I anteckningsboken skriver jag SOCIALA medier och ringar in ordet. Dottern visar filmen från Toftaholm som hon håller på att klippa.
”Du fastnar lätt i din egen värld och ignorerar tittaren. Det behövs en bättre början. Du måste vara i bild och presentera vad ni ska göra. Tittaren har ingen aning om vem du är.”
Jag lyssnar och nickar.
”Du kan tänka som ett tal. Du måste börja med att fånga intresset. Under första minuten vill vi veta vad det ska handla om. I slutet summerar du allt som hänt.”
Det är varmt i solen. Dottern har jeans och alldeles nya gympaskor. Fastän vi sitter i skuggan svettas jag. Rhododendron blommar i Botan. Andra fotograferar – men inte jag.
”Och du gör för mycket svepningar med kameran. Du borde tänka kvalitet istället för kvantitet.”
Jag nickar. Klart det tar tid för henne för att gå igenom mer än en timmes material som ska landa i mindre än tio minuter. Jag antecknar att jag ska prata MED tittarna då och då.
”Vad vill du ha fram? Vad vill du ska hända?”
Det kliar i nacken och jag lägger pennan i anteckningsboken. Det var kanske inte någon bra idé att ”ombilda” mig till influenser. Vad tror jag egentligen? Sedan jag besökte arbetsförmedlingen har stressen funnits där. Vaddå söka jobb? På 25%! Vem vill ha en snart femtioårig tant som gått i väggen två gånger. Visserligen är manuset klart – men nu har tre av fyra förlag tackat nej utan någon motivering.
”Om du gör längre klipp är det lättare att hänga med och förstå vad ni gör.”
Under en tid prövade jag att se hushållssysslor som arbetsträning. Men det är inget som gör mig ”friskare”. Det är som ett timglas som sakta rinner ut. Försäkringskassan tycks inte ha något intresse av att jag blir frisk.
”Sedan har vi avslutet. Du skulle kunna säga något om att ’gillar du filmen – tryck tummen upp’ eller ’Vad tycker ni?’ Du behöver få igång publiken att kommentera filmen.”
Jag gnider de djupa vecken i pannan. Vad fick mig att tro …
”Eller veckans fråga. Ni skulle kunna uppmana tittaren att ställa frågor som ni sedan besvarar … ”
Bröstkorgen spänner när jag tar ett djupt andetag. Det var hennes idé,Dottern föreslog att vi skulle göra en vLogg. Hur svårt kan det vara? tänkte jag. Cyklar gör vi ju ändå. Hon lovade att redigera filmerna. Men nu. Nej, jag vet inte.
Vi packar ihop sakerna. Dottern slänger upp ryggsäcken, mäter med fingrarna att banden över axlarna är lika långa. Doften från Lagerhägg fyller luften. Småsten kryper in mellan sandalsulan och foten, kilar sig fast, men jag fortsätter gå.
”Jag kollade – Valvet eller Skissernas museum. Har inte varit på någon av dem.”
”Hur känns livet annars?” Fortfarande är det något som skaver i relationen mellan oss. Psykologen frågade om jag pratat med barnen om mina självmordsplaner. När jag tog upp det med Dottern ryckte hon på axlarna ’Om du inte vill berätta kommer jag inte fråga…’ Orden blev hängande i luften. Så många gånger har jag tänkt … men det är som om klumpen i magen sväller tills den fyller mig upp till halsen och jag inte får fram ett ord.
I bokhyllan står två skrivböcker som jag köpte februari 2014. Den ena har en bild av Big Ben.
”Malmö den 20/2-14
Det finns så mycket jag skulle vilja prata med dig om. Samtidigt förstår jag när du känner när jag ältar.
Den här boken tänker jag fylla med minnesbilder. Kanske väljer du en dag att läsa.”
”22/8-14
Älskade Cissela, kommer du någonsin att förstå hur tacksam jag är för den tid du tillbringar med mig. I mig har det växt fram en tillit till att du fattar kloka beslut. Det har hjälpt mig att släppa den oro jag tidigare bar på.
Det är så spännande att följa ditt liv – allt roligt du gör. Och du ska veta att jag alltid kommer att älska dig.”
Veckans frågor
- Vad är det övergripande syftet med vLoggen? (Det måste finnas en poäng med att följa din vLogg.)
- Vilket är din målgrupp?