(Detta avsnitt ingår i tredje veckans arbetsuppgifter – du hittar sammanfattningen här).
I boken Vrede i Älvdalen utforskar jag bland annat Vrede. Under min uppväxt fick jag alltid höra att man inte får bli arg. Det gjorde mig ännu argare eftersom jag har ett hetsigt temperament. Mina barns far föredrog tigandet istället för att rensa luften vilket ytterligare förstärkte känslan av skam när jag blir heligt förbannad.
Cykelhandlarens syn på Vrede passar mig bättre. Hos oss kan diskussionerna gå höga, men vi säger alltid vad vi tycker. För mig är det befriande. Därför blev jag så glad när jag läste de här orden.
”Vreden är en karta. Vreden visar oss var våra gränser går. Vreden visar oss vart vi vill gå. Den berättar var vi har varit och talar om när vi inte har tyckt om det. Vreden pekar ut vägen, den pekar inte bara finger.”
”Vreden är till för att avlyssnas. Vreden är en röst, ett rop, en bön, ett krav. Vreden ska respekteras.”
”Vi ska använda vreden som bränsle för att göra det vi behöver för att komma i den riktning vreden pekar ut. Med lite eftertanke kan vi för det mesta översätta det meddelande vreden förmedlar till oss.”
”Vreden berättar att det gamla livet håller på att dö. Den berättar att vi håller på att födas igen, och det gör ont att födas igen. Smärtan gör oss arga.”
”Vreden är den eldstorm som förebådar det gamla livets död. Vreden är samtidigt bränslet som driver oss in i det nya. Vreden är ett verktyg, inte en herre. Vreden ska man dra kraft ur och använda. En väl använd vrede är användbar.”
Vreden är inte en handling, utan en inbjudan till handling.”
(Bilden är från yogaretreaten på Sju sjöar i juni när jag skrev avslutet på Vrede i Älvdalen.)