DN KULTURDEBATT DEN 22 AUGUSTI 2017
På FB läser jag kommentarerna till Alf Hornbergs artikel i DN. Alf Hornberg är professor i humanekologi vid Lunds universitet.
”Nej, grundproblemet är kapitalismen som sådan. Och kapitalismens globala logik alstras obönhörligen av idén om en självreglerande marknad som gör att man med pengar kan byta till sig vad som helst (detta som antropologer kallar ”allmänsyftespengar”). Sedan 1700-talet har sådana pengar gjort det oklanderligt att i allt snabbare takt byta konsumtionsvaror mot de naturresurser och ekologiska sammanhang som förbrukas för att framställa dem. De låter oss nu byta regnskogar, korallrev och oljereserver mot Coca-Cola och tv-spel.”
När jag läser om Älvdalens historia ser jag hur två synsätt kolliderar med varandra. I Älvdalen ägdes skogen inte av någon – den brukades tillsammans. Korna åt sig mätta utan gränser. Träd hämtades från skogen – men inte mer än man behövde. Att äganderätten inte var fastställd var Statens argument i en process om de älvdalska skogarna. Kapitalismen är inte bara av godo. Ingen kan äga frisk luft – men ger det rätt för individer att förstöra den?
”Det handlar inte endast om att sluta använda fossila bränslen, utan om det långsiktigt orimliga i en marknad som belönar en accelererande resursförbrukning med mera resurser att förbruka.”
Idag ägs skogarna i Älvdalen av enskilda individer som kan välja att skövla för egen vinning. Men djuren – vem tar tillvara deras rätt? Vad ger människan rätt att förstöra livsbetingelserna för insekter.
”Framstegsoptimisterna verkar tycka att frågan om planeten blir obeboelig är underordnad iakttagelsen att människor i Syd nu lever längre, konsumerar mera, och har bättre utbildning än sina föräldrar. Men som miljöhistorikerna Christophe Bonneuil och Jean-Baptiste Fressoz visar i sin bok ”The shock of the anthropocene” (Verso, 2015) kan vi inte förstå världssamhällets tilltagande ohållbarhet utan att se hur oupplösligt förbunden den är just med de ökande globala klyftorna. Som min kollega Andreas Malm föreslog redan 2009 borde vi i stället för antropocen tala om ”kapitalocen”.”
Min filosofiuppsats på gymnasiet hade rubriken ”Människans förtryck av djuren.” Frågorna jag ställer mig är de samma nu som då.
”Ett kontrakt med naturen måste innehålla löftet att inte låta allmänsyftespengarna fortsätta att bryta ned biosfären.”
Men politikerna pratar om att vi måste jobba mer, arbetslinjen är ett exempel. Ju mer konsumtion, desto mer jobb blir det. Om det skall konsumeras mindre, måste vi då inte jobba mindre också ? Annars kommer det att produceras en massa saker som inte konsumeras. Debatten handlar väldigt ensidigt om att vi måste jobba mer, är det inte den debatten som måste tas, att vi borde jobba mindre. Det verkar som om folk inte förstår kopplingen mellan konsumtion och arbete, utan dom är så inställda på att vi måste jobba mer
Tack för att du delar med dig av dina tankar!
När jag blev sjukskriven bestämde jag mig för att leva mer klimatsmart – och det tar tid. Att ställa om tankarna till att inte sträva efter konsumtion är inte enkelt.
Idag strävar de flesta efter mer och mer. Finare resor, bättre mobil, vackrare hem. Och vi måste jobba mer för att kunna finansiera denna standardhöjning.
Men vad är livskvalitet?
Är det en proppfull garderob och kryssningar i Västindien? Eller är det att odla egna tomater och ha tid att vistas i naturen?
Men det är inte bara att jobba mindre, det handlar om att konsumera mindre. Varför byts inte bidrag mot checkar i secondhand-butiker och i butiker som tar hand om mat med kort datum?
Varför detta fokus på nya prylar?
Tack för ditt svar. Du har rätt, vi måste konsumera mindre. Jag menar bara att politiker försöker att tvinga oss att jobba mer, och då blir det också automatiskt mer konsumtion, man är tvungen att skapa nya konstgjorda behov. Vore bättre att fokusera på att jobba mindre, då blir det automatiskt mindre konsumtion tror jag.