3 september 1668

Efter bönens förrättande vistes allmogen ut, och förehades först Gertrud Svensdotter födder i Lillhärdal, den där nästkommande korsmässo tid sades fylla sina 12 år, och så mycket på femte året som sedan förvekna Valborgsmässa varit här i socknen på Åsen hos sina farfaders systrar Kerstin och Elin Jonsdöttrar, vilken, efter föregångna allvarsamma förmaning, att bliva vid sanningen, efterföljande frågor föreställdes.
Q. Om det är visst att hon haver varit med detta elaka sällskap till Blåkulla.
R. Ja, att det är rätt sant.
Q. Om icke hon till äventyrs hade drömt detta?
R. Svarade nej, hon visste fullkomligen sig där hava varit.
Q. Vad hon heter som henne detta lärt hade?
R. Marit Jonsdotter i [Lill]Härdal samma by där denne Gertrud är född, hennes fader Jon Skomakare benämnd.
Q. Huru länge sedan det är som hon henne lärde?
R. Att det var samma hösten som pastor Lars Petri Elvius var där i [Lill]Härdal och bliver nu i höst fem år sedan såsom pastor berättade.
Q. Om hon bad Marit att hon skulle lära sig detta?
R. Nej, utan Marit hade en gång av det tillfälle att Gertrud var hos Marit och lekte med de andre barnen, sagt åt henne, du måste nu följa mig och få se en vacker karl, och där med gått åt fähuset med henne, där Marit stillte boskapen.
Q. Om hon tyckte väl vara att Marit skulle vist henne sådant? Svarade ja hon kunde icke annorledes tycka, emedan hon [fol. 5v] sade sig för klädelösa skull aldrig hava varit i kyrkan, och tänkte då, att Marit skulle hava henne dit. Sedan hon Marit hade stillat boskapen, har hon sagt till Gertrud, kom nu så skall jag visa dig den vackra karlen. Då skall Gertrud hava sagt vi vilja bliva kvar inne (menandes att hon hade litet kläder på sig och frös, men i fähuset var det varmt) Dock haver Marit yrkat på att hon skulle följa sig, det hon ock gjorde, först hava de gått bak om ett härbärge, sedan neder över en kvarnbäck, och bort uti en sandgrop, där Marit haver begynt att springa omkring, och bedit Gertrud springa som hon gjorde, intill dess att de intet mera orkade, utan Marit pustat till och sagt, nog orkar jag mera: Gertrud tyckte det vara underligt, att de så skulle springa, men Marit sagt åt henne: det måste så vara om du vill se den snygga och vackra karlen, så pläga våra barn ock göra. När de kommo utur gropen, hava de med hastigt springande skyndat sig till ett vägskäl, icke långt därifrån, där de åter sprungo omkring med alla kläderna upp över huvudet, hoppandes upp ifrån marken och ropade första gången sakta; Fanen kom fram, andra resan itererat sina ord med högre rop, tredje resan åter högre, och vid var gång hoppat upp ifrån marken, det högsta som hon kunde, hållandes händerna med sammanknippade finger avigt tillhopa. Då haver Satan kommit och i hastighet låtit sig se ståendes på vänster sidan om Marit, med stor hatt, och åtskilliga slags färgade band uti krusade och brokote kläder, rött skägg, stor krage och allt haver varit krusigt, tagit hatten av sig, bockat sig baklänges och viftat med hatten bakvänts. Gertrud sade sig hava varit mycket förfärad så att hon av häpnad skalv, men Marit bedit henne icke vara rädd. Satan frågade Marit om denne pigan (förståendes Gertrud) ville taga tjänst hos honom? Marit svarade ja. Satan givit Marit ett stycke rågbröd som en hand stort, och något smör därpå, vilket Marit bredde ut på brödet, och sedan gav åt Gertrud, vilket hon åt upp.
Q. Om hon tyckte väl vara att hon skulle komma i denne mannens tjänst?
R. Hon visste intet bättre råd hon intet förstod vad tjänst var, eller hos vem hon sig statt hade.
[fol. 6r] Q. Huru detta smakade som hon åt?
R. Det hade alls ingen smak. Gertrud refererade ock att Marit ville hava henne åstad till att taga Satan i hand, det hon icke rätt gärna dristade sig till, men Marit tagit henne i armen och lett henne till honom, sägandes till henne hon skulle räcka honom handen. Gertrud bjöd fram den högra handen, men Marit skjutit den handen och tagit i hennes vänsterhand, hållandes i armleden framräckandes Gertruds vänster aviga hand till Satan, och lade den på hans vänstra aviga hand, där med haver han försvunnit, och visste intet vart han tog vägen.
Sedan hava de skyndat sig därifrån längre bort till ett annat vägskäl, allt i fullt springande, där de åter hava sprungit och hoppat på alla 3 vägarna och sedan i lika språng hemåt, samma väg tillbaka igen.
När de kommo hem till Marit igen, har hon bedit Gertrud sitta ute, och hon gått in, när hon kom ut, hade hon en deggås och gav henne.
NB Deggås kallas det, att man tager ett stycke runnkaka eller barkbröd, och stryker det över med något tunn deg, av rågmjöl gjord, vilket i [Lill]Härdal skall hållas för en synnerlig rätt.
När Gertrud hade ätit upp detta, haver Marit följt henne hem till porten, förmanandes henne att hon intet skulle säga av var hon hade varit, eljest skulle hon slå henne, när de kommo till porten haver Marit bedit Gertrud gå in, och hon sedan gått sin väg tillbaka hem igen.
Q. Frågades vad tid detta är skett?
R. Vid nästkommande Mikaelis tid 5 år sedan.
Q. Vad mål Satan med dem talade?
R. Bara [Lill]Härdals mål.
Q. Vad hon tog sig före, då hon kom hem?
R. Sedan hon hade ätit med de andra, lade hon sig att sova.
Q. Om hon intet las [=läste] före än hon somnade?
R. Nej, hon kunde intet läsa mer än litet av Fader Vår.
Ytterligare berättade Gertrud att om natten sedan hon hade somnat, haver Marit kommit och rest upp henne i sängen, på Gertruds tillfrågan sagt det var Marit vid bäcken, klätt på henne en ren särk, som hon bar med sig, (efter hon låg nakot [=naken]) burit henne på armen ut på gården, läggandes en get i hennes rum, den hon dit med sig hade, satte henne på en bänk, sedan tagit henne på [fol. 6v] ryggen och burit henne hem på sin gård, satte neder henne på en bänk, sedan ledde hon henne in i stugan, där Marit gick ut över henne och bad henne stå stilla. När hon kom in igen hade hon Gertruds faders en vit kviga, röd omkring ögon och utan horn, med sig, ledandes henne över öronen, sedan haver hon andra resan gått ut, och kommit med ett horn med åtskilliga slags färger överstruket, utur vilket hon smorde kvigan all öv.r förutan ögonen, brukandes där till vänstra, aviga handen. Samma smörja haver nästan varit rödaktig.
Q. Om Marit talte intet medan hon smorde?
R. Nej.
Q. Huru kvigan stod stilla medan Marit var ute efter hornet?
R. Hon hade efter Marits befallning klått henne så länge på halsen.
Q. Om hon hörde i vad dörr Marit gick när hon var ute efter hornet?
R. Sade sig hava hört fähusdörren gå.
Q. Om fähuset var så när stugan?
R. Att det var bredvid stugan, hon hörde både när Marit gick in och då hon gick ut.
När nu allt smort var, haver Marit ropat: Fanen kom in, i det samma haver Satan stått inne hos dem med en stor sadel och betsel, Marit tagit sadeln av honom och lagt på kvigan.
Q. Om där var sadelgjord i sadeln?
R. Nej, hon slogs fast med spikar, som sutto i sadeln, två framme, en på var sida om hästen, en mitt under buken och 2 bak till. Emellertid haver allt kvigan stått stilla.
Q. Vad det var som Marit slog fast spikar med?
R. Hon kunde intet säga vad det var, det var ståtligt och grant, ej heller hördes det då hon bultade in spikarna. Den sadel skylde över hela kvigan, undantagandes litet främst på huvudet och benen samt rumpan.
Sedan allt detta i en stor hast var skett, lyftade Marit Gertrud på, och satte sig sedan före, vändandes sig bägge (med hövlighet sagt) åt bakänden på kvigan, bad hon hålla väl uti, att hon icke skulle falla av, där med knäppte Gertrud armarna framom Marit, och Marit ropade: Fanen kom nu fram och för mig till Blåkulla. Så bar det till vägs upp genom skorstenen och sedan upp i vädret sin kos, bakstyret av kvigan föråt.
Q. Om hon visste vad Blåkulla var, eller vart det skulle bära på, när hon for åstad?
R. Sade sig intet annat hava trott än det skulle bära till kyrkan, men allt norr ut sade hon sig fara.
[fol. 7r] Q. Om det var mörkt eller ljust i stugan, medan de redde sig till vägs?
R. Att det var ljust lika såsom dagen, men ingen eld var där inne. Lika så var det ock då de kommo ut. När de voro komna ett litet stycke till vägs haver Gertrud fallit av och stött sig på benet ett stort sår, och då hon kom ned, var det lika såsom hon skulle hava somnat, men Marit kommit till och lyftat henne på igen, bedit henne bättre hålla uti och icke så fara, så haver det åter burit till vägs igen. Och hava de först varit upp i [Lill]Härdals klockstapel. Marit skavat en klocka med sin kniv, hållandes under sitt smörjehorn, vilket Marit gav åt Satan, då hon kom fram, och han gav henne smörja igen.
Q. Om hon då mante Satan att föra sig sedan hon halp Gertrud på igen.
R. Nej, utan det haver allt gått fort. Berättade att de hava farit över en stor kyrka med spira på, såsom på denna kyrkan är, den Marit har sagt vara Trondheims kyrka. Sett klockstapeln, hört ringas uti en grov klocka, ment att hon dit skulle komma till kyrkan, men farit förbi; Sedan hava de farit över ett stort vatten, och så vidare över en stor tjock moor, så syntes dem en by av nya hus, där foro de neder, Marit släppte kvigan uti en gräskitta, där som många andra kalvar, kor och kvigor etc. hava gått alla med var sin sadel på, betslen hängandes på sadlarna, sedan gingo de in genom en stor målader port, Marit hållit henne i handen och bedit henne följa sig in, när de kommo in uti en stor sal (vilken så stor för henne är synt att hon intet haver kunnat ögna honom till ända) haver Satan kommit emot Marit i samma hamn som tillförende, och frågat henne om den pigan (Gertrud) ville taga tjänst hos honom? Marit svarat ja. Där med haver Marit ställt sig framför Gertrud tagit hennes vänstra hand fram under sin arm, befallt henne icke se fram. Satan tagit fram kniven utur en svart bok, skurit Gertrud i lissle fingre vid nageln, drypt den bloden i sin bok och där med skrivit, frågandes först Marit vad Gertrud het? Marit sagde hennes namn, det han sedan inskrev i sin bok.
Q. Om det gjorde ont då Satan skar henne i fingret?
R. Sade att hon intet känt.
Q. Huru hon kunde se vad Satan gjorde emedan hon var förbjuden av Marit att se fram?
R. Att sedan hon vart skuren i fingret fick hon se huru med henne handlades.
[fol. 7v] Sedan det var beställt gav Satan mat åt Marit och hon gav det åt Gertrud, och sattes hon på en stol på golvet, Marit gick sedan till bords och satte sig.
Q. Vad mat det var?
R. Krusat, grant bröd och smör på sade att det hade alls ingen smak.
Marit haver sedan stigit upp och givit Gertrud dricka utur ett grant kärl, vilket hon sade illa hava smakat.
När de hade ätit stego de upp till att dansa två och två sade sig hava hört spel utur en kammar[e], dit Satan med en stor gaffel undertiden gick till att ställa hopen, såsom hans ord skola hava varit. Sedan hava de begynt att slåss med hakespilar/-or upp över huvudet (dem de hava fört med sig) bannas och svurit, och då det var beställt togo de Satan i hand förr än de skildes där ifrån, vilket således är skett att Satan och den honom skulle handtaga hava lagt vänstra handen bak om ryggen, och således lagt aviga händerna tillhopa, buckandes baklänges.
Gertrud berättade ock huru såsom en hop folk hava lyftat och håvit timmer, och en annan hop timrat på en stor byggning utmed ett högt berg, de som arbetade voro så svettiga att svetten rann av dem, då byggningen var färdig och Satan gick ut att bese deras arbete, haver han skrattat så att byggningen haver ramlat överände.
Q. Om hon då kände någon där igen?
R. Nej, ty hon hade för klädelösa skull ingen städs tillförende varit att hon kunde hava lärt känna någon.
Q. Om Satan följt dem åt, då de dädan [sic!]?
R. Ja, haver ock blivit ute hos dem till dess de voro sin kos farna. Skall ock en annan hop hava kommit som åter ginge in igen. I resan hava så många följts åt som hava haft en farled, då de voro vägredo, hava de ropat fanen kom nu och för mig hem igen, så haver det gått fort, att samma väg, som bort och neder genom skorstenen igen där de foro uti, Marit haver först stigit av och sedan lyftat Gertrud av, strukit betslet av kvigan, ryckt ut spikarna och tagit av sadeln, kallat på Satan, som genast var tillstädes och strax med sadel och betsel försvann, tagit Gertrud i den ena handen och med andra handen kvigan gåendes ut, och då de kommo på gården haver Marit tagit Gertrud på ryggen gått uti fähuset, där Gertrud steg på golvet. så länge Marit band kvigan, men sedan tog åter Marit henne på ryggen igen, och bar in henne i stugan, klädde av henne särken den hon henne påklädde, lade henne i sin säng, och förmante henne, att hon detta skulle ingom uppenbara, eljest skulle hon oftare icke få följa med, gick sedan ifrån henne hem, och Gertrud somnade.
[fol. 8r] Q. Om hon intet frös i vägen, eftersom hon icke mera hade på sig än bara särken?
R. Nej, det gick så snart att hon fick icke svalas av sin sängvärme förr än hon kom fram.
Q. Huru långt det var emellan Marit andra resan tog henne med sig?
R. Sade sig icke då kunnat räkna dagarna, och därför icke så noga besked härom kunnat göra, utan ville mena det var en torsdagskväll.
Q. Huru ofta hon hade varit med Marit?
R. Många resor och var gång brukat samma redning till resan. Icke kunnandes räkna alla de gånger som hon hade med henne dit farit.
Q. Om hon alltid red på sin kviga?
R. Nej, utan undertiden på en slipstens kräckie, slipstensås, sopkvast, såstång etc. dock allt med sadel på.
Q. Om Marit lade alltid samma get i hennes ställe?
R. Nej, utan under tiden haver henne tyckes liten såsom Satan själv uti samma hamn, som han alltid syntes, har lagt sig i hennes rum men huru han såg ut då han kom under fällen, det visste hon intet.
Emedan hon berättade sig hava i första sin resa fallit av, och stött sig på benet, befalldes henne lösa upp strumpeband och visa benet som då skadat blev, då fanns på hennes högra ben ett stort ärr, och en grop att man kunde lägga ett finger uti, kändes ock lika såsom benet hade varit av på den ena sidan. Gertrud berättade att då hon kom fram berättade Marit talt om det Gertrud föll av och stötte sig. Så haver Satan blåst därpå och smort det, Gertrud icke annat tyckt än att det var helt, men andra kunde se att det var sårt, in till dess det revera var helt. Emellertid haver Gertrud känt någon värk däruti.
Q. Om Marit någon gång icke hade ridit till Blåkulla på folk?
(ev spara till boken om Gertrud).
En gång på Gertruds fader. Orsaken där till refererade hon således, att då denna Marit och Gertruds fader (de där hava ärnat sig uti äktenskap med var annan, efter Gertruds fader då var änkling) en gång voro förresta till Orsa med sina varor som de i [Lill]Härdal pläga föra, äro där komna till att gästa en natt hos fader till Nisses Nisse i Kyrkbyn, varest fänrikens son Hans haver lagt sig hos Marit om [fol. 8v] natten. Om morgonen de skulle ut på sin resa igen haver Gertruds fader gått ut spänt före både sin och Marits häst, sedan gått in och bedit Marit stå upp och laga sig ut, men Marit legat stilla. Gertruds fader kört ut ur gården och ett stycke sin kos, gått åter in igen och sagt åt Marit att om hon icke ville stå upp så skulle han fara ifrån henne. När då Marit omsider kom ut, kom fänrikens son Hans med en rönnpåk, och slog Gertruds fader i huvudet så att blodet rann över huvudet på honom. När de kommo hem till [Lill]Härdal haver Gertruds fader strax talt om detta för sin son Gertruds halvbroder.
Samma afton haver Marit kommit till Gertruds fader, smort honom över kroppen utur sitt horn, klätt skjorta, byxor och jacka på honom, lagt honom framstupa på golvet med framräckta armar upp åt huvudet mant Satan till sig med sadel och betsel, lagt det på honom, slagit betslen fast med spikar, åter mant Satan fram att föra sig till vägs, sedan hon och Gertrud haver satt sig på, där med haver det burit till vägs, upp genom skorstenen föttren föråt och huvudet, med utsträckta armar och händer efter. När de kommo fram haver Marit (sedan de båda voro avstigna) bundit honom inne i salen i mellan gåden/-an som var emellan båda dörrarna sadelsdörren och kammardörren, där ock en annan karl stod med sadel och betsel bunden, med blundande ögon upprätt ståendes, haver Satan kommit fram med en orm (varest han tog honom sade Gertrud sig icke veta) och en bägare, bägaren haver Satan fått åt Marit att hålla, och han själv kramat etter utav ormen, befallandes Marit att giva skjutshästen sin dricka, det ock Marit gjorde, tog betslet ur Gertruds faders mun, höll bägaren till munnen och sköt så på att han gav huvudet tillbaka och således hällde uti honom, sedan gav Marit bägaren ifrån sig till Satan igen, och han satte honom på bordet. Ormen som Satan kramade etter ur, sade Gertrud Satan hava kastat uti en stor kittel som stod uti spisen, med eld under och maten uti.
Sedan allt således var tillgånget med ätande, drickande [fol. 9r] dansande, och allt det andra de plägade bruka, haver Marit lagt omkull Gertruds fader på golvet där hon stod, satt Gertrud på, och sedan sig, mant Satan att föra sig hem igen, och så haver det burit till vägs, kommit neder genom skorstenen, Marit stigit först av, sedan lyftat Gertrud av, klätt av honom och lagt honom i sängen, Gertrud lade sig hos honom över natten. Andra dagen haver Gertruds fader storligen klagat sig i kroppen, kastat upp gröna gallan, och i några dagar varit sjuker, synnerligen första dagen haver han mest legat. Utav detta haver Gertrud dragit ynkemål över sin fader, gärna velat säga honom huruledes han var faren och vem som honom hade hanterat representerandes ridandes med en käpp som hon har satt emellan benen, men hon fick icke ett ord fram, utan kom i halsen på henne såsom en stopp, den där alldeles förtog målet och endels ville kväva henne när hon ville tala om detta.
Q. Vad Marit lade istället då hon red bort med Gertruds fader?
R. En get.
Sedan berättade också Gertrud att Marit strax hon hade en gång ridit på Gertruds broder Lill Jon till Blåkulla, tillfället där till säger hon detta hava varit, att hennes fader en gång gått till Marit och legat där en natt, därför ock Jon skall andra dagen hava gått dit och bannat Marit, haver alltså hon, till att hämnas där över, ridit honom till Blåkulla, och i hans ställe lagt en liten djävul (som hon kallar småfolk) är ock Jon på lika sätt bunden vid dörren såsom fadern, men dricka hava de där intet givit honom.
Q. Om Marit hade något med sig, att föra till Satan, då hon for åstad?
R. Att hon hade stundom smör, undertiden kött, bröd och allehanda uti koppar och säckar, när hon kom fram haver hon lagt det på bordsändan hos Satan, där han stått, han tackat därför och lett åt henne, tyckandes det väl vara.
Q. Frågades om hon fick något hem med sig av det hon förde dit?
R. Nej, utan haver fått något av hans mat med sig.
Flera folk sade Gertrud sig och Marit aldrig hava ridit utan allt på kor, kalvar, kvastar etc.
Q. Om de någonsin rida annorledes än att ryggen vetter upp på kreaturet, som de rida på?
R. att på kalvar och kor samt getter rida de icke annorledes, men på hästar, vetter buken och fötterna uppåt, det hon i förlidna våras hade sett, utav en gammal käring här i socknen på Klitten boendes, som således hade farit, om vilken framdeles förmälas skall.

Den 4 september continuerade rannsakningen med Gertrud Svensdotter, sedan såsom man hade åkallat Gud med en psalm och en bön eller 2 om hjälp uti detta verket, närvarandes dem som igår voro tillstädes.

Såsom Gertrud i aftons förrän tingslov gavs bekände att hon följde sin farbroder Anders Nilsson i Gåsvarv här i socknen boendes, andra dagen sedan hon lärde göra bärorna av Marit (vilken var dit till [Lill]Härdal kommen att köpa sig en häst) alltså stod hon ännu där vid, och andra natten (hon haver varit emellan lördagen och söndagen vid Valborgsmässotiden) sedan de kommo på resan och lågo vid Dalsberget vid skansen som gjordes på skogen uti fejdetiden emellan Sverige och Danmark anno [1]644, haver den förb[erörd]a Marit Jonsdotter kommit farandes, tagit uti Gertrud som då var somnad [fol. 10v] på sin farbroders tröja, och burit henne bakom en bod (som var en vilobod för resande folk), där hon hade kalven sin ståendes, som hon red på, satte henne på och där med åter farit till vägs till Blåkulla.

Huru hon var insomnad berättade hon och omständligen näml. att sedan de hade ätit och hennes farbroder samt en annan man i Blyberg boendes (som var i samma sällskap) gingo åstad att samla ihop ved till att bränna över natten, haver hon suttit och somnat, och när Marit kom och bar henne bort bakom boden höllo de andra på och skulle somna.

På tillfrågan sade hon inga andra upptåg med sig vara gjorda än tillförende, ej heller haver Marit något sagt åt henne. När de kommo tillbaka igen, haver Marit på samma rum lyftat Gertrud av kalven, där hon satte henne på, lett henne dit de andra lågo, och haver Gertrud som nogast fått lägga sig neder förrän de andra vaknade, stego upp och redde sig till resan, och föga fått somna förrän de voro tillreds utav vilket hon sade sig dagen efter hava varit mycket sömnig. Förrän de reste hem ifrån Blåkulla, haver Marit, medan de ännu sutto till bords, antvardat Gertrud Ris Anna på Åsen (Mats Nilssons ibm hustru) omvårdnad efter Marit väl visste, att Gertrud skulle komma till den orten som Ris Anna bodde. Dessa bägge hava suttit på sätet bredvid varannan icke långt ifrån bordsändan, där Satan själv satt. Men Gertrud och en annan kulla Anna Olsdotter i Loka (som hade följt en gammal käring Gyris Marit, ovanb[erörd]e Mats Nilssons moder, dit) suttit på golvet på var sin stol, och haver maten på knäna.

Sedan nu Gertrud med sin farbroder var kommen till Åsen, haver några dagar gått förbi, förr än Ris Anna om en natt kom till henne där hon låg hos sin farfar syster, lyftade henne ur sängen, klädde sin dotters särk på henne, som hon hade med sig, lade ett småfolk uti hennes rum, ledandes henne ut, och gingo där med i fähuset, där Ris Anna tog [en] klockot kviga, ledde henne med den ena och Gertrud av den andra handen hem i gården varest hennes dotter Marit Matsdotter haver hållit på reda sig till vägs med. Berättade ock Gertrud att i den resan hava varit några i sällskap åstad, och utur den gården Ris Anna själv, hennes svärmoder, Gyris Marit benämnd, Ris Annas dotter, Marit Matsdotter och Olof Nilssons [fol. 11r] dotter i Loka, Anna Olsdotter benämnd (som haver ridit med den gamla käringen Gyris Marit) vilka alla voro resfärdiga då Gertrud med Ris Anna kommo in, och då b:a Ris Anna var tillreds, foro de åstad upp genom skorstenen, gamla käringen förut, och sedan de andra efter. Ju längre de kommo på vägen ju större vart sällskapet.

Q. Frågades Gertrud huru det såg ut i Blåkulla, om där ock var ljus?

R. Att där var mycket grant ljus, och var ljus på borden, och att de äldsta käringarna stodo på huvudet på bordet havandes ljuset (salva reverentia) i tiogan, id est in membris genetalibus, vändandes buken framåt, sade sig hava kunnat se huru talgen av ljusen har runnit neder i tiogan. Berättar att Satan själv går och sätter dem så till, där de måste stå så länge gästerna äro hos honom.

Q. Om Satan predikar för dem?

R. Undertiden och mest om söndagsnätterna, skickar sig i åthävor, som en annan präst i kyrkan bannas och svärjer folket kryper och håller händerna avigt tillhopa. Hava ock där en särdeles kyrka.

Andra gången hon blev tagen åstad av Ris Anna var vid pass 8 dagar där efter, ridandes på Gertruds farfars systers en nyburen kalv, därav Gertrud säger kalven hava farit illa i ryggen, blivit krokryggad, och måste därför slaktas strax efter.

Sedan hade Gertrud intet följt Ris Anna flera gånger, utan hennes dotter Marit Matsdotter tagit henne med sig, ridandes båda på ett kreatur, det hon bekänner några resor hava gjort, förrän hon själv kunde rida resan. NB ömsom på kalvar, kor, slipkräkier och slipåsar.

Q. Om Ris Anna hade så antvardat henne för sig till sin dotter Marit Matsdotter, såsom Marit Jonsdotter i [Lill]Härdal gjorde till Ris Anna?

R. Ja, på samma sätt.

Q. Om icke fanen brukade Marit Matsdotter till ljusstake såsom de gamla käringarna?

R. Nej, hon var allt [fol. 11v] för ung där till.

Q. Om Satan låg hos Marit Matsdotter?

R. Ja, han tog henne med sig uti en kammar[e] och lade henne i sängen.

Q. Om dörren var igen medan de där voro?

R. Ja.

Q. Huru hon då kunde se att de lågo i sängen?

R. Hon fick gå in med undertiden.

Q. Om ock hon hade legat hos honom i sängen?

R. Nu tystnade Gertrud och svarade intet på en stund, dock när hon med slag blev förmanter sade hon; jag vet icke.

Efter man såg att hon med dessa frågor blev något häpen, föreställdes henne andra frågor, och besparde denna till bekvämligare tid.

Q. Huru Marit Matsdotter bar sig åt med henne då hon övergav henne och Gertrud skulle rida för sig själv.

R. Du skall nu intet mer rida med mig, utan du skall gå bort till korvägen och ropa åt fanen, Gertrud så gjort, allt i löpande och hoppande så som tillförende, till dess hon kom till korsvägen, då haver hon lyftat upp kläderna, sprungit och ropat efter Satan, sägandes: far kom fram, fanen kom fram. Satan genast syntes hos henne, hon släppt neder kläderna, de handtagits med aviga händer, bakom ryggen, Satan givit henne rågbröd och smör på och sedan han sprungit förut, hon efter, in uti fähuset, där han tog fram en liten kalv, hennes farfars syster tillhörig, ledde honom in i stugan, begynte att smörja, hållandes hornet in under kalven, befallt henne smörja på andra sidan, det hon ock gjorde, och sedan han hade sadlat, gav henne ett målat gehäng, uti vilket hon satte en kokspila, lyftade henne på och befallde henne hålla uti, for föråt upp igenom skorstenen och sade, kom nu åstad. I resan har henne synts att Satan i fullt gående har farit förut, och hon uti springande efter, i vägen mötte en hop som kommo ifrån Blåkulla, hållandes händerna i sidan, men nickat tillbaka med huvudet åt dem, de sammaledes åt honom igen. När de kommo fram haver Satan tagit betslet av och lagt på sadeln, släppt kalven i en grå kitta och sagt här skall han gå till dess du kommer ut. Han gått in och hon efter, då de kommo in haver han befallt henne sätta sig till bords, hon satte sig hos Marit Matsdotter.