”gafs om henne en stor, och framför alle dhe andre en märkelig Consideration; Ty skulle man döma henne efter sine uthvärtes affecter, grååt, blygsamheet i upsigt, tahl och svar, höflighet, varsamhet uthi neekande och stadig tahligheet uthi lijdande af alt det som henne öfverkom; Skulle man betänkia det berömmelige vittnesbördh hennes kyrkieherde om henne bähr uthi sine Christendomsstycken och sin Gudstjenst; Skulle man och ihogkomma dhe ynkelighe åthäfvor hon så under påstående Rätten, som vidh föliande böhnestunden vijst hafver, hvaraf hvas och ens hierta så ähr antagit och bevekte adt ögonen det och på henne i synnerhet hafva måst betyga, hvilket innebörden nu under sielfva deliberationen (betänkandet) öfver domen ähr händt, så skulle man uthaf alt detta ingen annan Conclusion (slutsats) kunna giöra än hon vore för dhenne Trulldomb aldeles frij.
Och går man sedan något närmare, så tyckes uthaf detta inthet annat vara at subsumera än at satan med henne edt grufveligtit och nästan speel måste drijfva, ty ähr hon i saken frij och oskyldig /: det Gudh och hon sielf känner:/ så kan man häruthaf så mycket liusligare skåda satans illistighet till at stämpla emot en oskyldigan, och hans oupphörlige flijt till att ofreda, och med allehanda förtredt och oroo tillställa en menniska som aldrig har kunnat tänka på sådant, mycket mindre gifvit någon ringaste orsak dhertill; Dähr hon ock hafver, och medh en sådan utvärtes skeenheelighet uthan en synnerlig Commotion (orolighet) och commiseration hvarken kan see eller tänkia på henne, så har hon medh sin Lärhomästare Diefvulen så mycket diupare helfvete att förvänta.”
