekniken kommer att rädda oss”

Varför är det problematiskt att lita till teknisk förändring? Behövs inte teknisk förändring för att lösa klimatkrisen? Svaret är jo, det behövs definitivt ny teknik. Men framför allt behöver vi använda den teknik som redan finns. Vi behöver sjösätta, få system på plats och skala upp. Mycket handlar också om att välja klimatvänlig teknik, men då är det egentligen snarare fråga om beteendeförändringar. Att kräva beteendeförändringar är emellertid knappast lika lockande som innovation, som politiskt budskap. (Ännu mindre lockande är det att tala om att vi måste avstå eller minska våra utsläppsgenererande handlingar eller konsumtion). Teknisk förändring behövs men kan aldrig vara ett argument för att ersätta annan omställning.

Ett problem som gäller nästan alla argument som involverar teknik är tidsfaktorn. Utsläppen måste upphöra nu. Flera av de här teknikerna finns inte ännu eller är i sin linda. Och bland dem som finns krävs att de snabbt måste kunna skalas upp. I vissa fall är det orealistiskt (vätgasflyg) och i andra fall omöjligt (att producera biobränslen för allt som man vill ha det till) (Laestadius, 2021). Visserligen har det tidigare skett stora och plötsliga teknikskutt, särskilt när det ställts utmanade krav på de inblandade aktörerna, men vi kan inte räkna in dem på förhand.

Vad kan vi lära oss och vad måste vi göra?

Vi behöver alternativa berättelser om mänsklig utveckling som också innefattar annat än teknik.

Vi behöver berättelser om alternativa framtider (i plural). Berättelsen om att komma först till månen kan vara ganska samma för alla, men det är svårare med gemensamma berättelser om vad ett gott liv i framtiden kan vara.

Förslag på åtgärder

Mycket utveckling som behövs är inte teknisk. Glöm inte rättvisa, hur vi följer lagar och regler, värderingar och ekonomi. Det är också en kulturfråga – kan vi utveckla ett tillräcklighetsideal, göra det till något eftersträvansvärt att vara nöjd med mindre?

Att satsa på att möjliggöra småskaliga teknikskiften för individer och grupper, exempelvis solpaneler, genom enkla regler för tillstånd och ekonomiska incitament. Samma sak gäller delning (till exempel privata bilpoler) och cirkularitet (till exempel återbruksstationer där man också får ta saker).

”Jag är hoppfull, det kommer att lösa sig”

Det verkar finnas fog för att dela upp tankestrukturen hopp i två olika sätt att resonera. Det ena säger att klimatkrisen nog inte är så farlig eller att någon/något (till exempel tekniken) kommer att lösa problemet. Den tanken verkar fungera passiviserande. Då behöver ju inte vi agera. Utifrån den befintliga klimatforskningen framstår den hållningen som verklighetsfrånvänd och farlig (Moser, 2019). Den bygger på önsketänkande.

Det andra sättet att resonera säger att klimatkrisen är ett stort och allvarligt hot mot mänskligheten och miljön. Därför behöver vi verkligen hopp. Hoppet kan driva oss att vilja göra allt vi kan och att tillsammans ta oss ur en svår situation (Johnstone & Macy, 2019). Det här hoppet kan beskrivas som motsatsen till vanmakt och är fyllt av den kraft som kommer av att man kavlar upp ärmarna och bistert hugger i. Susanne Moser kallar det autentiskt hopp för att det inte låtsas utan ser krisen i vitögat och radikalt för att det manar till rejäl transformation – i medvetenhet om att det blir utomordentligt svårt, en daglig kamp där man aldrig kan slappna av och vara framme och att det kommer att komma motgångar och förluster på vägen. Det är ett hopp där vi inser vår sårbarhet och ibland vacklar under tyngden och just därför blir det så centralt att vi tar oss an utmaningarna tillsammans (Moser, 2019).

I den allmänna debatten kan vi också möta ett motsatt argument, nämligen att det inte är någon idé. Läget är ändå hopplöst. Då kan vi lika gärna köra på och få ett gott liv så länge det varar. Det är dock knappast ett argument man möter så ofta i politisk diskussion. En besläktad men mer elegant variant av det här tänkesättet har dock fått ett visst genomslag och skymtar då och då fram i debatten. Det har sitt ursprung hos några filosofer, till exempel Roy Scranton, som menar att “We are doomed”, vi går oundvikligen mot avgrunden och det bästa vi kan göra är att acceptera det och låta vår civilisation dö. Därefter kanske vi kan bygga ett nytt samhälle i en större ödmjukhet för naturens gränser. Hos Scranton skymtar en ny mening bortom apokalypsen, vilken kanske kan upplevas som en tröst, men konsekvensen av tankestrukturen är passivitet inför klimatförändringarna. Det är meningslöst att göra något (Scranton, 2018).

Bland människor som slutat flyga för klimatet skull ser vi just sådant hopp som kan beskrivas som autentiskt. Det är också aktivt och radikalt. Man har blivit rejält skrämd av klimatkrisen, man har förstått allvaret, man sörjer det som gått förlorat, men går helhjärtat in för att rädda det som kan räddas. Inställningen får näring i sociala sammanhang och gynnas av exempel på personer som gått före och själva ställt om.

Vad kan vi lära oss och vad behöver vi göra?

Människor behöver höra om människor och grupper som ställer om.

Förslag på åtgärder

Grupper och sociala nätverk som samlar människor med klimatengagemang behöver understödjas och få vind i seglen.
Människor och grupper som går före behöver bekräftas och lyftas fram.

”Varför ska jag när inte ens …”

Det här är på det hela tagit ett sunt förhållningssätt, att man kan lita på att människor menar det de säger och kommer att leverera det som de lovat, borgar för tillit i samhället. Det bidrar också till att, på gott och ont, upprätthålla normsystem.

Ibland kan vi dock se en problematisk biverkning av tankesystemet. Vi är särskilt skoningslösa när någon vars budskap vi ogillar eller som upplevs som präktig, beslås med en sådan spricka – när till exempel en skattehyllande politiker slarvar med skatten, en krismyndighetsföreträdare gör samma julresa som han avrått andra från eller när en politikers man målar sin båt med giftig färg. Vi avskyr hyckleri. Kanske väcker det till och med en särskild form av tillfredsställelse, för ibland kan man till och med se uttryck för skadeglädje. En hypotes är att det har att göra med att man så att säga höjer sin egen moral genom att relativisera den mot någon annans omoral (Jordan et al., 2017). Man framstår som lite dryg om man hyllar sin egen moral, men man tycks kunna få samma effekt genom att kritisera andras.

Inom klimatbeteendeforskning har däremot förebildlighetens påverkan länge lyfts fram och man har betonat vikten av goda exempel och inspirerande berättelser (Grabs et al., 2016; Hanna et al., 2018). Vi vet också att människor gör som vänner och bekanta gör. Förebildlighet fungerar genom identifikation (Drouvelis & Nosenzo, 2013). Den viktigaste faktorn för vilka som skaffar solpaneler är att grannar har gjort det (Bollinger & Gillingham, 2012; Fornara et al., 2016) och ett effektivt sätt att minska lokal energianvändning är att visa på grannar som minskat sin (Nolan et al., 2008; Schultz et al., 2007). De som vi ser upp till eller som har makt, resurser och inflytande, påverkar våra klimatbeteenden mer (Sweetman & Whitmarsh, 2016). På sätt och vis kan man säga att dessa grupper därför har ett större ansvar att driva klimatomställningen, vilket dessutom sammanfaller med att det brukar vara samma grupper som har höga klimatavtryck. Man kan också se att inte bara individer utan också grupper fungerar genom förebildlighet och att det har stor betydelse för människor som verkligen ställer om (Grabs et al., 2016; Wolrath Söderberg & Wormbs, 2019). Då brukar man emellertid kanske snarare tala om normer och inspiration. Men det som är intressant att notera är tillhörigheten. Att vara del i ett kollektiv som drar åt samma håll är en stark kraft.

Vad kan vi lära och vad måste vi göra?

Samtidigt behövs en medvetenhet om den starka förväntan på konsistens mellan ord och handling och om att sådan konsistens är helt central för tilliten både till budskapet och aktören. ”Kostnaden” för sprickor i konsistensen kan bli hög och långvarig.

”Man borde istället …”

Flera av tankestrukturerna ovan är exempel på vad man skulle kunna kalla ansvarsförflyttning. Det finns en mängd andra tankestrukturer som också innebär en slags förflyttningar, av ansvar eller av uppmärksamhet, och som förekommer i omställningsdiskussionen. En vanlig sådan förflyttning brukar man kalla ”man borde istället”, eller whataboutism. Det är när man som svar på ett aktuellt problem, eller förslag, säger ”varför talar man inte om plasten i haven istället” eller ”man borde istället göra något åt kolkraftverken i Polen”.

”Det finns andra värden som är viktigare”

Klimatomställning innebär ofta svåra val. För att minska utsläppen räcker det inte med att putsa bort lite lyxkonsumtion. Vi kan också behöva ge upp sådant som verkligen är viktigt eller värdefullt för oss. I det privata livet kan det handla om att upprätthålla relationer med vänner på andra sidan jorden som står i konflikt med klimatskadan med flygresor. Livet kan bli opraktiskt utan bil.

I vår studie om hur människor motiverar sina klimatskadliga val är ett vanligt argument att man ställt klimatnyttan mot ett annat behov. Då visar sig klimatet ofta väga lätt. ”De positiva konsekvenserna överväger de negativa” är ett vanligt motiv. Ibland lyfter man fram personliga behov, som att man var trött och behövde vila och därför gjorde en flygresa till solen. Men ibland lyfter man fram ett annat värde som är allmänt giltigt i det sociala sammanhang som man befinner sig i. En informant skriver till exempel att resandet är viktigt för att förstå andra kulturer.

Det värde som lyfts fram av flest informanter är familjen och framför allt barnen. Familjen är ett värde som är existentiellt och essentiellt i princip i alla kulturer. Därför är det närmast oavvisligt. En informant skriver apropå sina flygresor: ”familjen kompromissar jag inte med”. Det är förmodligen lätt att få sympati och stöd för ett sådant val. Andra exempel i studien är att man köper kött för att barnen vill det eller att man har bil för att kunna hälsa på sina gamla föräldrar. Allt det här är riktigt goda och viktiga argument. Problemet är att så många av oss har dem, och att det är lätt att finna sådana bevekelsegrunder, och då blir det inte mycket till omställning.

Det är när man laddat klimatskadliga handlingar med viktiga värden som möjliggör att man kan motivera att fortsätta med dem. Problemet är att inte bara enstaka individer gör det, utan att många gör det och på så vis reproducerar det som ett socialt accepterat beteende. Det i sin tur upprätthåller hela system av klimatskadliga verksamheter (Bandura, 2007). Inom moralfilosofin talar man ibland om viljesvaghet, akrasia, att man kan inte klarar att avstå något som man har lust till (till exempel i Platons Protagoras och i Aristoteles Nicomachiska Etiken). Och inom beteendeforskning talar man om oförmåga till långsiktigt tänkande eller brist på självkontroll, det vill säga att man fokuserar på omedelbar behovstillfredsställelse och därför inte klarar att göra omdömesgilla val (Redondo & Puelles, 2017; Stoknes, 2015). Denna benägenhet har också lyfts fram som en förklaringsmodell för trögheten i klimatomställningen (se avsnittet ”Jag är bara människa”). Men samtidigt verkar det som normer och moraliska idéer spelar stor roll för om det här med behovstillfredsställelse blir ett problem. Få av oss kommer till exempel på tanken att stjäla en cykel även om vi verkligen skulle behöva den och absolut vill ha den. Det skulle inte vara aktuellt ens för våra barns skull. Är det tillräckligt oacceptabelt socialt, eller strider mot vår moral, kan de flesta av oss avstå.

Den kanske mest smärtsamma målkonflikten har att göra med att alla människor på jorden bör ha förutsättningar för ett tryggt och hälsosamt liv inom de begränsningar av utsläppen som måste göras för att klara klimatmålen. Det finns studier som visar att det skulle vara fullt möjligt med den befolkning jorden har idag, men det är en svår utmaning som skulle förutsätta att de flesta av oss som genererar större utsläpp än vår andel drastiskt minskade vår påverkan. Det i sin tur skulle kräva rejäla livsstilsförändringar (O’Neill et al., 2018). Mycket tyder på att chansen att klara det ligger i att tala om det, att på ett precist vis explicitgöra vad det är man väljer mellan. Det har nämligen visat sig att när man får klart för sig vilken större förlust som väntar i framtiden om man inte agerar är man mer benägen att acceptera en omställning idag, även om den smärtar (Bilandzic et al., 2017)

Bland personer som ställer om är det inte så att målkonflikterna är borta. De har ofta varit plågsamma, men man har insett att man inte kan få allt. När man fått insikter om klimatkrisens allvar, storleken, akutheten och vad som står på spel, framstår den för många som den mest prioriterade frågan. Det verkar emellertid som om det krävs vissa förutsättningar för den insikten. En sådan verkar vara att man har ett sammanhang där man kan dela upplevelsen av en slags existentiell kris och där man kan hämta kraft och idéer om hur man kan agera

Vad kan vi lära oss och vad måste vi göra?

Vi behöver tala uppriktigt om de svåra val mänskligheten står inför och om de krav på omställning som det innebär.
Vi behöver öka kunskapen om hur klimatkrisen är överordnad många andra problem, inte för att vi väljer det utan på grund av fysikens lagar. Att erkänna det är att skapa sig möjlighet att påverka proaktivt snarare än att bli offer för det längre fram.
Vi behöver öka medvetenheten om att varje försenad insats kommer innebär att större och dyrare insatser blir nödvändiga senare.

Det behövs sammanhang där medborgare och även politiker och makthavare kan dela insikten om krisens allvar och de därmed förknippade målkonflikterna och även känslor som det väcker.(Magdala)

Förslag på åtgärder

Att lyfta fram målkonflikterna och tala öppet om att man inte kan få allt. Vi måste göra val.

”Jag har på kontot …”

Det vi kallar kontotänkande är när mindre miljöskadliga val räknas som plus på kontot och man föreställer sig att man göra uttag senare. Man cyklar till jobbet, äter veganskt på måndagar, åker kommunalt, handlar ekologiskt eller källsorterar. På så vis förtjänar man sin resa till Kanarieöarna eller Thailand.

En tankestruktur med nära släktskap med kontotänkande är kompensationstänkande. Vissa föreställer sig att de kan kompensera sina utsläpp med gröna inköp eller med andra klimatsmarta val. Somliga menar att de får kompensera en mödosam tid, eller sjukdomar och sorger, med utsläpp. Hit kan vi också räkna olika former av klimatkompensation till exempel i form av trädplantering.

En snarlik, också ekonomisk, tankestruktur är budgeten. Man föreställer sig att man har en klimatbudget, en sorts personlig utsläppsrätt. Den tycks i allmänhet sättas utifrån vad man uppfattar som normalt. Ofta är det en obestämd mängd människor som utgör denna normerande grupp ”jag är i alla fall inte lika skyldig som vissa andra” säger en informant. Budgeten kan också sättas i relation till vad man uppfattar som en rättighet eller som rättvist. När man sätter sin budget utifrån en uppfattning om vad som är normalt eller rättvist gör man det ofta utifrån ett lokalt perspektiv. Måttstocken sätts utifrån vad grannar och vänner gör, eller utifrån den egen vanan, snarare än från vad som är globalt normalt eller hållbart (Wolrath Söderberg & Wormbs, 2021

”Det fungerar inte”

Ett mycket vanligt och mänskligt argument som används för att legitimera att man inte ställer om för klimatets skull är att det är opraktiskt. Att åka tåg istället för att flyga tar för lång tid, är krångligt, är svårt att boka osv. Att åka bil istället för buss kanske kräver ett byte som man tycker är jobbigt, busstationen är för långt borta eller så är busstrafiken opålitlig. Att laga vegetariskt går inte när det finns så dåligt med alternativ i butiken. Ibland beskrivs omständigheterna som tvingande, att det är omöjligt att till exempel låta bli att flyga så länge tågtrafiken inte fungerar bättre. Det ger en slags ”jag har inget val”-argument där man saknar ansvar och egentligen är ett offer för omständigheterna (Wolrath Söderberg & Wormbs, 2021).

Vad kan vi lära oss och vad måste vi göra?

Att exempel från andra som ändrat beteende påverkar upplevelsen av vad som är rimligt och möjligt.
Att göra enkäter om vad som praktiskt hindrar människor. Stäm av det mot vilka åtgärder som snabbast och mest minskar växthusgasutsläppen. (Samarbete med psykologiska institutionen)
Att skapa kanaler där medborgare kan anmäla sådant som fungerar dåligt ur ett klimatperspektiv och se till att den informationen når berörda myndigheter och aktörer. (Bjuda in företrädare för kommuner och region för att samla in idéer)

Att understödja initiativ att lyfta fram eller bekräfta dem som gör klimatsmarta val och särskilt sådana initiativ som har en social dimension. Grannar tenderar till exempel att dra med sig grannar.

”Jag är bara en människa”

Det är nästan omöjligt för en enskild medborgare i Sverige att lyckas komma ned till de utsläppsnivåer som egentligen krävs för att vi ska klara klimatavtalen. Dels har enbart den kollektiva välfärdsapparaten så pass mycket utsläpp att den äter upp en betydande del av den individuella utsläppsbudgeten. Dels lever vi i en utsläppshög kultur som är svår att frigöra sig från och vi är beroende av en infrastruktur som gör vissa val svårare än andra. Det kan kännas tröstlöst. Bara genom att födas och andas genererar vi utsläpp. Vi kan inte undvika det. Däremot kan vi förstås påverka hur mycket vi överskrider hållbara nivåer. I kapitlet ”Det är systemet som måste förändras, inte jag” diskuterades just detta.

Spinoza säger också något annat som är värt att tänka på, nämligen att vi inte gläds för att vi överkommer våra lustar, utan att vi överkommer våra lustar för att vi gläds åt att göra det. För Spinoza är det förstås kopplat till glädjen i Gud. Men det går att översätta till glädjen till naturen, glädjen i att klimatet mår bra, glädjen i att verka som en ansvarsfull människa i ett sammanhang eller i att bidra till andra människors eller framtida generationers liv. En hel del forskning bekräftar att sådana drivkrafter är betydelsefulla för benägenheten till en omställning som också håller över tiden

Alla de här perspektiven fokuserar på individen, men något som visat sig i otaliga forskningsstudier som gäller hälsa är att det spelar roll för både benägenheten att övervinna sin viljesvaghet och gå till handling och för hållfastheten i det nya beteendet att man är en del av en grupp eller har någon form av socialt stöd. Mycket tyder på att detsamma gäller klimatrelaterade beteenden

I flygstudien rapporterar en stor del av informanterna ”att de inte kunde se sig själva i ögonen” (eller i flera fall ”se sina barn i ögonen”). De där argumenten som lappade och lagade diskrepansen mellan borde och gjorde dög inte längre, och det blev en smärtsam spricka som manade till handling. Klimatbeteenden hade kommit att inte bara handla om klimatet utan också om vem man är som individ.

Vad kan vi lära oss och vad måste vi göra?

Människor är förmögna till beteendeförändringar om de har tillräcklig krismedvetenhet och upplever sig ha alternativ.
Samvetet är en stark drivkraft för att överkomma sin viljesvaghet, särskilt i kombination med socialt stöd.
Att övervinna sin viljesvaghet är sannolikt en kompetens man kan träna upp. Man kanske också kan odla viljan och glädjen i att göra det som är bra för klimatet.
Om det inte är socialt sanktionerat att följa sina drifter på ett visst sätt är det mindre sannolikt att man gör det.

Förslag på åtgärder

Det låter som en mossig idé, men mycket tyder på att utbildningen kan ha en roll i att befordra karaktärsstyrka. Dessutom spelar det troligen roll för människors benägenhet att prioritera hållbarhet om de infostrats i en vardaglig relation till naturen.
Våga använda moraliska argument

Tid och rum

Nu kryper klimatkrisen allt närmare oss. Sverige har blivit varmare och blötare. Våren kommer 10 dagar tidigare och frosten 25 dagar senare än för 60 år sedan. Sverige värms upp snabbare än många andra länder – dubbelt så fort som den globala uppvärmningen på grund av vår närhet till polen. Klimatzonerna rör sig norrut med en hastighet om 11 meter per dygn norrut varje år. Vattnet stiger i Skåne och många kommuner räknar med att behöva vidta kostsamma åtgärder för skyddsåtgärder mot översvämningar (en tillgänglig översikt över hur klimatförändringarna drabbar Sverige finns i Bjerström, 2020). Tittar man på diskussionerna i sociala medier och i politiska sammanhang tyder mycket på en ökande krisinsikt och en upplevelse av att klimatförändringarna också gäller oss.

Några slutsatser av allt detta är att egen erfarenhet, eller sådan som är delad med andra, tycks vara starkast. Därnäst att hotet går att föreställa sig i en värld som man älskar (eller som är befolkad med dem man älskar). Det spelar roll att medier och samhällsdebatt fångar upp och lyfter fram de klimatförändringar som redan berör oss eller är på gång (Schuldt et al., 2018). Men om det ska leda till beteendeförändringar verkar det också spela det roll hur det presenteras. Är det abstrakt, svårt att se framför sig, eller relatera till, så påverkar det mindre. Vittnesmål och upplevelser i andra hand är ofta starkare än mer allmänna beskrivningar. Det är värt att påpeka att det sålunda finns en slags konflikt mellan det språkbruk som präglat mycket klimatkommunikation, nämligen det vetenskapliga språkidealen som är distanserade och abstrakta, och frånkopplade från situationer som kan erfaras, och den här kommunikationen som verkar betyda något för benägenheten att ställa om.

”Klimatproblemen är komplexa”

Det är därför lätt att ge upp och tänka att det omöjligt att hantera den här typen av problem där det egentligen inte går att göra rätt. Samtidigt måste vi. Forskningen utifrån detta perspektiv fokuserar på att vi måste förstå att klimatkrisen är ett sådant här besvärligt och komplext problem och inte låtsas som något annat, för då hamnar vi antingen i att vi småduttar otillräckligt eller att vi gör stuprörslösningar, det vill säga försöker hantera delar, men missar helheten, med potentiellt farliga följder (Duckett et al., 2016; Hulme, 2009).

Steg ett är alltså att erkänna att det är komplext. Sedan behöver vi klargöra samband fast de kan vara svåra och innehålla osäkerheter, till exempel mellan väderhändelser, pandemier och klimat. Systemtänkande, mångperspektiviskhet, fokus på dilemman bör ställas i fokus. Och när det gäller kommunikation gäller det att klargöra målkonflikterna, tala öppet om dem och på allvar försöka komma överens fast det kanske kräver svåra uppoffringar och väcker känslor.

Skuld och skam

Informanterna i undersökningen lyfter fram sitt samvete. De upplever sig uppenbarligen inte skammade eller pressade socialt, men det är ändå uppenbart att den påträngande moraliska känslan inte uppstått i ett vacuum. Många nämner hur klimatfrågan lyfts i medier, hur det diskuterats på jobbet och i familjen och hur de inspirerats av personer i medier eller i sitt nätverk som följt sitt samvete eller som berättat om härliga tågresor. Det finns alltså en social dimension, det pågår ett socialt samtal med moraliska dimensioner och en normförskjutning som de här informanterna är del av (Wolrath Söderberg & Wormbs, 2019). De här personerna skäms inte, men det behöver de heller inte göra, för de har ju ändrat beteende. Det är däremot möjligt att de skulle göra det om de fortsatt att flyga.

Normförskjutningar verkar också genom de argument vi väljer. De argument som vi använder för att ursäkta oss inför oss själva för våra klimatskadliga val, är sådana argument som vi också föreställer oss är giltiga i vårt kollektiv. Om ett argument blir allmänt dissat bland vännerna på Facebook blir
det oanvändbart även i individens interna överläggning med sig själv. En hypotes är att ju fler sådana undanflyktsmanövrar som blir omöjliga att använda för att rädda sitt samvete, desto plågsammare blir det att fortsätta med sitt klimatskadliga beteende. Och när vi inte längre står ut – då förändrar vi vårt beteende (Dickerson et al., 1992; Thøgersen, 2004).

Som människor har vi ett stort behov av att tillhöra ett sammanhang och ingå i en grupp och på många sätt är det avgörande för vår överlevnad. Skam, och även skuld, skyddar vår sociala identitet och varnar oss från beteenden som skulle kunna hota vår tillhörighet och leda till att vi blev uteslutna (Vanderheiden & Mayer, 2017). Våra beteenden präglas i hög grad av vad som är socialt accepterat och prioriterat. Skam är den negativt laddade beskrivningen av detta. Även om skam kan fungera destruktivt, så fyller det också en funktion i mänskligt liv (Uebel, 2019). Men skammen har också några positiva släktingar som vi brukar kalla inspiration eller förebilder. Den mest påtagliga faktorn för att förutsäga vilka som kommer att skaffa solpaneler är förmodligen att deras grannar gjort det. Man tror att man är originell och kom på det alldeles själv, men lustigt nog har alla andra också börjat brygga kombucha och göra surkål. Utvecklingen sker alltså inte bara genom att vi låter bli att göra på vissa vis, utan genom att vi upptäcker och sprider nya sätt – till exempel berättar vi om våra tågresor för varandra och instagrammar våra veganska middagar. Om människor förändrar sina beteenden och pratar om dem med varandra, om folk till och med börjar förvänta sig beteendeförändringar av varandra, så uppstår nya normer. Normer i sin tur styr hur individer orienterar sitt tänkande. Genom våra val, både sådana som gäller konsumtion och sådana som handlar om omtanke om naturen, visar vi också vem vi är. Upplevelsen av identitet och av tillhörighet, har visat sig mycket betydelsefull för omställning.

Några slutsatser man kan dra är att positivt socialt tryck, stöd, inspiration, förebilder och moraliska samtal har stor betydelse för benägenhet till omställning. Skam och skuld står inte i ett motsatsförhållande utan är förenligt med detta. Att lyfta moraliska perspektiv i omställningsarbete är hur som helst centralt för att åstadkomma nödvändiga normförflyttningar. Skuld kan då hjälpa oss att göra reflekterade val och ta ansvar och skam kan hjälpa oss till samexistens med andra delar av jordens befolkning (Aaltola, 2021). Om man avsiktligt försöker pådyvla någon skam är det kanske inte sannolikt att det leder till ett snabbt förändrat beteende, men även det kan fungera sidledes, på så vis att det påverkar normer. Men om man vill nå någon på ett mer direkt sätt behöver man använda ett mer empatiskt förhållningssätt (Stone & Fernandez, 2008), exempelvis vittnesmål där människor berättar om sin egen kamp mot sina drifter. Genom att dela den mänskliga ofullkomligheten kan man möjliggöra för andra att glänta på förlåten kring sina egna brister. Då kan samvetet få verka utan ansiktshot och slipper göra motstånd.

Uppoffring

Det är också intressant att notera att det som först upplevdes som en smärtsam uppoffring efter en tid bleknar och blir en slags nostalgi som man tänker på med viss glädje (kanske också uppblandat med vemod). Många upptäcker också snart nya sätt att leva och påfallande många berättar om hur man upptäckt nya sätt att leva och vara (hemester, svemester, tågresor i Europa) och nu knappt kan förstå varför det skulle vara så svårt att avstå flygresor (Wolrath Söderberg & Wormbs, 2019). Uppoffringen upplevs alltså som svårare före än efteråt. Samma sak tycks också gälla mindre uppoffringar – så svårt var det inte att ta med en egen kasse till affären.

Studier har dessutom visat att klimatkommunikation som fokuserar på oegennyttiga värden har en mer långsiktigt kraftfull effekt och också leder till en slags överspridningseffekt mellan olika klimatmässiga beteenden, jämfört med mer egennyttigt orienterad kommunikation, med till exempel ekonomiska argument, statusargument eller bekvämlighetsargument (Evans et al., 2013).

Slutsatser man kan dra av allt detta är – prata om uppoffringen, gör det rumsrent att sakna sådant man måste avstå för klimatets skull. Vi medborgare behöver öva beredskapen att omförhandla det vi tagit för givet. Vi behöver lära oss att vi inte kan få allt. Vi kommer att behöva avstå från sådant vi inte vill skiljas ifrån och politiker kommer att behöva fatta jobbiga impopulära beslut. Sätt igång, inget blir bättre av att vänta.

Sådant som underlättar kan vara att betona rättvisedimensionen, peka på handlingsmöjligheter och ge valmöjligheter inom begränsade ramar. För att få med sig folk är det centralt med legitimitet och därför är konsekvens och förebildlighet så viktigt.

Vision för Stiftelsen UpplevBillesholm

Vi vill skapa sammanhang där man kan dela sina funderingar och få socialt stöd för beteendeförändringar.

I rapporten framgår det att delad upplevelse och gemensamt engagemang ökar benägenheten till omställning och framför allt, minskar risken att det klingar av.

Vi vill lyfta fram dem som ställer om så att de kan inspirera andra till beteendeförändringar.

Vi ska vara föregångare – våra handlingar ska överensstämma med budskapet

Forskningsfronten är enig om att omställning är nödvändig. Antingen blir den på naturens villkor där dess verklighet sätter gränserna. Då blir det kaotiskt och smärtsamt för mänskligheten och vi kommer att få anpassa oss vare sig vi vill eller inte. Eller så blir omställningen åtminstone delvis på våra villkor, det vill säga att vi lyckas ordna den på kloka och långsiktigt hållbara vis. Det står inte öppet för oss att välja bort omställning. Sådana argument bygger helt enkelt på myter.