Fortfarande bubblar det av lycka likt sockerdricka när jag sätter mig på min nya Nishikicykel.
Den har orsakat mig massor av träningsvärk i överarmar och axlar, och det tog ett tag innan jag förstod varför.
Numera står jag väldigt mycket upp och cyklar. Det är som om jag inte kan tappa balansen med den här cykeln och jag måste hela tiden testa, tänja gränserna.
Och så tycker jag att hon är så himla vacker att jag måste stanna när jag hittar en vacker bakgrund, ett vackert ljus – bara för att föreviga henne, hitta nya vinklar.
(Nu finns det ju massor av tid till det … för det är något med hjulen också som gör att hon rullar ifrån Svens begagnade Giant. Här kan du läsa om första dagen med min Nishikicykel.)
Sven säger att Nishiki skulle rulla ännu bättre om hon fick smalare däck, fast hur skulle det då gå?
Att slätare och smalare däck rullar snabbare på asfalt har jag ju förstått. Men smala däck är inte alltid bra. Idag fick jag bevis på att mina (lite bredare) däck var bättre på sugande grusunderlag.
Det där med cykelkomponenter är verkligen en hel vetenskap.
Rena vårvädret var det på dagens cykeltur, men vi fortsätter använda tjocka vantar. Sven lovprisar sina muffar, äntligen slipper han frusna fingrar.
Vill du se mer från söndagens cykling hittar du det på cyklat.se.
Ja, som vanligt åt vi på Stationen i Örkelljunga.
På Nya Conditoriet avrundade vi med att dela en kopp varm choklad och en budapestbakelse (betydligt mer lagom än de stora desertbuffér vi krängt i oss de senaste söndagarna.)
