22 september 2020 besökte jag Strängnäs för research
Mer om karaktärerna i Vrede i Älvdalen
När jag skriver försöker jag hitta de röda trådarna i garnhärvan. Jag ger mig på komplicerade sammanhang, gräver efter material tills jag tror att projektet är helt omöjligt. Skalar bort, lägger till. Just nu är det människorna kring Gustav Vasa jag håller på med.
När jag började skriva hade jag bestämt mig för att endast ha två perspektivpersoner – men så dök Kristina Gyllenstierna upp. Och nu har jag kommit fram till att Olaus Petri och Laurentius Andreae också bara måste vara med på ett hörn.
Vem var Olaus Petri och Laurentius Andreae?
När jag läser på wikipedia framstår Olaus Petri som ett sällsamt geni. Son till en smed i Örebro får både han och brodern möjlighet att studera i Tyskland. (I min värld känns det märkligt, men kanske hade smeder en bättre ekonomi då än idag.)
Hösten 1516 lämnade han Leipzig för vidare studier i Wittenberg där han kom i kontakt med Martin Luther.
Hösten 1518 återvände han till Sverige och blev kansler åt biskopen i Strängäs, Mattias Gregersson (biskop 1501-1520, hans företrädare var Kort Rogge, som byggt Roggeborgen). Troligen såg Olaus Petri när biskopen avrättades.
Efter blodbadet utsågs dansken Jens Andersen Beldenak till biskop i Strängnäs. Han blev även medlem i den regering som skulle styra Sverige och leda kriget mot Gustav Vasa, så vi kan anta att Beldenak inte hade mycket tid över för Strängnäs stift. Förvaltningen av stiftet sköttes av ärkedjäknen Laurentius Andreae. Av tradition agerade biskopen i Strängnäs som rikets kansler.
Laurentius Andreae hade studerat i Leipzig och Rostock och titulerade sig ”med apostolisk auktoritet notarius publicus”. 1509 besökte han Rom för tredje gången (och hade således goda kontakter med påvekyrkan).
Olaus Petri undervisade på domkyrkoskolan i Strängnäs där hans undervisning väckte uppseende. Laurentius Andreae blev nyfiken på Olaus Petris syn på bibeln och enligt traditionen presenterade Laurentius Andreae honom för Gustav Vasa i juni 1523.
Efter kungavalet
Gustav Vasa anställde Laurentius Andreae som sin sekreterare.
”Med klok människokännedom lät denne alltid konungen framträda som den bestämmande, men man spårar dock ”mäster Lars” bakom nästan alla kyrkopolitiska företag av betydenhet. Tack vare den personliga kännedomen om kurian i Rom kunde förhandlingarna med denna slutföras redan våren 1524, vilket innebar att Sverige tidigare än något annat land avbröt förbindelsen med påvedömet. Likaledes har troligen Laurentius vid herredagen i Vadstena 1524 satt ihop den märkliga regeringsproposition, den första i sitt slag bevarade, där åt konungen ges en regeringsmakt, som redan gick utöver medeltidens.” Citat ur wikipedia
Citat ur Olle Larsson sid 116
”Laurentius Andreae tog plats i riksrådet och blev dess sekreterare, och följande år kallade kungen Olaus Peter till huvudstaden och gjorde honom till stadens sekreterare. Skulden till Lübeck var ännu inte betald och Laurentius Andreae ställde sin penna i kungens tjänst och gjorde vad han kunde för att motivera för kyrkan, som tvingades bidra med silver till återbetalningen av gälden, varför Gustav handlade på detta vis. I ett brev till munkarna i Vadstena, som menade att det kungen ångande sig åt kunde liknas vid helgerån, förklarade han att kyrkan var de troendes samfund och att kyrkans rikedomar därför var folkets och borde användas till rikets bästa. Kungen kunde i egenskap av folkets främsta företrädare göra anspråk på det kyrkan ägde och använda dess pengar på ett sådant vis att det var till gagn för folket och landet. Dessa argument låg helt i linje med den reformatoriska förkunnelsen. Laurentius Andreae uppmanade munkarna att noga studera Luthers skrifter och jämföra dem med innehållet i Bibeln. De skulle då finna att det inte fanns något i hans texter som stred mot det som stod skrivet i den heliga skrift. När detta kom till biskop Brasks kännedom skrev han ett brev till Vadstenamunkarna där han förbjöd dem att ta del av innehållet i Luthers skrifter.”
I början av maj 1524 fick Olaus Petri rösträtt i Stockholms stadsråd där han även var skrivare. Detta gav honom en möjlighet att påverka rådet i luthersk riktning. Samtidigt tjänstgjorde han som predikant i Stockholms Storkyrka där Nicolaus Stecker var kyrkoherde. (Nicolaus var född i Eisleben och hade studerat i Wittenberg.)
Den 11 februari 1525 bröt Olaus Petri mot den katolska kyrkans celibatskrav.
I augusti 1526 utgavs Nya testamentet på svenska (huvudsakligen en översättning av Olaus Petri med Laurentius Andreae som en av de drivande krafterna). Samma gav Olaus Petri ut en svensk psalmbok och den första av många reformatoriska skrifter.
Laurentius Andreae fortsatte att verka för att reformera kyrkan utan att radikalt omstörta (ett exempel på detta är att samtliga ”katolska” ceremonier behölls men gavs en ”evangelisk” tolkning. 1527 fick han stor framgång vid riksdagen i Västerås. 1528 säkrade han den apostoliska successionen genom att se till att en ärkebiskop vigdes 1531.
n har han här jämte Olaus Petri lett besluten, vilket bl.a. innebar att samtliga ”katolska” ceremonier behölls men gavs en ”evangelisk” tolkning. Denna kloka moderation framkallade dock oro bland de radikalare protestanterna i Stockholm, men också uppror av den gamla kyrkans anhängare. Örebromötet betecknar glanspunkten i Laurentius kyrkopolitiska verksamhet. När Gustav Vasa ville bestämma över kyrkan enligt tysk förebild uppstod en klyfta mellan kungen och reformatorerna.
1531 utsågs Olaus Petri till Gustav Vasas kansler. Laurentius Andreae tvingades lämna uppdraget som kungens sekreterare och kyrkopolitiken.
Efter kyrkomötet i Uppsala 1539 anklagades Olaus Petri och Laurentius Andreae för högförräderi och dömdes att avrättas med svärd. (De anklagades av en särskilt tillsatt kommission på nyårsafton 1539 och dömdes den 2 januari 1540). Båda benådades men tvingades köpa sig fria.
Citat ur Lars-Olof Larssons Gustav Vasa – Landsfader eller tyrann (Prisma Falun 2002)
Gustav Vasas rådgivare var väl förtrogna med den tidens retoriska metodik efter klassiskt mönster. Lars-Olof Larsson menar att Larurentius Andreas var mannen bakom den skickliga retoriken.
”I den kristna historieuppfattningen, utvecklad av kyrkofadern Augustinus, var tyrannen en djärulens onde furste och förkämpe i den ständigt rasande kampen mot Gudsrikets skaror. Egenkärlek, övermod och ondska var den tyranniske furstens kännetecken, den moraliska antitesen till den gudfruktige och rättrådige konungen. Men efter hand fick dessa renodlat kyrkligt moraliska kriterier även inslag av politiskt-juridiska och därmed mera sekulariserade kriterier, när det gällde att definiera tyranner.
Fullt genofört är detta i Bartolus och Saxoferrator De Tyrannia får 1300-talets mitt, som fick en snabb spridning. I denna skrift urskiljer Bartolus tre olika kategorier tyranner. För det första usurpatorn som vunnit makten med våld och svek och som nyttjar samma medel för att behålla makten. För det andra furstar, som vunnit sin ställning på laglig väg men som genom olagliga gärningar framstår som uppenbara tyranner. Den tredje gruppen är mera diffus och svåravslöjad, men består av furstar med tyranni i hjärtat, vilket blott nödtorftigt agerar under lagens täckmantel.
För den svenska propagandan mot Kristian var det lätt att återfinna Kristian som en uppenbar tyrann i såväl grupp två som tre. Å andra sidan kunde motståndare av skilda slag utifrån Bartolus schema hänföra Gustav själv inte bara till den första kategorins tyranner, utan till samtliga.
För att avrunda den medeltida tyranndiskussionen och samtidigt återvända till Machiavelli blev dennes värderingar i Fursten en närmast total antites. Genom att legitimera våld och svek i en utsträckning som var nödvändig för att behålla makten och främja rikets och folkets bästa – den förmenta statsnyttans överordnade princip – uppträdde den forne tyrannen plötsligt i en ny och mera accepterad skepnad.”
”I långa stycken tycks … ärkedjäknen Laurentius Andreae, mannen som utropat Gustav Vasa till konung och sedan blivit hans sekreterare, ha varit en drivande kraft bakom Gustavs agerande. Rollen som sekretarius täckte ett brett register och kan till gagnet uttolkas som ’förste minister’.
Laurentius Andreae var minst femton år äldre än kungen. Han hade en gedigen utbildning genom studier vid flera utländska universitet. Sedan 1498 hade han varit knuten till domkapitlet i Strängnäs och där verkat som sekreterare åt biskopen Mats Gregersson. Denne var i likhet med tidigare Strängnäsbiskopar även riksrådets kansler. Laurentius hade alltså en lång administrativ erfarenhet. Han hade för övrigt också varit bisittare i kättardomstolen i Stockholm, vars utslag avsåg att lägga en rättslig grund till det beryktade blodbadet. Han stödde sedan i det längsta Kristians sak, i likhet med flertalet av kyrkans ledande män.
Viktigare för framtiden var dock att Laurentius Andreae, numera ärkediakon i Strängnäs, fick kontakt med den unge Olaus Petri, som studerat vid Wittenberg och tagit starka intryck av Luthers förkunnelse. … Laurentius är långt mer drivande och radikal i sin reformatoriska agenda än den avsevärt yngre Olaus Petri.”
”Kungens sekreterare var alltså en man som redan vid utnämningen blivit övertygad lutheran, därtill viljestark och drivande. Detta bäddade för nya motsättningar inom kyrkan, inte minst med biskop Brask i Linköping, vilken snart oförblommerat stämplade Laurentius som ’smittad av det lutherska kätteriet’.
För den pragmatiske kungen fanns det dock starka skäl att skynda långsamt. Braks position var fortfarande stark inom kyrkan och viktig för Gustav.”
”Med Laurentius Andreae som tongivande ’minister’ hade kungen vid sin sida en man som var vunnen för Luthers idéer om ’den rätta vägen’. Måhända var Gustav föga känslig för mera renodlat teologiska argument. Om hans personliga religiositet finns få oberoende vittnesbörd. Däremot talar han ofta vitt och brett om den rätta gudstron som han själv företrädde, men då nästan alltid i polemiskt syfte mot falska lärors onda förkunnande. Men Gustav måste tidigt ha insett hur helt nya möjligheter öppnades med budskapet att prästerans sanna ämbete var att predika om Guds rike, som icke var av denna världen. Eller att kyrkans egendom var folkets och borde användas för hela folkets bästa – i en världslig härskares välgörarna händer. Ett i sanning underbart budskap för en nybliven kuonung med en stor skuld att betala och med start behov av att bredda maktens materiella bas!”
Februari 1524 i brev till munkarna i Vadstena (inför att de lämnade Katarinas relikskrin som bidrag för krigståget mot Sören Norby9
”Kyrkan är de troendes samfund och därför är dess egenom folkets. Så var det från begynnelsen, men efterhand hade kyrkan förvandlats till en påvlig hierarki, vars präster rövat pengar från folket, åberopandes de Guds namn, och förbrukat dem på byggnader och prål. Det är okristligt att para kyrkans pengar i krigstid och låta fattiga människor pressas till hungersnöd (underförstått av skatter). ’O, vilken from fromhet, som använder kyrkans egenom till ståtliga — byggnader, hellre än till de trognas verkliga behov!’ Slutligen bemöts munkarnas kritik att en ny lära skulle spridas i riket, Luthers lära är inte ny, den stöder sig på Den heliga skrift och kan inte besegras av enfaldiga människor, slog herr Laurentius fast.
Länkar