I Brittas stuga sover jag bort min första dag. Himlen har färg av omogna lingon när jag drar på gympaskorna för att gå ner och handla. Från älven lyfter dimman, formas till moln tunna som mjölkörtens fröer. Jag lyssnar efter ljud, men det enda jag hör är bilar och skällande hundar. Det borde ju ha funnits ett torg.
I stugan finns elelement – men det händer något i mig när jag lever enkelt. Femgrader hade det varit i morse. Drog på min långa kofta och kröp ner i sängen med datorn, men det var som om texten satt fast. La datorn på laddning och hittade ett läge där min rygg inte värkte. Somnade.
Sedan kom orden. Det blev en scen som jag aldrig skulle ha kunnat planera. Klockan var 12 innan jag var påklädd. Rullmackor i ryggsäcken, en tom plastburk och ut längs älven.
Burk och mage fylldes innan jag fortsatte upp till Stubrot. Naturen här uppe gör mig lika andlös varje gång.
Kommer mina texter någonsin kunna göra miljön rättvisa. Länge satt jag på sittunderlaget och bara beundrade utsikten.
I skrivboken skrev jag: ”Bakom mig kör bilarna. Nedanför flyter älven. Ytan är skrovlig som tallens stam. Längs horisonten reser sig bergen, Tallbar och björklöv skiftar i hjortronens färg. Ljung klamrar sig fast under knotiga rötter, blommar på torra kvistar. Vitmossan sticks.
Mellan molnen smiter solens strålar, leker tafatt över bergens granskogar.
Lingon lyser i spirande ris.
Kring hemfäbodar letar korna sopp i skogen. Först sent om kvällen kommer de hem.”
