Genom iPhonen har bloggen blivit tillgänglig för mig överallt. Här smiter jag in för att hämta kraft i helgens naturbilder när stressfaktorn är hög.
Sedan förra söndagen har orden från Karin Boyes dikt klingat i mitt huvud. Jag minns aldrig hela dikten – så för min egen skull lägger jag in den här. I lyriken hittar jag ofta klokskap på ett djupare plan.
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
då när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet
vilar i den tillit som skapar världen.
Karin Boye (1900-1941)