Tänker på dig och undrar hur det gått med dina operationer.
Här har det varit en jobbig vecka. I måndags var jag hos Kirurgen och tog bort ytterligare hud. Att jag ska vara så pjåkig. Hela helgen har jag varit jätteorolig. Varför vet jag inte. Även om jag försöker förneka oron för mig själv så finns den där.
Nåväl, nu ska det vara borttaget. Han skar bort en centimeter utanför det gamla ärret och mellan 2,5-3 centimeter djupt, dvs ända in till inälvorna nästan. Varför vill jag egentligen veta sådant?
Den här gången hade jag tänkt till när jag klädde på mig; ett par träningsbyxor och en vid skjorta med ett bälte om midjan – just där operationsärret sitter så att jag kunde knyta åt.
Han sa att det kunde svullna eftersom vätska skulle ansamlas där huden tagits bort. Om det blev större än en golfboll skulle jag höra av mig, men han sa inget om hur ont det skulle göra. Och när jag frågade när jag kunde börja träna sa han att jag kunde göra allt – bara jag undvek vridrörelser.
Ändå valde jag att ta det lugnt. Jag tänker att kroppen behöver all energi till att läka. Dessutom har det gjort så förbannat ont. De första dagarna var det som knivar som stack till om jag gjorde minsta vridrörelse. Sover dåligt gör jag också. Inte bara för att det är svårt att röra sig utan att det gör ont. Den där förbannade oron finns där. Är alla cancerceller borta nu?
Vad ska jag säga? Har jag cancer? Har jag haft cancer? Jag märkte det ju inte ens förrän det var borta. Vad är då det här? Och så är det den molande smärtan i ryggen. Kanske är det den som oroar mest. Tänk om det också är cancer. Tänk om det spridit sig?
Som tur är har jag en privat sjukförsäkring. Den 22 maj var jag hos en superbra läkare i Lund och redan på måndag har jag tid för magnetröntgen.
Det ska bli så SKÖÖÖNT när alla provsvar är klara. Ändå vet jag att jag aldrig kommer bli den samma som innan. Insikten om att de där melanomcellerna hade kunnat få växa till sig i min kropp om det inte vore för dotterns födelsemärke. Födelsemärket hade suttit där i evigheter. Hur stor roll spelade vår sunda livsstil för att begränsa spridningen?
Det var enkelt att lägga om kosten när jag trodde att jag hade cancer överallt. Varför då inte lägga om den långsiktigt? Den farliga cancern är den vi inte vet om. Som råttor gnager den sig in. Om den kommer igen ska jag svälta ut den.
Så tacksam för att vi fann varandra. Min älskade säger att han känner på sig att allt är borta, att han inte är orolig. Och klart att det är så jag måste tänka, men det är så skönt med någon som förstår att det inte är så enkelt. Cancerbeskedet ruskade om mig i grunden och de insikterna kommer alltid finnas med mig.
Var rädd om dig!