Koltrasten håller mig sällskap när jag kryper runt och doftar på rosorna i den vita trädgården. För varje år sväller rabatterna. En dag hoppas jag att all gräsmatta är borta.
När jag träffade Fågelräddaren 2012 var det bara en stor gräsmatta i norr med skyfflade rabatter under buskarna. Några korta veckor blommade funkiorna runt dammen. Annars var det bara gräsmatta – en jättegräsmatta.
Det är flera veckor sedan vi klippte den. Nu lyser smörblommor och svartkämpar vajar i vinden. Vildskott av klarbärsträdet och rönnsumaken bildar små skogar. Vi har bestämt oss för att behålla dem. Låta en stor del av gräsmattan bli ett buskage.
I öster har jag fått min vita trädgård. I gräskanterna strör jag ut vitklöverfrö. Jag är tacksam för att Pelle gör allt grovgöra – skär gräskanter, sågar ner buskar, skyfflar och klipper gräs. Allt det där jag tycker är tråkigt. Själv går jag runt med sekatören och ett maskrosjärn, njuter av färgerna, formerna och funderar på hur växter ska flyttas för att bättre komma till sin rätt.
I trädgården som skulle vara vit har andra färger smugit sig in, allt starkare för för varje år. Men en gång är fortfarande helvit – och det ska den förbli.
Länkar