Melanomceller. Cancerceller – en väldigt aggressiv form av cancer? Om födelsemärket inte tagits bort hade det spridit sig – och då hade jag tillhört de 15% som avlider av Malignt Melanom.
Samtalen på träningsrundan är givna. Vi vänder och vrider på informationen. Vänder och vrider på hur problemet ska tacklas.
”Har du inte en privat sjukförsäkring?”
”Jo, men jag orkar inte ringa dit i morgon. Jag tar det på måndag. På torsdag har jag tid hos min läkare. Kanske ska du följa med och ställa dina frågor där.”
”Lekén kommer till affären i morgon.”
Lekén är den pensionerade husläkaren. Vi har så många frågor. Gång på gång intalar jag mig att kirurgen sa att allt var borta. Jag får inte tänka längre än så. ALLT är borta. Resten är rutinkontroller.
Jag tänker på min nya målbild – kan jag använda den även i detta? För visst måste det vara ok att använda målbilder igen i kampen mot Cancer.
Stopp – du har inte Cancer. Läkaren sa att allt var borttaget.
Tillbaka till den stora festen. Jag måste hålla fast målbilden. På den festen är jag frisk och stark. Vid ett av borden sitter notarierna och skrattar. Vid ett annat sitter kusinerna på fars sida, vid ett tredje bord sitter kusinerna på mors sida. Mostrarna med respektive och fars syskon sitter blandat vid ett långbord. Kusinbarnen far ut och in. Springer runt i den stora parken, spelar kubb, leker. Sonen och Dottern som jag är så stolt över går omkring och pratar med alla. Värmen sprider sig i kroppen. Det lyser om mig, ett förlag har antagit min bok och jag ska sätta igång med uppföljaren.
Oavsett vad som händer fram till den 6 juli 2019 ska jag hålla kvar exakt den målbilden. Där är jag sprallig, ser ut som på min fyrtioårsfest. Den fest som var målbilden för att klara mig igenom skilsmässan.
Sedan februari 2014 har tankarna på döden fått mig att styra mot ett drömliv där jag ifrågasatt alla måsten. Jag lägger inte tid på att putsa fönster eller skriva gratulationskort.
Mannen i mitt liv visar många gånger om dagen hur oändligt mycket han älskar mig. Min livsuppgift är att bidra till biologisk mångfald och minska världens koldioxidutsläpp genom att inspirera andra att cykla mer och konsumera mindre.
Jag prioriterar tid och riktiga samtal med barnen framför sociala sammanhang och uppvaktningar. Det är så långt ifrån det livet jag en gång levde.
Det enda jag har kvar på min to-do-list som jag verkligen vill göra är att ge ut en bok.
”Om jag inte överlever det här …” Det är svårt att både andas och prata i uppförsbacken. Sven är precis framför mig.
”Lovar du att se till att boken blir utgiven då?”
Han svarar inte.
”Och jag skulle vilja ha den där festen den 6 juli nästa år… ” Jag trampar upp jämsides med honom. ”Om jag är död då kan du väl ha en releasefest ändå. Jag vill inte ha någon begravning.”
”Du ska inte dö …”
”Nej, kirurgen sa att alla cancerceller var bortskurna. Men om det skulle hända … Lovar du då?”
Sven tittar ner i asfalten. Räknar strecken tills vi kommit upp om krönet.
”Jag lovar.”
Då är allt klart. Jag är redo att dö – men aldrig tidigare har jag känt en så stark vilja att leva. Samtalet med Sonen precis innan kirurgen ringde finns kvar i hela mitt medvetande. Jag bara måste få finnas för barnen länge än. Jag har HAFT cancer – men det är borta nu. Av provsvaret framgick att alla cancercellerna i födelsemärket var bortskurna. Att de tar bort ett större område är bara en rutingrej. Det finns inget att oroa sig för. Idag lever jag ett liv där jag inte har något jag vill ändra på. Nu kopplar jag på alla undangömda superkrafter. Nu är det ok att släppa fram det farligt röda drivet. Nu är målet att vara helt frisk den 6 juli 2019. Inga cancerceller i kroppen – ingen depression. Det finns ingen förändring jag inte är beredd att göra. Steg ett är att bli vegetarian. Resten får vi ta efterhand.
Länkar
Intervju med Cancerläkaren David Stenholtz
Socker och stärkelse göder cancer