Sonen ringer och frågar hur jag mår. Han var en av alla dem som reagerade på inlägget, som brydde sig, som stod upp för mig. Och jag känner mig SÅÅÅÅ tacksam!
Nu ska jag skaka av mig obehaget. Jag har fått mycket av vad jag ”känt” bekräftat. Ibland är det bättre än den subtila känslan som man inte kan ta på. Personen är blockerad, konversationen på FB borttagen – men jag låter inlägget finnas kvar här ett tag till. Funderar på om jag borde dölja det.
Bloggen är min anteckningsbok, en plats där jag samlar tankar, bokideér, textfragment. Det finns så många böcker i mitt huvud som jag vill skriva, men lyder Mats Söderlunds råd att bara fokusera på ett skrivprojekt – sålla bort allt annat.
Från en företagarvän får jag följande meddelande: ”Blir så beklämd, det är den här typen av människor som gör att man som arbetsgivare bränner ut sig.”
På måndag beger jag mig till Universitetsbiblioteket igen för att fortsätta researchen om Dalarnas sommarvägnät. Böckerna jag beställde i måndags har kommit. Det är en ny tid nu. Arbetsgivare blir jag aldrig igen. Idag har jag insett vilken rik erfarenhetskälla jag har att ösa ur för framtida böcker.