Redan min första trädgård ville jag göra vit. För det är något magiskt med det vita, det är som om blommorna lyser i skymningen. Men av någon anledning smyger alltid färgerna in, det brukar börja med blått, sedan rosa och ljust gula nyanser.
Det som en gång skulle bli en vit trädgård har nu en vit gång – eller egentligen är det en halv vit gång. Nepetan smög sig in.
När vi cyklar ser vi många trädgårdar – och det finns tid att prata. En sak vi ofta diskuterar är klippta gräsmattor. Hur dumt är inte det? De kräver vatten för att sedan klippas och gräset ligger till ingen nytta. Tänk om det istället hade fått vara blomsterängar.
Bit för bit har vi grävt upp gräsmattan. För att slippa transportera bort gräskanter la jag dem som markeringar där det skulle vara rabatter, täckte med papp och jord. Efter några år sjunker högen ihop. Eftersom vi gillar höjden på rabatterna har den senaste högen fyllts med sten innan vi la på jorden.
I höstas förvärvade cykelaffären ett gammalt dagbrott som ska ”ligga för djuren”. Så snart alla miljöutredningar är klara kommer dagbrottet vattenfyllas. I dagbrottets botten finns 200 miljoner år gammal sandsten. Så småningom kommer den vittra sönder – men så länge kan den få pryda våra rabatter. Tidsperspektiven är så stora att det är svårt att ta in.
Det går åt massor av jord och gödsel för årets projekt. Hästgödsel i spån har vi fått gratis och ett stort lass jord ligger på en av gräsmattorna istället för att köpa plastsäckar.
På Söderåsdagen kommer jag för första gången öppna upp trädgården för allmänheten – tills dess hoppas jag vara mer påläst om stenarnas historia.
Rosor och pioner är för njutning. I övrigt är fokus på ätbart och biologisk mångfald. Förhoppningsvis ska humlor hitta massor av ställen att bygga bo på. På stenarna samlas dagg och vatten för fjärilar och andra insekter.
Vi använder cookies för att din läsarupplevelse ska bli så bra som möjligt. Om du fortsätter att använda denna webbplats kommer vi att anta att du godkänner detta.Jag förstår