Efter flera frusna helger ville vi ha maximal vårvärme och valde att ta bilen till Örkelljunga.
Även om SMHI lovade 18 grader hade vi svårt att föreställa oss hur varmt det var. Först åkte mössorna av, sedan jackorna. Vantarna jag valt var alldeles för varma.
Det var min älskade som tagit fram målet (Gränsbygdens köpcentrum utanför Markaryd), men det var jag som valde bland småvägarna. Och vilka fantastiska vägar vi hittade!
När Kungsvägen kom till vet man inte. De första människorna följde djurens stigar. Djuren följde vattendragen. Så småningom blev det en väg som slingrade naturligt mellan stenar och höjder. Fram till slutet av 1700-talet var Kungsvägen huvudförbindelse mellan Stockholm och Hamburg (enligt Vägverkets program från sidan 5 och följande där jag hämtat samtliga citat).
”Det är en månghövdad och brokig skara människor som dragit fram på den gamla vägen under tidernas lopp. Utom väldiga transportkolonner och de talrika svenska och danska krigshärarna på upp- och nerväg skymtar ett myller av alla slags resande: bönder på väg till eller ifrån köpstäderna i Skåne och Halland, kronans kurirer och postryttare, utländska affärsmän och sändebud, järn-, timmer- och kalkkörare, jägare med skinnpackar på ryggen, hojtande oxfösare med långa kavalkader av kreatur, skolpiltar och studenter med stora matknyten i kärrorna, gesäller och vaganter, hederligt folk och suspekta individer. Här såg man ej sällan kungar och prinsessor i tunga karosser med sexspann”.
Ur ”Askenäs säteri i Sunnerbo” av P.G. Vejde
Det är svårt att föreställa sig hur arméer marscherat här genom dessa trakter.
”Den 14 februari 1644 bryter den svenske härföraren Gustaf Horn i spetsen för 8000 man fotfolk och 3000 ryttare in över gränsen mot Skåne. Folket i Fagerhult och Örkelljunga söker hejda framfarten genom att spärra vägen med bråtar och förhuggningar, men svenskarna forcerar hindren och intar Helsingborg tre dagar senare.”
”Ända in på medeltiden red eller vandrade de resande på vägar som inte var röjda i någon större omfattning. Först på 1500-talet började vägarna förbättras. Det var viktigt för statsmakten att vägarna var så utbyggda att härarna kunde medföra tross och artilleri. Byggande och underhåll av vägar och broar ålåg häradet, som fördelade skyldigheten på häradets bönder efter gårdarnas storlek. För broar gavs tillstånd att avverka ek, som annars tillhörde kronan. I mitten av 1600-talet reglerades gästgiveriväsendet. Fri skjuts avskaffades, men kronoskjutsen som innebar att bönderna måste svara för trupptransporter mm och den fria kungsskjutsen som gällde hela hovet fanns kvar. Utmed de större vägarna skulle finnas gästgivargårdar ungefär varannan mil. Gästgivaren skulle i första hand använda egna hästar men också de närboende bönderna var skyldiga att mot fastställd ersättning ställa hästar till förfogande för de resandes färd till nästa gästgivargård.”
1620 inrättades ett postkontor i Markaryd – det var Sveriges andra (det första fanns i Stockholm). Markaryd var den sista svenska utposten innan Danmark.
”Här ägde det enda kurirbytet rum på den ordinarie postrutten Hamburg-Stockholm. Postkurirerna red åtta mil per dag, vilket innebär en veckas befordringsgång från Stockholm till Markaryd, enligt ordinarie tidtabell.”
”Gästgiveriet i Markaryd är belagt sedan 1590. Det bedrevs på olika gårdar i byn. I dag finns ingen byggnad kvar som kan anknytas till det gamla gästgiveriet, men det tycks ha varit ett av de bästa värdshusen på vägen från Helsinborg till Stockholm. Bland de 30-talet reseskildringar från 1500-talet och t o m 1800-talet lovordas Markaryds gästgivargård allra mest av den danske historikern Christian Molbech i samband med hans resa på Lagasti- gen 1812.
Han skriver:”Jag fann här ett gott och ordentligt värdshus, artigt folk, snygga och renliga rum med kakel- ugn, god uppassning och goda sängar. Dessutom smakade middagen förträffligt och allt detta för mycket gott- pris.”
Tyvärr har Gästgiverierna ersatts av pizzerior och gatukök, men i Gränsbygdens köpcentrum köpte vi tomater och prinskorv. Dessutom hade vi ju vår nödproviant.
”Så länge riksvägen endast nyttjades av hästdragna fordon ansågs den lagstadgade bredden av 10 alnar (c:a 6 meter) vara tillräcklig.”
En perfekt bredd för cykling 🙂
Dagens cykling
Vi började i Örkelljunga och följde Fjärilsleden till Åsljunga. Efter kyrkan svängde vi vänster mot Vemmentorp. Bra underlag och nästan inga bilar.
Från Vemmentorp följde vi skyltar mot Skånes Fagerhult, genom Höjaholm förbi Vita sjö och Svarta sjö.
I Skånes-Fagerhult följde vi Fedingesjön mot Healt, förbi Köphultasjö, Hannabadsjön upp till Markaryd. Den gamla Kungsvägen är verkligen värd att cykla. Bra underlag, fina vyer, härligt slingrande.
Vi cyklade bredvid järnvägen upp till kyrkan utanför Markaryd. Där följde vi vägen till Örnafälla. Även den en väldigt vacker väg som går längs med Lagan. I Råstorp gjorde vi en paus och besökte Gränsbygdens köpcentrum och intog nödproviant innan vi vände söderut (skyltat Hishult). Vägen var bred, rak och väldigt tråkig. I Tormansbygd tog vi vägen till vänster och följde härligt slingrande skogsvägar genom Månstorp, Örnalt och Trottatorp. I Trulsabygget svängde vi vänster och kom tillbaka till Fedingesjön där vi återigen följde Kungsvägen (samma väg som vi åkt norrut tidigare).
I Vemmentorp höll vi till höger, väster om Vemmentorpasjön genom Svinstorp, Bjärabygget och rullade ner till Örkelljunga.
8,2 mil
Vi mötte 26 cyklister och såg nio citronfjärilar.
vlogg
Dottern föreslog att vi skulle börja videoblogga. Sagt och gjort – här är första filmen.