Efter en vägledd meditation på skrivkurs för Tove Folkesson den 30 juni 2015 dök Marit och hennes farmor upp. Senare samma kväll skrev jag denna text som skrivövning.
På skrivkursens avslutning läste jag upp texten. Tre personer kom fram och ville köpa boken.
Från Åsen såg bergen blå ut – både i väster, norr och söder. Långt där nere flöt älven. På vintern lastade far och hans bröder slädarna fulla med laggkärl, spik och liar. Först följde de älven mot norr. Där bytte de liar mot järn och sill. Sedan följde de älven mot söder, förbi kyrkbyn, vidare till Siljan och ända ner till staden Falun. Där bytte de till sig koppar och skyndade hem innan älven blev vild, Ylan lockade foran på villovägar, Qveso, Morran och annat farligt knytt lurade i skogen. Då gällde det att kunna sina ramsor.
Så länge hon kunde minnas hade farmor och hon samlat växter; trollklubba och hjärtstilla, fingerblad och läkeblad. Farmor hade viskande lärt henne de hemliga ramsorna: ”Wår Herre och S Peder dhe gingo sig vägen fram, dher mödte dhe Qveeso, hvart vill du Qveeso sagde S. Peder? Jagh vill till Byes och bryta mannabeen: I trij nampn, G Fader, G Sohn och dhen H ANd. Och genom en grind och uth på enb Siöe, dar boor hvarken man eller quinna, där skall Qveesa boo och byggia. I trij nampn. G Fadher, och G Sohn och dhen Helige And.”Då hade det varit en lek med ord, hon hade rabblat utan att förstå, precis som hon rabblat vad Pastor Herr Elvius ville att hon skulle lära. Pastor herr Elvius ord om helvetet skrämde. Farmors verser skyddade, det visste hon, det visste alla.
Men hennes kusin Anna i Looka trodde mer på pastorn än på farmor. Nu hade hon skrämt upp småkusinerna med sina historier om Satan och Blåkulla. De var rent från vettet och kom med den ena mer otroliga historien än den andra. Som den att hennes farmor skulle ha varit ljusstake hos Satan. Hon hade sagt till Anna på skarpen att det fick vara nog med fantasier. Men vad hjälpte det när vuxna sladdertackor rännde iväg till Pastorn.
Solen stod redan högt på himlen. Mycket sömn hade det inte blivit. Det var viktigt att samla daggen innan midsommarnatten blev dag. Fortfarande böjde sig farmor över daggkåpans skålar, men det gick långsammare nu än förr och hennes händer darrade mer för var dag.
Aldrig var väl byn så vacker som idag. Framför Gyris-gården, hennes gård, stod midsommarstången. Den lyste mot de bruna längorna, visthuset som snart skulle fyllas med ostar och rökta gäddor och härbret där lagret på liar och laggkärl tycktes outsinligt. Nycklarna hängde under farmors grå vadmalsförkläde fastän de nådde henne till knäna och var tyngre än en korg full med ägg. Det var där i visthus och härbre som farmor hade lärt henne räkna och rista runorna i stavar som farmor gömde i sängen. Nu var det mor hennes, Ris-Anna, som räknade och ristade.
En svettdroppe rann längs ryggen, fastän ryggsäcken var full av gull-måra kändes den lätt. Det var uppförbacken och värmen som gjorde luften tung att andas.
”Kära barn”, ropade farmor, från härbret. Skynda dig innan regnet kommer. Ris-Annas dotter vände sig om och såg de svarta molnen bakom henne, började springa, tog trappan i långa kliv Innan vattendroppen gjorde det grå trägolvet svartprickigt hade både hon och farmor tagit skydd under stolphusets takutsprång. Farmor fumlade med nycklarna. Marit iakttog runorna ovanför dörren.
”Ja, du Marit, 1588 byggdes det här härbret. Det var samma år som jag föddes, för 80 år sedan. Och ännu längre har vår släkt förvaltat arvet efter vanerna. Jag börjar bli gammal och det är tid för mig att lämna över till dig och de andra två Marit. Det ser ut att bli ett ihållande regn. Här lär vi få vara i fred några timmar.”
I sydost mullrade redan åskan.