När jag ser början av det här avsnittet tänker jag på dalfolket som varje sommar vandrade med hela koflocken till fäboden. Dessutom barfota.
Det är en magisk sommarnatt när Ida Bois släpper låten Whispers – och vi får vara med!!! (Du hittar låten längst ner i detta inlägg. Lyssna på den! Det är en märklig tid när fyra författare och två artister ovetande om varandra börjar skapa för att ge de häxanklagade upprättelse.)
När jag skrev Oväsen i Älvdalen la jag många timmars research för att förstå fäbodväsendet – men i boken blev det bara ett kapitel. Jag har kopierat in det här nedan.
Fäbodsommar
Korna känner stigen till långfäboden där den slingrar under gammelgranar. Marit sätter handen för munnen och sväljer. Inte kasta upp, inte här. Snart är de framme. Halsen är torr, men hon kan inte stanna och dricka igen. Längst fram går valljonen, så som hon och Lasse gick. Inte på led utan i bredd, tjattrande där fötterna sjunker långt ner i mossan. Hur många somrar tillbringade de på långfäboden tillsammans?
Marit pressar tungan mot gommen och sväljer. Tanken på Lasse får illamåendet att spinna som en katt i bröstet. Det sägs att han förts till Rackarens stuga. Hade hon också suttit där om inte far köpt henne fri? Hade far i Kettisgården kunnat köpa Lasse fri om han varit kvar i Åsen? Vad är det med den där riksdagen som är så viktigt? Hur kunde han fara när hela Åsen dallrade av rykten? Kettis-Per Hansson borde ha varit här. Han hade kunnat föra deras talan, förklara, förhindra.
Marit gnider handledernas sårskorpor. Mjölkspannarna får valljonen bära, men mjölka korna klarar hon. Nog tyckte allt far det var skönt att hon for från gården, även om han hade förmanat och hotat. Handlederna skvallrade, de kunde inte döljas under särken. Röda och såriga trots farmors salvor och galdrar.
Dagen är långt liden, men midsommarnatten är ljus. Gräsvipporna lyser som guldkorn framför gärdsgården. Korna känner sina fähus, vet sina bås. Hon ska bara lägga av bögen i stugan, sedan ska hon mjölka.
En rutten stank slår emot henne innan hon ens fått upp dörren. Hon blinkar några gånger i mörkret. Smala springor av ljus skapar snedställda streck från taket och ner på golvet. Där, under bänken, ligger ett bylte. Hon mäter avståndet till dörren, inte längre än att hon borde kunde knuffa ut det om dörren. En grävling? Hon knuffar på den med vandringsstaven, pälsen spricker upp och vita maskar rinner ut över golvstenarna. Hon puttar upp dörren på vid gavel. Frisk luft hinner hon tänka innan hon spyr över grävlingen. Ut flyter maskarna, krälar och kryper. Hon backar några steg, vad är det med henne? Är hon sjuk? Likmaskar har hon sett förr utan att kräkas.
Marit smäller igen dörren, de får sova i fähuset i natt. I morgon får hon städa ur stugan. Nu måste korna komma i ordning. Vitklövern doftar i sommarnatten. I mjölkstugan står stävor och mjölkkärl i vägghyllorna. Hon tar mjölkspannen och går mot kostallet, ropar till valljonen att inte glömma räkna in getterna när de mjölkar dem.
Dörren behöver bättras, den hänger snett i gångjärnet. Hon får sända bud till far att ta med redskap. Genom brädorna silar midsommarnatten. Korna finner sina bås, närmast står Flinga. Marit drar fram mjölkpallen och vilar pannan mot kokroppen. Här skulle hon kunna somna, värmen och den sträva pälsen mot pannan, hon drar spenarna tills strålen sinar. Marit tar laggkärlet i handen och reser sig upp, stryker kons mule. Varför flydde hon inte med Hindrik? Flinga blinkar, ögonfransarna är långa. Marit kliar henne bakom örat. Armen värker, trots att mjölken knappt täcker bottnen. Vad händer nästa gång? Vad kommer Lasse säga, hans tal hänger sällan samman. Och i Rackarns stuga vet ingen vad som händer. Hon hade kunnat vara i Norge nu. Med Hindrik. Istället stannade hon i Åsen, valde det välkända före det okända, men vad händer nu? Blir det fler förhör? Armarna är tunga. Hade hon kunnat rymma med Hindrik? Marit lägger kinden mot kons hals. Är hon nu trollkona även i Hindriks ögon?