I går vaknade jag så där tidigt. Tankarna på miljön virvlade i mitt huvud och jag insåg att det bara var att gå upp och börja skriva istället för att vrida mig i svettiga lakan. Förhoppningen var att kunna strukturera upp tankarna, göra något av dem istället för att de bara stressar mig.
Första gången jag oroade mig för miljön var på sjuttiotalet. Vi bodde i Övraby – på en gård som gått i släkten i fem generationer. Nu ville någon komma och gräva upp jorden. Det var inte mycket jag förstod av det som hände. I mardrömmarna hade diket där jag brukade titta på insekter och ödehuset vi lekte i förvandlats till djupa schakthål.
Maktlösheten jag upplevde inför detta stora och ofrånkomliga påverkade mig i yrkesvalet. 2007 när det ansöktes om undersökningstillstånd på Österlen var jag inte längre maktlös. Pennan var mitt vapen och jag hade Österlenborna med mig.
Även i mitt skrivande har miljön funnits som en röd tråd. Länge var stycket nedan inledningen till bokserien ”Vem tände bålen?” Orden har växt fram ur tankar från vandringar i Älvdalens sjumilaskogar. Nu brinner det i skogarna. Lennart på Tre Björnar skrev i går att branden börjat nära Slängbodarna.
Människan tror sig ha rätt att hugga ner granar och tallar, torrlägga älvar och förorena luften. Det som gör henne farligare än andra djur är hennes rädsla, girighet och längtan efter makt.
Som iskristaller blir hon en trögflytande sörja när rädslan kommer, fäster sig vid allt i hennes väg. Ju längre rädslan varar desto större blir klumparna, tills de bär, likt kravis i strömmande vatten.
Som smältvatten längtar hon efter den porlande vårbäcken, men vågar inte språnget ut i det okända. Istället håller hon fast vid det invanda tills hon likt en istapp stelnar med sina närmaste. Stärkta av varandra samlar de mod och inväntar det rätta tillfället. När värmen kommer tar de klivet, ner i pölen, följer frammejslade vårilar, fördjupar fåror. Ensam rädsla blir till ilsken vårflod. Med förenade krafter kan nya fåror brytas, kartor ritas om.
Människan är girig, vill samla som en ekorre, vill visa sina fjädrar som en orrtupp. Maktens fjädrar lyser starkast. Maktens tuppar vet att kanalisera ilska, att fördämma, att öppna nya vägar.
Det fanns en tid när girighetens gudar ännu inte segrat i Nordens mörka gränsskogar. I lönndom vördades naturen. I harmoni levde människa och djur. De förstod varandra och hjälpte varandra i gemenskap med vatten och skogar. För dem var kyrkan inte annat än ett sätt att organisera och de accepterade harmonin och balansen.
Av kvinnorna förvaltades botande kunskap och galdrar som skydd mot missväxt, Guenna och vargen. Skogen ägdes av ingen och delades av dem alla – örnen, ugglan, björnen, forskarlen och annat trolltyg. Var och en tog vad den behövde – varken mer eller mindre.
På hemfäbodar och långfäbodar turades man om att valla kritter skogen – där de åt vad som fanns utan gränser och ägor. Tillsammans bärgades gräs från myrar och älvkanter.
När vinterns vargar ylade bjöd byn trygghet och gemenskap. Men vid kusten fanns en kung som behövde daler för slottsbyggen, krig och döttrars hemgifter. I jorden såg han dolda skatter. Jord som kunde mätas och registreras. Med fogdens hjälp fördes Jordeböcker. Och bonden fick sträva och så, skörda och tröska så att skatten kunde betalas till kyrkan och fogden. Fogden och hans skrivare räknade och förde böcker, hämtade och redovisade. Trots bönders slit och fogdars nit kunde krigens hunger aldrig mättas.
Som ilskna vårfloder förenades folket längs älven mot kungens kontrollanter. Med hot kan vårfloden fördämmas, men när fördämningen brister bryts nya fåror.
Skogen är skövlad – inte ens de gamla granarna vid bäcken sparades
Från den 1 augusti 2018 är det ”förbjudet att bevilja tillstånd för urangruvor, prospektering eller provbrytning” kunde man läsa i Svenska Dagbladet den 16 maj 2018.
”Vi ser ju att det förnybara samhället kommer, och där finns det inte plats för kärnkraft och inte heller för uran, som ju är en smutsig brytning” sa Centerpartiets talesperson, Helena Lindahl till Svt den 19 april 2018.
Det är en märklig sommar. Värmebölja på värmebölja och inget regn. Här på gården tröskades det sista igår – mer än en månad tidigare än vanligt. En stor del av grödan har pressats till ensilage efter insikten att skörden på den första tröskade arealen bara motsvarade 30% av en normalskörd. Utan import hade det inneburit svält i Skåne.
Den 10 juli klockan 17.06 publicerade Magnus Hansson en text på FB som handlar om att det inte finns några vetenskapliga bevis för att miljöförstöringen bidragit till en klimatförändring. När jag la en länk till Johan Rockströms sommarprogram från den 12 juli 2015 påstod någon att han var ”landets störst charlatan”. En annan uttryckte sig så här: ”Fakta är naturligtvis det som gäller. Känslor, tomma påståenden och gissningar kan MP syssla med, gärna i sådan omfattning att de väljs bort.”
I fredags hade inlägget delats 257 gånger och fått 248 gillamarkeringar (dock 11 stycken wow – men jag antar att de delade skribentens åsikt). Av de 51 kommentarerna håller flertalet med skribenten.
Det här gör mig rädd. Fruktansvärt rädd! Och mellan skribenten och mig finns de stora massorna – de som inte bryr sig.
”De verkliga miljöhjältarna finns överallt. Men vi ser dem inte. För vi väljer att fortsätta hylla en livsstil som riskerar att göra stora delar av planeten obeboelig inom vår egen livstid. Vi väljer att fortsätta lyfta fram den stora och den starka.
Allt som vi förknippar med framgång är relaterat till styrka. Till dyra bilar. Till stora hus. Till resor. Till mat. Till lyx. Och framför allt – till flygplan.
Miljöhjältarna osynliggörs av vårt samhälle. Synliggör dem!”
Vi använder cookies för att din läsarupplevelse ska bli så bra som möjligt. Om du fortsätter att använda denna webbplats kommer vi att anta att du godkänner detta.Jag förstår
